Krönikor

Raseriet saknar proportioner

Svenskfientlighet, eller ”omvänd rasism”, hos invandrare och deras barn är ett tema som pyrt länge i alternativmedia men nu fattat eld på allvar, och lågorna härjar genom såväl gammelmedia som sociala medier, parallellt med ilskeutbrott mot svenskar som inte står upp för vårt folk och vår särart.
 
Två helt olika händelser bubblar samtidigt. 
 
Den ena är den absurt uppblåsta SAS-filmen, som hävdar att “ingenting är skandinaviskt”.
 
Och det stämmer att mycket få fenomen – traditioner, uppfinningar, vanor, maträtter, klädesplagg, värderingar – har skapats enbart på en plats i världen. Det mesta är ett resultat av idéutbyten. Men det finns förstås sådant som är helt skandinaviskt. Om någon slagit en mur runt oss för flera tusen år sedan och ingen kommit vare sig in eller ut hade vi säkert ändå haft messmör, nävgröt och folkdräkter i lintyg.

Och budskapet i filmen klingade onödigt nedlåtande. SAS borde istället sagt att det mesta som är svenskt i dag har uppkommit när vi fått intryck utifrån, precis som alla andra länders urtypiska kulturella fenomen, och kanske även betonat att Sverige faktiskt haft en oproportionerligt stor inverkan på vår omgivning, i förhållande till vår pyttelilla folkmängd. Man kan vara stolt över sitt land fast man är globalist. Det finns fog i kritiken.
 
Men raseriet saknar proportioner. En handfull personer ansvarade för filmen, men hundratusentals hatar besinningslöst.

Den andra händelsen är rånarna som kissade på sitt offer. En vidrig historia. Killarna är uppenbarligen djupt störda, och måste få stränga straff.

Men det stannar inte där. Nu är temat att de inte är ensamma i sitt hat mot svenskar och svenskhet. Förorterna svämmar över av unga som istället för att visa vederbörlig tacksamhet mot oss när ett djupt hat.

Stämmer det? De flesta ungdomsrån verkar utföras av invandrarkillar som ger sig på infödda. Men det finns förstås alternativa förklaringar. I alla tider överallt har det funnits unga män som växt upp i utsatthet, blivit kriminella och rånat rikemansbarn. Det vet vi som läst folklivshistoria och som följer andra länders nyheter. Så rånen behöver inte alls handla om svenskförakt, utan kan lika gärna ha en grund i klasskillnader eller rätt och slätt vara praktiska: vita har pengar. Bättre att råna dem än svarta och bruna, om man vill ha resultat.

Detta sagt vet vi som har många invandrare i familjen och vänkretsen att det ofta finns en distans mellan unga svenskar och invandrarbarn som behöver tas på allvar. Men den handlar enligt min erfarenhet långt mindre om förakt eller hat än om den misstänksamhet som helt normalt uppträder när man inte känner varandra från båda sidor.

Trollhättemorden liksom rånen är extrema företeelser, men de är förmodligen konsekvenser av ett samhällsklimat som är osunt där människor av olika ursprung inte möts i respekt.

”Vi måste våga prata om invandringen” har nu bytts till ”vi måste våga prata om svenskfientligheten”. Och visst kan vi prata. Men det enda jag hör i bruset är ”de är otacksamma psykopater och de ska helst dra härifrån”.  Allihop.

Jag har kommit igång med min träning inför Stockholm Marathon.

USA har nu blivit en korrupt bananrepublik där rättsväsendets ledare förföljer presidentens meningsmotståndare och skyddar hans vänner. En påminnelse om hur sköra demokratier är. Även vår.