Energi

Dora Wester och zonen – kapitel trettioåtta: I väntan på kwonerna

Dora Wester och zonen – kapitel trettioåtta: I väntan på kwonerna.

Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter.  Nu har hon återförenats med sin lärare Jonatan. Det är dags att rädda jorden.

Federationens ingenjörstrupper hade byggt nästan hälften av de 4000 gredniärskeppen. Det skulle antagligen inte räcka mot kwonernas tiotusen, men general Tzobi hade bestämt att man skulle skicka upp en första våg som skulle använda månen som bas som en första försvarslinje och för att dra till sig en del av kwonernas eld. Bättre att månen tog stryk än jorden. Paniken hade redan börjat sprida sig bland jordens befolkning. Till skillnad från andra globala konflikter fanns det ingenstans att fly. Man skulle tro att det skulle leda till att folk konstaterade att det inte fanns någon bättre plats än den de befann sig på just nu. Eller sämre. Människor som hade grävt skyddsrum började lagra mat och förnödenheter, många av dem hade vapen och det skedde en del incidenter då desperata människor försökte ta över andras skyddsrum. Myndigheterna försökte lugna befolkningen genom att påminna om att det faktiskt inte hade varit några som helst stridigheter, inga attacker, inga officiellt erkända observationer av den påstådda fienden.

Hittills var det enda man hade att gå på uppgifter från en grupp personer som enligt egen utsaga och ett fåtal observationer kommit genom en damm från en annan värld. Från andra världar till och med. Även om myndigheterna just nu agerade med utgångspunkten att farhågorna var korrekta, men med öppenhet för att det kunde finnas en annan förklaring bakom det som hade hänt. Ingen ifrågasatte sanningshalten i att jorden var hotad, men man ville ge en möjlighet till hopp, en möjlighet till en utväg. Alla genomskådade tricket.

Dora kände en blandning av skam och irritation gränsande till ilska inför sina artfränder. Hon hade inte träffat så värst många representanter för olika arter, men tillräckligt många för att inse att människan var rätt smart, en bra bit över genomsnittet, samtidigt som hon var spånig. Drevs av primitiva känslor, girighet, hämndbegär. Det var inte konstigt att det fanns sju dödssynder. Människor höll på så. Var på varandra, lurade, bedrog, svek, skadade. Hon undrade ibland om de förtjänade att räddas. Vad skulle de kunna ställa till med i gemenskapen? Å andra sidan hade de människor som redan fanns ute i väven av planeter anpassat sig rätt bra. Och inte var de några visslare. Inte helt väck. Och genom att rädda jorden skulle hon rädda sin mamma och pappas. Sina kompisar och farfar. Mormor och morfar. Farmor. Vem hon nu var.

Tomheten skrämde inte som hon hade trott. Hon kände ingen kyla och kände rätt snart sig hemma i gredniärskeppet. Inte som en andra hud det heller, men förvånansvärt bekväm. Skeppen gjordes i olika versioner, men inte i så många som det fanns folk i gemenskapen. De flesta folk gick upprätt på två eller flera ben. De flesta hade armar. Så de flesta skeppen var av en typ som passade de flesta. Andra kroppsformer avvek ofta dramatiskt från människor vilket krävde mindre uppsättningar av skepp som var anpassade efter deras kroppar. Som det rosa ostronet.

Stjärnorna som såg så tvådimensionella från jorden, återtecknade på natthimlen, såg nu tredimensionella ut som om hon svävade på insidan av ett klot vars skal bestod av ljus i olika skikt. Som den där i Storkyrkan. Vänster. Höger. Rulla runt som med en kajak. Det kunde hon redan. Katorna hade förberett henne, men det var rätt enkelt. Som att spela ett dataspel på riktigt. Några av kontrollerna satt i själva gredniärskeppet, hastigheten styrdes med en pedal och hon svängde med en joystick. Andra kontroller satt i dräkten, rättare sagt styrdes  via intefacet i dräkten. Högenergilasern som kunde skära igenom metertjock pansar, värmekanonen som sköt pulsar av plasma, små stjärnor vars extrema hetta förstörde allt i sin väg. Utom stjärnor. Pulsarna kom till genom att man genom att öka gravitationen i ett utrymme fyllt med metallskrot till dess att skrotet smalt av hettan som skapades när atomerna pressades samman för att till slut bli så varma att de gick över i plasma.

Kwonerna hade inte setts till på några dagar. Rapporterna om UFO:n slutade inte att komma in, men de blev allt färre, återgick till den genomsnittliga nivån. Aluminiumfoliekonstanten som den kallades av de som inte trott att det fanns någon sanningshalt bakom idéerna om att UFO:n skulle vara rymdskepp. De fick stå med skammen nu. Eller förklara bort sig. Med att det var rätt den här gången, men hade varit fel alla gånger förut. Vilket klingade rätt ihåligt. Om det var sant nu, klart att det varit sant förut. Så fungerar folks skallar. Vi tror det vi vill tro och ofta är de motsatta positionerna i en konflikt lika spåniga. Sanningen svävar ofta i en egen hemisfär långt från dödsfienderna i de lägre luftlagren.

Hon hade paddlat kajak förut. På sommarläger med scouterna när hon var elva. Det hade gått bra. Hon hade snabbt lärt sig och började snurra runt redan första dagen. Till skillnad från en kajak fick hon inte huvudet fullt med vatten och den där lätta pirrningen i magen av att vändas upp och ned uteblev eftersom avsaknaden av gravitation gjorde att ingenting var upp och ingenting ner. Snurrig blev hon i alla fall. Att se hela världen snurra runt i hög hastighet samtidigt som hon färdades snabbt rakt fram var lite för mycket för hennes balanssinne.

Månen hade varit precis som hon hade tänkt sig. Kall, torr och meningslös. Ett sandtag på jorden var intressantare. Där hände det saker, mord och sånt. Där växte det saker, om än bara lite ogräs. En tillfällig bas hade upprättats vid Stillhetens hav pppKolla och de tvåtusen gredniärskeppen stod antingen parkerade runt tälten där personal kunde äta och vila i väntan på sin vakt eller flög tre och tre runt jorden och patrullerade området runt planeten för att vara säkra på att inga kwoner tog sig dit.

Märkligt nog hade inte heller federationens styrkor sett några kwoner. Någon borde de ha sett. Om inte de visste vad som var på väg att hända och hade dragit sig tillbaka för att göra nya planer. Kwonerna var lika försiktiga som de var blodtörstiga. De hade inte råd med några misstag och nu var de antagligen så pass desperata att de paradoxalt nog blev än mer försiktiga. Men de som kunde historien visste att de med tiden kom till ett läge då de inte orkade hålla emot och aggressionen tog över. Och när de slogs som om allt redan var förlorat var det svårt att bekämpa dem. Den som redan känner sig död kan inte vara rädd för att dö.

Dora hade ätit. Jordmat. Pappa hade packat en liten väska med konserver och torkad mat som hon lyckades knöla ner i skeppet, i det trånga utrymmet bakom sätet. Burkmajs, lapskojs och rödbetor. Knäckemackor. Inget finäta, men det godaste hon hade ätit på år och dagar. En kopp kaffe på maten. Pulverlatte. Hennes favorit. Som pulvermos. En helt annan sak än originalet. Den som äter pulvermos som ersättning för riktigt mos har inte fattat grejen. Pulvermos är en annan rätt. Används till andra grejer.

Dora måste sluta att tänka på mat. Hon brukade göra det när hon var nervös. Tanken på en fettdrypande pizza eller en tallrik sushi fick henne att andas lugnare, släppa på oron, men nu gjorde tankarna henne bara okoncentrerad. Hon kunde köra skeppet hyggligt, men hon var ännu inget flygaräss och Jonatan hade noggrant präntat in att hon måste fokusera helt och hållet på skeppet och på fienden. Inget annat hade någon betydelse. Förutom kamraterna. Men det var en annan sak. Nästan. Jo.

Förhoppningen var att kwonerna skulle ge sig på trupperna på och runt månen eftersom de skulle inse att federationens flotta annars skulle hugga dem i ryggen om de försökte gå på jorden direkt. På något sätt måste kwonerna bli av med dem. Och för att de skulle göra det måste de vara tillräckligt angelägna. Det närmaste dygnet skulle visa vilket antagligen, men troligtvis var de det. Om de var beredda att ge sig på en planet med ett försvar som kanske inte skulle kunna hålla emot i oändlighet, men som skulle skada och döda en hel del av dem så var de angelägna om än inte desperata.

Rapporterna om observationer i ingenmansland hade också sinat. Jonatan hade berättat att en bekant till honom hade givit sig iväg på någon slags spionuppdrag och att Gunnar var en av de bästa. På vad sa han inte. Bara att han var den bästa vilket störde Dora. Så inexakt. Så onödigt. Alla var säkert bäst på nåt. På att andas, skära lök eller sova. Spelade roll. De hade inte hört något från honom. De fria höll sitt ord. Om de kunde. Den enda verkliga lojaliteten för en fri simmare var de andra fria, kollektivet. De var inte fördomsfulla. Inte rasister. De litade på varandra och det räckte. Om Gunnar hade hamnat i knipa skulle han sticka direkt, inte dra in fler av de sina. Inte riskera sitt och sina kamraters liv för några de inte kände.

Det var Jonatan som hade uttryckt sig så. Några de inte kände. Dora hade tyckt att det var extremt hänsynslöst. Elakt futtigt. Mänskligheten var mer än några som någon inte kände.

Hon testade att rulla på längden. Det var inte lika lätt som på den andra ledden, men det gick okej. Inte för att hon visste vad hon skulle med den färdigheten till, men allt som är bra är ju bra, tänkte hon.

Hon hörde ett kort pip i sitt öra. Pipet följdes av tre toner. Gwendolas signatur. Som början på filmmusiken till en westernfilm. Den där visslingen. Eller var det en flöjt. Gwendola la sig bredvid henne och vinkade med en av sina små händer. Dora måste skärpa sig för att inte behandla henne som ett barn eller mindre vetande. Bara för att hon var liten och pratade med gäll röst behövde Dora inte gulla med henne.

– Dags för lite sparring. Fäll upp främre seglet och ställ lasern på övning. Uppe till vänster i synfältet.

Dora sneglade upp i ögonvrån där en meny hängde. Genom att tänka sig att pekaren, formad som en ring, rörde sig fick hon den att röra på sig. Så enkelt och sås svårt var det. Hon sökte snabbt igenom menyerna och hittade laserfunktionerna och ställde om den till övningsläge. Hon var lite nervös att hon skulle göra fel och skjuta ihjäl stackars Gwenni, men skeppens vapen var konstruerade så att de inte kunde skada varandra utan att ett befäl godkände det. Det blev mycket sällan aktuellt, bara när någon blivit galen, bytt sida eller när ett skepp blivit stulet. Men då oftast som hot. Det brukade räcka. Ingen vill bli grillad och krossad samtidigt. Dora kollade att gravitationskrossen av avstängd. Gwendola behövde inte bli mindre. Dora skrattade till när hon tänkte sig en helt platt person. Kanske blev folk nästan platta på planeter med hög gravitation?

– Dora? Sitter du och drömmer igen?

– Ja, förlåt. Först till tre? Tjugo sekunder?
Lätt!

Gwendola vände skickligt sitt skepp och räknade ner från tre. I samma stund som hon sa noll började de åka från varandra. En klockade räknade pinglande ner mitt i Doras huvud. När den var räknat ner till noll skulle de vända sig mot varandra igen och försöka skjuta den andra i kosmisk paintball. Utan allt kladd.

Tre, två, ett, noll…

Dora tyckte att hon knappt hade vänt sig om när skeppet skakades av en kraftig smäll och dräkten skrek högt att hon låg under med 0-1. Skeppsdatorn hade fräckheten att önska henne lycka till.

– Du kan det här, Dora. Du kan det här. Kör, tjejen.

Dora hade försökt att stänga av datorn, åtminstone tysta den, men det var omöjligt. Stängs datorn ner slutar skeppet att fungera. Det visste hon, men den var bara så förbannat jobbig.