Öppna upp för fler drottningar

Förra veckan, mellan att jobba hemifrån, ta hand om barn som också behövde vara hemma eftersom de var snuviga, och försöka komma ikapp med den evigt växande högen av tvätt, hann jag – mot alla odds och förmodligen på bekostnad av sagda tvätt – se hela säsongen av The queen’s gambit på Netflix. 

En fantastisk serie på alla vis, som utspelar sig på 50- och 60-talet och handlar om Beth Harmon, en föräldralös flicka – senare kvinna – som lär sig spela schack med en vaktmästare på barnhemmet hon växer upp på. Hon visar sig snabbt vara ett schackgeni och utvecklar lika snabbt en faiblesse för de lugnande medel som barnhemmet delar ut till barnen under förevändningen att de är vitaminer. 

När Dagens Nyheter i söndags morse skickade mig en notis om en text om sagda serie var jag inte sen att läsa den ihop med mitt morgonkaffe. Per Svensson gör en riktigt tjusig djupdykning i seriens bakgrund och de verkliga spel och personer som inspirerat den, och ställer dessutom upp en synnerligen relevant frågeställning. 

Schack skulle kunna vara sinnebilden för det ideala meritokratiska samhället, där alla har samma chanser från start, där det bara är prestationen som räknas. Vit och svart har lika många och lika starka pjäser när partiet inleds. Och ändå denna kvardröjande manliga maktdominans. Bara en enda kvinna, kinesiskan Hou Yifan, finns med bland de hundra högst rankande spelarna i världen just nu (på plats 88). Hur förstå det? Kanske genom att reflektera över rollerna på schackbrädet. Damen är den starkaste pjäsen. Men till sist handlar allt ändå om kungen. 

Sedan går Per Svensson vidare med att berätta om den person som legat mest till grund för karaktären Beth Harmon; Judit Polgár, född 1976 i Ungern, yngst av tre systrar, vars föräldrar hade beslutat sig för att göra sina döttrar till schackmästare, och tränade dem därför i spelet från mycket ung ålder.

Och här känns det som att Per Svensson är närmare ett svar på sin fråga om varför schackscenen fortfarande är så mansdominerad än spekulationen kring spelets könade uppbyggnad. För hur många unga kvinnor får möjligheten att så totalt nörda ner sig i schack som den verkliga Judit Polgár eller den fiktiva Beth Harmon (dock av vitt skilda anledningar) fick? Och hur många unga män får samma möjlighet? 

Jag drar mig till minnes att jag själv hade en fallenhet för schack när jag var yngre, sisådär 13 år. Att jag till och med gick till schackklubben som hölls efter skolan. Och jag minns att jag var den enda flickan där, att det var konstigt och lite obehagligt, och att jag inte upplevde att jag kunde komma dit för att lära mig mer utan genast behövde bevisa något om flickors kapacitet att överhuvudtaget spela schack. Jag gick dit tre gånger, fick nog av självgoda killansikten när de klått mig i ett spel, sedan höll jag mig till ridskolan med de andra tjejerna. 

Det finns två begrepp vi behöver ha med oss härifrån; kritisk massa och metastereotyper. För att lite snabbt beskriva dem handlar kritisk massa om att så länge en minoritetsgrupp är färre än ungefär 30 procent (lite beroende på storleken på gruppen i fråga) så kommer de inte uppleva att de representerar sig själva, utan att de representerar sin grupp.

Metastereotyper å sin sida handlar om att man som del av en minoritetsgrupp vet vilka stereotyper det finns om ens grupp hos majoritetsgruppen, och den vetskapen – även om den inte är sann hos just de representanter för majoritetsgruppen som råkar vara där, och även om man inte identifierar sig alls med den stereotypen – kan påverka ens beteende. 

För att använda mitt eget exempel; jag kom till schackklubben och var den enda tjejen där, av ungefär 20 ungdomar. Tjejer var representerade med långt under 30 procent och därför blev jag representant för gruppen ”tjejer”. Eftersom jag visste hur stereotypen kring tjejer och schack – i förlängningen matematik och teknik och logiskt tänkande – såg ut (eftersom jag hade hört mina jämnåriga killkompisar och klasskamrater som var pojkar prata om detta) fick jag upplevelsen av att de inte tyckte att jag hörde hemma där. 

Det kan ha varit sant, det kan ha varit så att de verkligen försökte sätta dit mig för att jag var tjej och ville skrämma bort mig. Det kan också ha varit så att min subjektiva upplevelse som ung tjej, med allt vad som följer med det, gjorde att jag tolkade upplevelsen som värre än den faktiskt var, eftersom: metastereotyper. Det spelade ingen roll om det var sant eller inte.  Jag visste att stereotypen av killar tror att stereotypen av tjejer inte kan spela schack, och därför upplevde jag att de misstrodde de mig när jag kom in i det sammanhanget. Således behövde jag bevisa, för mig och för dem, att jag inte är som stereotypen – om och om igen, spel efter spel. Jag spelade jättedåligt bara av pressen. 

Poängen är: Om en sfär är dominerad av en grupp räcker det inte att bara säga ”nu är detta rum öppet för alla!”. Man måste också vara medveten om vilka stereotyper det finns kring sfären och grupperna i den, man måste aktivt sänka trösklar och bjuda in och skapa en välkomnande miljö. The queen’s gambit är en lysande berättelse kring svårigheterna att som kvinna ta sig in i och stanna kvar i en mansdominerad sfär, och kanske är valet av titel en uppmaning till schackvärlden; det är dags att skapa en öppning för drottningar.