Stella från den framtida polisstyrkan Harmonibrigaderna har halkat in i vår tid och råkat följa med till den sörmländska landsbygden. Alla fem har övernattat i ett hus som tillhör Idas ex och hans fru. I dag ska de åka hem, men vad ska de göra med Stella?
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Ida var helt säker på en sak: hon tålde inte den där människan som skulle föreställa polis från framtiden. Hon gick henne fullständigt på nerverna.
På förmiddagen hade hon suttit i lillstugan och jobbat. Hon hade bara gått över till stora huset när den trådlösa anslutningen inte räckte till, vilket verkade vara en fråga om väder och vind. Harriet var mer hemma hos Thomas och Åsa än någon annanstans i världen. Här fanns böcker och filmer, katterna och fullt med ritblock och pennor. Och hon var inte ett dugg blyg för vänligt sinnade vuxna.
Ante satt parkerad vid Thomas dator och spelade något spel. Juha hade haft bilkörningslektioner med Stella, men nu var de tillbaka. När de gick förbi lillstugan hörde hon henne tjata på Juha om att få låna bilnyckeln, men han sa blankt nej, och han började låta irriterad.
Hon skickade iväg ett sista mejl till chefredaktören, stängde datorn och tog den med sig till stora huset, där det nu pågick ett samtal i köket om Stellas framtid.
– Så ni tänker hålla mig fången i den här tiden? Var det så ni tänkte?
– Nå, hur tänkte du själv? sa Juha.
Det var en retorisk fråga. Stella hade tänkt gripa Ante och Juha utanför Oasen och brakat rakt in i Timebanditen i helt fel ögonblick. Hon hade inte tänkt resa 300 år bakåt i tiden och visste inte vad hon skulle göra här. Men för att ta sig tillbaka till sin egen tid behövde hon tidsmaskinen, och den kunde hon inte få. Ida hade en tanke om att kanske ringa Thomas och fråga om han kunde låta henne bo i lillstugan ett tag, men det skulle hon knappast gilla.
Nu skulle de äta lunch, Juha skulle jobba några timmar, de skulle städa upp efter sig och åka till Björnlunda och handla och sen tillbaka och fylla kylen. Sen var det dags att åka hem. Ante och Juha till sin minimalistiska 1920-talslägenhet på Bergsundsstrand. Harriet och Ida till ettan i Rågsved, där Ellis väntade. Och sen skulle Ida ta bilen ut till sin vanliga skogsbacke och sätta fart på stormköket, spela Wordfeud och lyssna på suset i träden. Hon längtade efter det.
Hon tog fram dokumentet med lösenord till olika datorprogram och Juha och överlämnade datorn till honom. Sen gick hon ut i köket och började vispa pannkakssmet. Hon hittade i det här köket, hon visste var tändaren till gasspisen fanns och var de brukade ha havremjölken, så det kunde ha gått på autopilot. Om inte Stella hade suttit vid köksbordet och försökt konversera.
Ida försökte att inte ogilla henne – det hade kunnat vara en intressant att lära känna henne. I teorin. Men dels ville hon inte prata och laga mat samtidigt. Dels var det inte samhällsutveckling eller olika tiders seder och bruk Stella ville diskutera. Snarare var det en sorts kartläggning: vem var ihop med vem, var bodde de egentligen, vems barn var Harriet? Det enda roliga var hennes besvikelse över att Juha inte var singel.
Ida gav korta svar: Ante och Juha var ett par sedan några månader, Ida och Juha jobbade ihop, Harriet var hennes barnbarn, hennes pappa var kvar hemma, någon mamma hade hon inte. Hon hade hetat Olivia, hon dog när Harriet var väldigt liten. Om hon hade trott att Stella brydde sig kunde hon ha berättat hela den sorgliga historien om Olivia och hennes anorexi. Men det gjorde hon inte.
Hon skulle just be Stella riva morötter när Harriet kom in med en grårandig katt i famnen.
– Kolla farmor, vad Makrill har blivit stor!
– Ja, oj, hon var ju bara en bebis i somras. Men jag tror hon vill komma loss.
Makrill gled ur Harriets grepp och for som ett streck genom trädgården.
– Maten är klar om en halvtimme, när stora visaren står på fem, sa Ida och pekade på väggklockan.
– Mmm. Är det någon som vill gå ner till sjön med mig? sa Harriet.
– Medan jag steker pannkakor? Tror inte det, va, sa Ida.
– Men du då?
Det glimmade till i Stellas ögon, och till Idas stora förvåning sa hon ja.
– Var försiktig då! Det är halt där nere, sa Ida.
Hon stod i fönstret och såg dem gå neråt Storgården och in genom grinden till kohagen. Samma väg hade hon själv gått, med vedhämtning i ladan som förevändning, kvällen innan. Förbi Storgården, där de inte verkade vara hemma. Det kändes lite avigt att släppa iväg Harriet med Stella, men det var trots allt en vuxen människa. Och polis, om det nu spelade någon roll. Det borde vara lugnt.
Harriet pratade på medan de gick genom hagen, klättrade över trappstegen över elstängslet och gick in i skogen vid sjön. Hon berättade om svampställena och om korna som brukade gå i hagen på somrarna. Stella såg lite orolig ut för det där med korna, men Harriet lovade att de inte var där nu.
Det var ingen is på sjön, bara en tunn hinna som inte riktigt visste om den skulle frysa eller smälta. Stigen var lerig och det var vattendroppar på trädens grenar. Ingen riktig vinter fast det var december, ingen särskild årstid. Men vackert på ett silvrigt och förtrollat sätt.
Vid bryggan låg ett litet grönt badhus, och Harriet satte sig på trappan. Stella satte sig bredvid.
– Jaha, sa hon, vad ska vi göra nu då? sa hon.
– Vi kan gunga på bryggan, sa Harriet och gick ut pontonbryggan för att visa.
Men det behövdes en till, eller en tyngre person, för att den skulle gunga ordentligt, och Stella vågade inte. Hon hade aldrig varit på en brygga.
– Eller så kan vi åka ut och ro! Där borta ligger båten. Om jag hjälper dig kan vi få den i sjön och jag vet var nyckeln till årorna finns.
– Vilket fint litet hus, sa Stella och tittade på badhuset.
– Ja, det är vårat badhus. Man kan klä om till baddräkt där inne om man vill. Och så finns det flytvästar och en grill och picknickgrejer. Och döda flugor. Har du aldrig sett ett badhus?
– Nej, det finns inga sjöar i Xpan 7.
– Xpan 7, är det den där staden av glas?
– Ja, har du varit där?
– Nej, men jag skulle vilja. Det låter så fint. Är alla husen genomskinliga?
Stella tittade ut över sjön och sträckte på ryggen.
– Har du nyckeln till badhuset? Jag skulle vilja titta in.
Harriet var lite stolt över att hon faktiskt kunde öppna hänglåset själv och lyfta bort den tunga tvärslån. Nyckeln låg under blomkrukan bakom badhuset som vanligt. Stella klev in och började söka igenom det från golv till tak.
– Vad gör du? Letar du efter Timebanditen, kanske?
– Timebanditen?
– Jaa, tidsmaskinen. Den heter så.
Stella svarade inte, men kom ut och satte sig på trappan igen. Så frågade hon Harriet om hon ville se Xpan 7. Så klart hon ville, sa Harriet. Då sa Stella att hon kanske kunde få göra det. Om hon hjälpte Stella med en sak. De skulle leka en lek.
– Ska jag hjälpa dig att leka en lek? Kommer vi till Xpan 7 då, eller?
– Kanske, sa Stella hemlighetsfullt.
Harriet förstod inte hur det skulle gå till, men det gjorde väl inget om hon försökte, leka en lek var ju inget farligt. Stella sa att hon skulle gå in och gömma sig i badhuset, blunda och räkna till hundra.
– Jag kan räkna till tiotusen! Katten, musen, tiotusen, sa Harriet.
– Nej, till hundra, långsamt, sa Stella, som om hon inte förstod att det var på skoj.
Så Harriet gick in i badhuset och satte sig på en badrock som låg på golvet. Hon drog upp knäna, lade armen emot dem och ögonen mot armen, så att hon inte såg något. Sen började hon räkna högt. Hon hade hunnit till nio när hon hörde hur dörren slog igen och tvärslån sattes för.
– Lås inte! skrek hon.
Men hänglåset klickade igen och sen hördes Stellas steg nerför trappan. Snabba steg och inget svar. Harriet slog på dörren och på fönstret och ropade högt och argt. Sen höll hon gråten tillbaka och började räkna igen, för tänk om det var sant. Tänk om Stella skulle komma med synten när hon kom till hundra. Men det gjorde hon inte, och då började tårarna rinna. Även om hon var säker på att farmor skulle leta efter henne här.
Så kom det sipprande ett ljud upp genom golvet. Ett annat ljud än vinden i träden och hennes egna snyftningar. En melodi som hon kände igen. Hur kunde synten ligga där? Hon tände lampan och hittade en trasig planka som satt lös. Under den låg den röda synten som var en tidsmaskin och spelade. Hon kunde komma till framtiden nu om hon ville, men hon ville inte längre. Inte ensam och aldrig i livet med Stella.
