Richard fick komplikationer efter en operation. När man skulle ordna till det blev problemen värre. Outhärdliga. Jobbet, familjen, livet – ingenting fungerade, och när något slutligen hjälpte blev det också komplicerat. Det här är hans berättelse om vad som hände och om hoppet om en väg ut. Vi publicerar Vägs ände i två delar och det här är andra delen.
Jag blev sedan ensam i min sjukdom. Spenderar de närmsta åren med att försöka överleva från dag till dag, och göra mitt bästa att orka stå ut. För barnens skull. Jag medicinerar med cannabis i den mån jag har möjlighet. Trots olagligheten och samhällets stigman och dömande. Hade jag inte gjort det, så hade jag garanterat inte levt i dag. Min kropp hade aldrig klarat av att leva med de mediciner sjukvården utsatte mig för över tid.
En kvinna som förstod
Jag har Oxynorm som reserv, men i den mån jag kan är cannabis det som ger mig förmåga, livskvalitet och förmåga att orka leva i den situation jag har. Det är min livlina. Men samhället runt mig gör allt för att fortsätta rycka undan benen på mig. Poliser skickas hem till mig, socialtjänst blir larmade med mera. Inte utifrån någon verklighetsförankring, utan bara enkom på grund utav okunskap, oförståelse och det svenska rättsystemet.
Jag försöker dag för dag att hitta livsgnistan och lika mycket försöker systemet att rycka undan det. Hur mitt liv blir utan cannabis kan jag inte förklara på ett rättvist sätt, men kan säga att då tappar jag helt förmågan att orka. Jag kan inte äta, inte sova och smärtorna blir så intensiva att det mesta jag gör handlar om att hitta sätt att bedöva och lindra smärtan. Allt mitt fokus blir på smärtan i min mage. Jag tappar fullständigt förmågan att kunna vara en förälder, partner eller överhuvudtaget bry mig om någon annan.
De senaste åren har jag dock lyckats skapa förutsättningar och mått någorlunda bra över längre perioder. Jag träffade en kvinna som någonstans gav mig tron på livet tillbaka. En kvinna som förstod och stöttade mig i min kamp. Hon delade den med mig. Hon dömde mig inte och accepterade att min situation var som den var. Under en längre period fick jag känna på hur det var att ha ett värdigt liv igen. Med min sambos hjälp i kombination med cannabis skapades förutsättningar för att jag skulle börja känna lycka igen. Inte nog med det, så får vi ett barn tillsammans, som ytterligare ger mig tillbaks en stor del av samhörighet och kärlek som jag under så många år saknat.
Polisen ber om ursäkt
Men här börjar också slutet på resan. För lycka varar inte länge i min värld. Stigmat och omvärldens dömande börjar jaga mig, och utsätter både mig och min sambo för stress och press. Något jag inte kan känna att jag med gott samvete kan utsätta denna fina kvinna och min familj för. Tre gånger hittills har socialtjänsten fått orosanmälan angående min medicinering, och alla gånger har de lagt ner utredningen, trots att jag varit fullständigt ärlig.
Någon ringer polisen och gör en orosanmälan, vilket gör att de kommer hem och hämtar den medicin jag så desperat behöver. De är dock oerhört respektfulla och ber mest om ursäkt, för att de tvingas göra det jobbet, då de någonstans ser att jag inte är en typisk missbrukare, utan faktiskt har ett legitimt behov.
Samtidigt sker coronautbrottet, gränser stängs och jag är fullkomligt blottad och utlämnad till min smärta och morfin. Utan medicin blir min kropp fort sämre. Kan inte äta. Inte sova. Ingen glädje. Kraftiga smärtpåslag. Tillräckligt så min sambo får ringa ambulans, vid tillfälle då min kropp fullständigt ballar ur. Det resulterade i ytterligare en anmälan från sjukhuset till socialtjänsten, där man hävdade att jag var morfinmissbrukare och risk för oro kunde finnas då jag hade barn i närheten.
Jag som gör allt för att slippa äta morfin … Det var en helt felaktig bedömning, baserad på deras rädslor, när en patient kommer in som har hundratals morfintabletter utskrivna varje månad. Jag blev ruskigt dåligt behandlad i en redan sjukt påfrestande situation. Jag skällde ut läkaren som anklagade mig, och skrev ut mig själv. Bättre hantera smärtan hemma än bli utsatt för den jävla skiten.
Flykting i Spanien
Men där sitter jag nu. I en ohållbar situation, som bara tär mer och mer på min familj, utan någon lösning i sikte. Min kropp tappar förmåga för varje dag som går. Livsgnistan försvinner mer och mer. Ångesten infinner sig. Har ingen ork kvar. Ingen förmåga att glädjas åt någonting. Allt runtomkring mig blir jobbigt. Till och med min familj som jag älskar över allt annat.
Känslorna av panik, ångest och smärtorna i kombination gör att jag börjar närma mig den där punkten som jag lovat mig själv att aldrig hamna i igen. Där jag inte orkar leva mer. Någonting måste jag göra för att förändra min situation.
Något måste ske, snart. För min kropp överlever inte på det här viset längre till.. Om inte annat kommer jag få en hjärtinfarkt av den fysiska påfrestning som smärtorna innebär. Att jag inte kan sova och äta bryter ner min kropp bit för bit.
Vad har jag då för möjligheter? Inga.
Det svenska systemet har framgångsrikt målat in mig i ett hörn som jag inte kan ta mig ur.
Det enda alternativ jag har kvar är att lämna Sverige och bli medicinsk flykting i Spanien, där jag har tillgång till att medicinera på rätt och korrekt vis, då man använder cannabis frekvent inom den spanska sjukvården. Att skriva mig i Spanien ger mig rätt att ta del av deras sjukvård, och jag kan även resa till Sverige med min medicin utan att någon kan säga ett ljud. Dessutom är cannabis lagligt i Spanien, för egen konsumtion. Likaså att odla din egen medicin. Vilket gör att jag enkom genom att byta ställe att bo på, skulle kunna sluta med allt morfin, få tillgång till rätt medicin varje dag, och jag kan få den gratis!
Tvingas lämna familjen
Vad hindrar mig då? Flera faktorer. Familjen är en stor grej. Att lämna min sambo i Sverige, med en sexmånaders bebis, samt mina två bonusbarn och mina två töser sedan tidigare är inget jag tar lätt på. För att jag ens skulle fundera i de banorna handlar det om liv eller död.
Ekonomin är så klart en annan sak. Jag har pension, så jag har försörjning månadsvis som jag kan klara mig på, men det kostar en del att göra en sådan flytt och samtidigt skapa den trygghet jag behöver för att hantera mitt sjukdomstillstånd. Familjen kan inte följa med, främst av ekonomiska skäl där också, då min sambo inte har någon försörjning i Spanien även om hon skulle vilja följa med med alla barn.
Så det enda alternativet jag verkar ha är att lämna min sambo i Sverige ensam med bebis och barn och hoppas jag någonstans kan lösa pengar så jag kan åka skytteltrafik till Sverige för att försöka göra så gott jag kan för min familj i en alldeles orättvis situation.
Ska det behöva gå så här långt ? Jag är sjukt besviken på Sverige och svensk sjukvård. De gjorde mig sjuk, men tar inget ansvar för det. Jag fick 8 000 i skadestånd för åtta år sedan för att jag blev sjuk för resten av livet. Är det rättvist?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta, är frågan jag ofta ställer mig. Jag måste varit en dålig människa i ett tidigare liv, för i detta livet så har mitt liv varit en enda stor kamp från det att jag var några år gammal. Övergrepp, misshandel, psykisk tortyr, slavarbete. Allt det var min verklighet. Är … för såren läker aldrig. Och det verkar aldrig ta slut.
Jag vill inte dö
Varför får jag ingen hjälp ? Varför kan ingen någonstans ta sitt förbannade ansvar hjälpa mig istället för att stjälpa mig?
Jag är trött nu … Orkar inte mer. Ni vann. Ni har lyckats döda min livsgnista och min självkänsla. Tvingar mig att fly. Antingen fly landet eller fly livet. Andra alternativ har jag inte kvar.
Vad som ger upp först är svårt att säga men för varje dag som går så blir min kropp trasigare och
trasigare, och får mindre motståndskraft, vilket leder till påfrestning såväl fysiskt som psykiskt.
Antingen lägger min kropp av och jag får hjärtinfarkt av påfrestningen, alternativt orkar inte min hjärna längre hantera och härda ut, vilket i sin tur leder mig till att fly livet. Jag vill inte dö. Vägs ände …
Läsarnas är Syres vinjett för insända texter – utom debatt. Du är välkommen med din text – skicka till malin.bergendal@tidningensyre.se!
