Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. I kapitel ett smög sig Dora ner i bagageutrymmet på sin pappas bil för att följa med till zonen, den plats där pappan studerar ett märkligt fenomen i en damm.
Klanledaren hade befunnit sig tillsammans med sin partner. De hade skaffat barn. Eller ansetts värdiga att föröka sig. I sin eviga jakt efter nya planeter att erövra bara för att ödelägga på några hundra år kunde de inte vara för många. Sedan de kastades ut ur gemenskapen runt ingenmansland hade de varit hänvisade till att jaga i det tysta. Dammen på deras hemplanet var spärrad inifrån av federationen med hjälp av magiska formler, som få egentligen trodde på, men som många folk var övertygade fungerade, och tyngder, mödosamt burna dit och fästa i botten av dammen för att hindra någon från att ta sig ner i den.
Tyngderna gick bara att ta bort från insidan och det skulle knappast hända. Kwonerna hade tagit sig till den närmaste planeten med en damm och använt den för att utforska de enorma mängderna dammar som låg utanför gemenskapen. De flesta var obebodda eller befolkades av varelser som saknade någon form av intelligens eller medvetande. Kwonerna struntade i vilket. De var där för att skövla. Det som fanns på plats var bara mat eller bränsle.
Hen hade tagit adjö av sin partner som skulle vakta deras blivande barn i över ett år. Vattna och nära det med sitt blod. Små små mängder varje dag. Det var ett heligt uppdrag. Ytterligare en soldat skulle födas. Få kwoner fick äran. De hundratusen fick aldrig bli mer än hundratusen. Det var omöjligt för fler individer att överleva på Kwon, deras hemplanet och deras riddare, de tiotusen hjältarna, fick aldrig bli fler än tiotusen.
Den här planeten är snart uttömd. Dess damm är svag och ofokuserad. Kan vara på väg att dö. Det verkar vara en väldigt gammal damm. Så gammal att det bildas tjocka korallrev i öppningen. Hens underlydande nickade. Ingen vågade eller ville säga emot hen även om de flesta tyckte att de gott kunde vänta lite till. Det senaste hoppet hade kostat dem en tiondel av deras styrka när deras enkla rymdskepp plötsligt hamnade i ett regn av meteorer.
De hade varit tvungna att utveckla rymdskepp som de med inte alltför stor ansträngning kunde bygga på en ny planet. Om de reste mellan två dammar på två olika planeter kunde de inte ta med sig särskilt mycket. De fick prioritera minnesbankerna, de djupt röda snäckor som bar på deras samlade kunskap. Snäckorna fungerade som nav i det nätverk som alla kwoner var uppkopplade till.
I periferin runt ingenmansland fanns planeter och månar, en och annan asteroid, med dammar som antingen bara inte var uppkopplade eller kopplades till andra, mindre kluster. Det enda sättet att ta sig från ett kluster till ett annat var att resa i den vanliga rymden. Eftersom avstånden mellan himlakroppar var så enorma var det sällan som det överensstämde, att en planet hade både en damm och låg nära en annan som hade det. Det var inte ovanlig. Ibland stod dammar öppna länge innan de kopplades upp.
Ingenmansland följde sin egen logik. Det var inte bara full av regler och bestämmelser, en del lätta att begripa, andra extremt komplicerade. Men det var inte svårt att inbilla sig att det fanns någon form av övergripande princip eller till och med ett medvetande. En gud. Det fanns ärligt talat mycket större skäl till att vara religiös för personer som var uppkopplade till gemenskapen. En massa saker som de såg som självklara skulle få folk att tro på magi. Trots att en massa märkliga grejer var lätta att förklara med vetenskap från olika delar av gemenskapen trodde en massa varelser på märkligaste förklaringar. Ofta var förklaringarna jobbigare och mer komplicerade än sanningen, men tro är alltid tro.
– Vi har hittat en i närheten, sa klanledaren. Den är pinsamt liten, men har en damm som håller på att kopplas upp. Invånarna verkade lagom smarta. Inget motstånd där. Våra spioner försöker lista ut när den kommer att öppnas, men vet ännu inget.
Hen la en hand på sitt vapen som såg ut att vara gjort av vitt glas.
– Om vi hinner erövra veklingarnas planet innan dammen öppnas på riktigt kan vi kanske röra oss i ingenmansland ett tag innan federationen upptäcker oss. Om vi är smarta hinner de inte skada oss allvarligt.
Rådet muttrade instämmande.
– Och förstärkningar är redan på gång, sa rådssekreteraren. Vi är många hopp hemifrån. De åttahundra heliga som är på väg kommer att ta någon vecka på sig, minst. Det är en bra träning för dem. Inget problem.
Klanledaren grymtade.
”På vägen till hjältarnas armé formas dess barn till yxor av stål.”
Inledningen till det epos som berättade historien om deras civilisation var patetisk, till och med klanledaren tyckte det, men brydde sig inte. Det var bra ord för att att få igång soldater. Till och med de medaljbeprydda pösmunkarna i rådet. Ett par av rådets yngre medlemmar ställde sig upp och höjde ansiktena mot himlen. Klanledaren vinkade trött åt dem att sätta sig igen.
– Nå, så. Sitt. Vi måste öka takten i produktionen. Måste få ihop de tiotusen skeppen snabbt. En del kommer hit om några veckor. De överblivna från silvermånen. Körs av ett gäng gröngölingar i konvoj, borde var här inom högst en månad. Vi behöver bygga 6754 till.
– 6753, viskade sekreteraren. Ett slutade just att fungera. Hen pekade på glasskivan framför sig och fick en irriterad nickning till svar.
Kwonernas kollektiva medvetande till trots var de aggressiva mot varandra. Liksom av stora rovdjur på jorden krävdes mycket av dem för att hålla blodtörsten i schack. Stora delar av deras kultur gick ut på att förhindra ett massmord, ett massjälvmord i praktiken.
Det mesta av deras teknologi utgick från glas och andra silikonbaserade material. De byggde sina rymdskepp kring en liten kärna av kisel kring ett ytterskal uppbyggt av både organiskt material och metall. Ingen utanför kwonernas gemenskap hade någonsin sett ett av deras skepp, åtminstone i tillräckligt skick för att ge några ledtrådar till hur de fungerade. Vilket de gjorde lite för bra.
De var enormt svåra att besegra i strid. Federationens soldater hade dött i stora mängder i strider mot kwoner under många sekel. Det var tack och lov sällan som de båda fienderna kom i kontakt med varandra, men när de gjorde det var det mycket sällan som det hände något trevligt. Ibland hände ingenting. Rätt ofta backade båda ur situationen. Federationen backade regelmässigt om planeten kwonerna var ute efter saknade intelligent liv, både i ingenmansland och i rymden. Det var enklare och säkrare att stänga av en uppkopplad damm och att ignorera en utanför gemenskapen. Mycket sällan ändrade en damm sin koppling, ännu mera sällan kopplades en gammal damm till gemenskapen och kwonerna övergav dem rätt snart, så federationen kunde bara hålla koll på dem. När de var i närheten av någon som kunde hålla koll på dem. För det mesta höll sig kwonerna borta. De härjade helst i det tysta.
– Ge soldaterna extra ransoner. Ge dem korianarot och fri tillgång till saponiera.
En ung soldat kom springande genom korridorerna i det underjordiska nätverket som utgjorde kwonernas sambandscentral. Deras drottning, eller vad hon ska kallas på svenska, också hen är könlös, bodde i en liknande anläggning på Kwon, och hens barn som var en exakt avbild av hen, men mycket mindre, befann sig i sambandscentralen på den planet där de tiotusen befann sig. Hens medvetande var sammanflätat med sin förälders, eller originalet. De utgjorde knutpunkter mellan de två nätverk som kopplade upp Kwon med soldaterna. Det var en bräcklig uppkoppling. Kom de båda för långt ifrån varandra bröts den.
Kwonerna behandlade barnet med enorm vördnad. Trehundra av soldaterna ingick i den vaktstyrka som omgav hen varje sekund. Det var ett stressigt liv. Soldater sprang in och ut ur hens rum konstant.
De rådsmedlemmar som tidigare hade tyckt att det kanske var idé att stanna här började långsamt ändra mening. Delvis för att några av de argument som klanledaren använde sig av faktiskt var rätt bra. Delvis för att det var svårt för en lojal kwon att hålla emot folket i form av det kollektiva. Ju fler som tyckte eller visste något desto fler drogs med. Demokrati hade aldrig behövts på Kwon. På en grundläggande nivå var inte kwonerna olika individer. De var inkarnationer av samma medvetande. Soldaterna var kloner av drottningens medvetande som visserligen hade olika personlighet men snabbt kunde underställas hens vilja.
– Vi får inte dö i skam. Som de som misslyckats i historien. Vi har alltför många gånger förlorat de tiotusen. Fått börja från början. Kapten!
Hen tittade på en ung kwon på andra sidan bordet. Kaptenen som var chef för de utvalda trehundra trängde tillbaka en impuls att ställa sig i givakt.
– Ja, herre, sa hen.
– Öka säkerheten runt prinsessan, hen måste förberedas på en rätt svår resa. Den nya planeten ligger på gränsen till hur långt vi är förmögna att resa. Det tar nästan en vecka att ta sig dit. Svårt för våra skepp. Svårt för våra soldater.
– Självklart herre, sa den unga kaptenen.– Fjäska inte. Hur står det till på matfronten? De där små runda sakerna? Är de slut. Jag gillar hur de smakar och sättet de låter på när man biter i dem.
De små djuren som utvecklats ut alger såg ut som svarta små bollar som levde i stora klasar under vattenytan på det stora hav som dominerade planeten. Om de var intelligenta var kwonerna inte intresserade av och innan någon xenoantropolog skulle hitta dit skulle de vara uppätna, varenda en av dem. Resten av havet skulle vara tömt på liv och kwonerna försvunna.
– De är dessvärre slut, herre.
Kwonerna gillade att äta. När de kunde. Långa tider kunde de inget äta. Under hoppen. I strider, vilka kunde pågå i veckor. Månader, ibland år. De gav sig aldrig. De gick hellre under än gav upp. Den planet som de fått upp ögonen för gick emot ett dystert öde. Medan kwonerna började bygga upp en ny armé och drottningen en ny klon.
– Så. Gör allt så lovar jag att vi snart ska få sätta tänderna i nya veklingar.
