En strategi för en cirkulär ekonomi, det är inte illa. En cirkulär ekonomi är en ekonomi där allt går runt. Byxorna som du köper är till exempel gjorda för att hålla i flera år. När de går sönder har tillverkaren eller butiken ansvar för att laga dem och till slut återvinna dem eller se till att de återvinns. Kanske i lapptäcken och trasmattor.

För över samma princip på hela samhället, från byxor till cyklar, köksskåp, ryggsäckar och vindkraftverk, så har du en cirkulär ekonomi. Det är vad vi behöver göra för att bromsa klimatkrisen och andra överhängande miljökriser. En del av det.

Då kan företagen inte, får inte, välja att istället tillverka slit-och-släng-grejer. Tillväxt, jobb och företagens lönsamhet måste underordnas den riktiga ekonomin, den som handlar om att hushålla med planeten vi bor på. Så att den kan ha oss kvar. 

Om regeringen, Centerpartiet och Liberalerna har kommit överens om en strategi för att nå dit är det, som Hannah Lemoine har påpekat här på Syres ledarsida, jättestort. Ingenting att sticka in som en fotnot mitt i semestertiden. Men det var alltså det som hände, och det ligger nära till hands att undra vad det egentligen handlar om.

Regeringen beskriver sin vision som ett samhälle där ”resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden och ersätter jungfruliga material”. Det övergripande målet är att omställningen till cirkulär ekonomi ska bidra till att nå miljö- och klimatmålen, samt de globala målen i Agenda 2030.

Men bland de särskilt centrala målen i Agenda 2030 nämns ”anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt”. Mot de anständiga arbetsvillkoren finns förstås ingenting att invända, tvärtom. Men ekonomisk tillväxt? När det är just tillväxten som mål i sig som driver miljökriserna framåt?

Visionen sägs ge stöd och riktning till alla (från företag och kommuner till föreningar och privatpersoner) som vill ”driva affärsmöjligheter och göra medvetna val utifrån den cirkulära omställningen”. Regeringen vill ”undanröja hinder, stärka konkurrenskraften, öka incitamenten och bidra till långsiktiga förutsättningar för den cirkulära samhällsomställning som redan pågår men som behöver intensifieras ytterligare”. Ja, morötter är bra, men omställningen kan ju inte vara beroende av dem.

För att fortsätta på temat byxor: strategidokumentet förklarar att vi köper cirka femton kilo textil om året, slänger åtta kilo och lämnar tre kilo till välgörenhetsorganisationer. De tre kilo som blir kvar ”ackumuleras (till exempel i en garderob)” eller ”hanteras på andra sätt där det är svårt att mäta mängderna”. Det kan tänkas att de rent av används och ärvs och sen blir lappar på några andra gamla byxor. Cirkulärt.

Det finns en hel del som är bra i regeringens strategi – den föreslår faktiskt just ett producentansvar för textilindustrin, till exempel, och pantsystem för elektronik. Men det är väldigt mycket mer utförlig problembeskrivning än konkreta lösningar, och de konkreta lösningarna handlar mer om främjande och incitament än om att ställa krav.

Betecknande är att det talas om att ”frikoppla tillväxten från avfallsproduktion”, att alltså se till att det är lika lönsamt – i pengar – att göra grejer som håller, återvinna och återbruka som att producera slit-och-släng. Toppen, alla blir glada, till och med Liberalerna kan vara med!

Men när man talar om frikoppling innebär det att pengar och tillväxt fortfarande går före kretsloppet. Det blir en strategi för att uppmuntra och underlätta cirkulära inslag i ekonomin, utan att angripa kärnan i de problem man vill lösa. Något som man kan släppa en sömnig julidag.

Det framgår i pressmeddelandet om strategin att det kommer något mer konkret senare. Vi kan väl hålla ögonen på det och hålla de här dokumenten i hetluften, så kanske vi får en bredare debatt om vad som verkligen behöver göras.