Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Tankarna spann iväg. Det kanske inte var Stellas brevlåda, men tänk om det var det. Om hon hade bott här sedan dess, om hon hade  vänner här. Familj, relationer, ett liv. Ida hade tänkt på det hela som en räddningsaktion. Inte den mest behjärtansvärda kanske, men ändå. Något okomplicerat.

– Om vi hämtar henne … började hon.

– Det gör vi, sa Ante. Tänk på hur det skulle bli att komma tillbaka till Xpan 7 utan Stella.

Jo, hon kunde tänka sig, det skulle bli ett elände. Så de gick raka vägen ner till sjön och satte sig på den kalla, blöta badhustrappan. Pallen som Harriet hade kört i magen på Stella låg kvar på marken. Det låg ett tunt islager på delar av sjön, men där vattnet låg fritt speglade sig månen och stjärnorna. En svag vind susade i trädkronorna, men annars var det alldeles tyst.

Ante tog fram Timebanditen ur nätkassen och satte igång den.

När Ida vaknade låg hon på klippan med myror överallt, det fanns ingen bänk och inget badhus, och det var ohyggligt varmt och svettigt. Ante satt bredvid henne och borstade myror ur kläderna.

– Hon är borta, sa han.

Pontonbryggan där Stella hade legat fanns inte längre, inte ännu. Det fanns en smal, ranglig brygga som stod på pålar, och ingen Stella. Bortifrån skogen hördes steg och rop, så Ida och Ante lade sina ytterkläder på bryggan och sprang mot ljudet. Det var män i vita rockar som bar en bår längs den smala stigen och med stor svårighet lyckades få båren över färisten. Bakom dem gick en kvinna i vita shorts, randig t-shirt och träskor, som kanske var den som hade ringt ambulansen.

De följde efter, upp över ängen och genom hagen, som var full med komockor med surrande flugor. Uppe vid vägen stod en vit ambulans med röda kors, och de var nästan framme när de vitklädda männen skjutsade in båren. Det såg ut att vara Stella, det måste vara hon, fast bara benen syntes ordentligt. De vitklädda pratade med kvinnan i den randiga tröjan.

– Hej, vänta lite! ropade Ante.

– Nä, vi ska nog åka nu.

– De ringer upp dig från sjukhuset! sa en annan av ambulansmännen till kvinnan.

Och så skumpade ambulansen iväg på den gropiga grusvägen. Inga sirener, det gick ändå inte att köra fort och det fanns inga andra bilar. Kvinnan i den randiga tröjan kom fram till dem. Hon var solbränd, jämnårig med Ellis ungefär, tänkte Ida, och såg obotligt entusiastisk ut.

– Vilka är ni? sa hon. Såg ni vad som hände? Känner ni henne?

De sa vad de hette. Randiga tröjan hette Marianne, hon hade knäppt upp Stellas uniformsrock för att svalka henne, och det hade ramlat ut de märkligaste saker, som de kunde få se om de kom med henne hem på en fika. Vingar, tänkte Ida. Vingarna som Stella inte kunde kontrollera någon med innan Xpan-systemet och dess nätverk fanns till.

Marianne bodde i det stora huset bredvid Thomas och Åsas hus – som ännu var en oansenlig liten stuga med nyponroshäck – och bjöd dem på kaffe och bullar i hammocken. Röd galon, ett litet tak av randig segelduk. En knubbig bil som kunde vara någon gammal Volvo på grusgången.

– Vad ska vi säga om oss? sa Ida medan Marianne hämtade fika i köket.

– Vet inte. Att vi skulle spela in en scen i en science fiction-film? Att vi bara kom förbi?

– Man kommer inte förbi där. Det är för mycket som inte stämmer.

– Kan vi inte bara säga som det är? Hon kommer att tro att vi är knäppa, men gör det något? Hon kommer knappast att sno Timebanditen och starta serieproduktion i ladan.

De fick bryggkaffe och släta bullar med kardemumma. Brickan och kopparna var så retro att Ida fotade dem i smyg när Marianne gick in för att hämta sockerbitar. Kunde hon inte ha en dagstidning också, med nyheter om Thatcher, Nordirland, löntagarfonder och den förskräckliga punken?

– Ni berättade aldrig, sa Marianne. Vem är hon? Var ni där? Jag såg er inte.

Ida tittade på Ante och sen på Marianne.

– Du behöver inte tro mig, men vi är från framtiden. Kvinnan som låg på bryggan heter Stella Stierna och är en sorts polis från 2300-talet. Hon skickades hit av misstag och vi kom för att hämta henne.

Mariannes ögon blev klotrunda.

– Nej, är det sant? Är hon från framtiden? Jag tänkte nästan det! Är ni också från framtiden? Berätta, jag är tokig i science fiction!

– Ante kommer från en tid när de tänker välja en android som en sorts statsminister, kan man säga. Jag levde i den här tiden, jag var fjorton år då, sa Ida.

Marianne var en av de få människor som inte skulle ha tvivlat. Hon hade aldrig sett något som liknade de mystiska föremål som Stella hade haft i fickorna, uniformen såg helt overklig ut och inga killar hade hårknut 1978, det såg faktiskt heltokigt ut, om inte Ante tog illa upp! Ida kunde däremot passera, bortsett från manchesterbyxorna och näbbkängorna denna varma sommardag.

– Vänta ska jag hämta de där mysko sakerna som hon hade i fickorna! sa Marianne och försvann in igen.

Ida tog av sig kängorna och lät det gröna gräset svalka hennes fötter. Det var skönt, men hon kände sig fångad i den här trädgården av den där entusiastiska människan. De hade försökt hämta Stella, någon annan hade hunnit före, någon tog hand om henne. Ingen av dem kunde göra mer. Kunde de inte bara konstatera det?

Ante reste sig ur hammocken och tittade upp i träden innan han svarade.

– De skulle ju ringa Marianne från sjukhuset. Om vi hänger kvar här kommer vi att få tag i Stella. Är det inte bara så att du vill skita i alltihop?

Det var första gången hon hade hört honom låta irriterad på allvar. Hon letade i huvudet efter motargument, men då började Timebanditen spela där den låg under hammocken.

– Men vad fan? sa Ante och drog fram den.

– Jag kanske kom åt den med foten, sa Ida tveksamt.

– Nej, det tror jag inte.

Det var som om luften tjocknade strax ovanför maskinen. Tjocknade, mörknade, föll ner på sidan om den och tog mänsklig gestalt. Och så en gång till och en till. Och två till. Freddy, Nisse, Canberra och två personer som Ida aldrig hade sett. I famnen höll Freddy Timebandit 2.

Här fortsätter Xpan-projektet.