Det var under en av slutdebatterna 2016 som Donald Trump, nästan för sig själv, utbrast “What a nasty woman!” om Hillary Clinton. Uttrycket togs snabbt upp av Demokraterna, och t-shirtar med “NASTY WOMAN” användes flitigt.

I hans kommentarer om valet av Kamala Harris som vice president-kandidat använde han samma ord om henne. Han sa också att hon var ”så arg, så mycket hat, jag har aldrig sett något liknande”, och kallade henne ”den elakaste, mest horribla, mest respektlösa personen i senaten”, när han hänvisade till hennes utfrågning av Brett Kavanaugh för ett par år sedan. I den utfrågningen ställde hon ingående frågor till Kavanaugh, men kallade honom “sir”, och var inte det minsta otrevlig. 

Sexismen är förstås uppenbar. Det handlar om kvinnor som uppvisar egenskaper som ses som positiva hos män. Ihärdighet, intellekt, oräddhet. 
Om vi skulle analysera Trumps alla angrepp på meningsmotståndare följer de ett tydligt mönster. Män beskrivs som svaga. Sleepy Joe. Low Energy Jeff. Little Marco Rubio. Kvinnor som antingen ondskefulla och farliga eller också löjliga. Crooked/heartless Hillary. Goofy Uber Left Elizabeth Warren, alternativt Pocahontas. Crazy Nancy.

Trump är ju bara en person, men han representerar ett synsätt som bärs av en hel generation, även om de flesta är mer subtila än han. Och vi yrkeskvinnor har alltid vetat att det är den dubbla måttstocken som varit det största hindret för oss. Kvinnor som tar för sig ses som aggressiva, och gör vi det inte är vi svaga. Vi som är kvinnor i dag har ändå mycket att tacka tidigare generationer för, men det är en bit kvar tills vi alla bedöms lika.

Jag känner att Trump paradoxalt nog tjänar ett högre syfte genom att vara en karikatyr av allt som var ruttet i det gamla samhällssystemet. Hans ofiltrerade utbrott och skolgårdsbeteende tvingar hela tiden fram en debatt om de frågor som många velat diskutera i åratal, men hindrats från eftersom de som borde lyssnat hävdat att de redan varit lösta, bara för att samhället iklätt sig en hövligare ton och förpassat vissa uttryck till papperskorgen.

Det gäller inte inte bara feminismen, utan även rasismen mot svarta med dess rötter i slaveriet, ilskan mot papperslösa latinos och rädslan för muslimer. Trump bullrar, politiker som stödjer honom tvingas svara, det blir en diskussion, och en diskussion om diskussionen, och rasismen och sexismen lämnar aldrig TV-rutorna. Mitt i en av tidernas största antirasismrörelser, BLM, hyperfokuserar han på att rädda statyer av dem som försvarade slaveriet, och lovar indirekt att rädda förorterna från inflyttade svarta och bruna människor.

“Vi har aldrig varit så delade”, säger många, till både höger och vänster, och de flesta är ense om att det beror på Trump. Hans hat, hån och förakt för kvinnor och minoriteter har rivit upp ett sår i hela USA, blottlagt hyckleriet på alla håll som en aggressiv, lågintensiv infektion, och retat upp dem som tidigare förnekat eller åtminstone struntat i problemens existens, men nu till slut ser vad andra försökt visa.

USA:s befolkning lider i dag av arbetslöshet, sjukdom, oro, ekonomisk kris och uppgörelser. Men det är svårt att se ett slutresultat. För varje våg kommer en motvåg, och när historien är skriven kanske detta blir det mest omvälvande presidentskapet någonsin. Början till en verklig läkeprocess.