På veckans Under ytan kritiserar Thomas Hahn vår fixering vid ökad ekonomisk tillväxt som överordnat politiskt mål. Han menar att det är både irrelevant och farligt.
Under det senaste året har forskningen blivit mer frispråkig kring problemet med den globala överkonsumtionen som orsakar såväl klimatförändringar som ökad exploatering av naturresurser. Det gäller rapporter från såväl IPCC som dess motsvarighet för biologisk mångfald, The Intergovernmental science-policy platform on biodiversity and ecosystem services (IPBES).
Ett av huvudbudskapen från IPBES globala rapport från i våras är att en global hållbar ekonomi behöver styra bort från dagens begränsade paradigm av ekonomisk tillväxt (BNP). Ett annat huvudbudskap är att de största hävstångseffekterna för att skapa en hållbarhetstransformation fås om vi fokuserar på 1) visionen för ett gott liv (det vill säga livskvalitet snarare än BNP-tillväxt) och 2) att minska konsumtion och avfall.
Frikoppling räcker inte
Rapporterna ger inte längre stöd åt den tidigare optimistiska strategin att vi genom innovation och teknisk utveckling kan åstadkomma en så kallad frikoppling (decoupling) mellan BNP å ena sidan och naturresursanvändning och utsläpp av växthusgaser å andra sidan. De globala CO2-utsläppen fortsätter att öka, särskilt sedan 2017.
I vissa regioner och under vissa perioder har forskarna noterat en absolut frikoppling, det vill säga att utsläppen minskar, men denna minskning är helt otillräcklig i relation till vad som krävs för att klara 2-gradersmålet (1,5-gradersmålet har vi nästan ingen chans att klara längre). Till exempel sjönk de produktionsrelaterade territoriella utsläppen, som redovisas till FN, under perioden 1990–2013, men otillräckligt i relation till Paris-målen. Sedan 2014 har utsläppen stabiliserats vilket tyder att de lågt hängande frukterna redan har plockats och att det krävs mycket kraftfullare styrmedel för att nå Paris-målen.
Naturresursanvändningen ökar kraftigt globalt, se figur 1: denna kurva följer BNP-kurvan med otäck precision och även CO2-kurvan visar stora likheter: för varje procent global BNP-ökning ökar utsläppen med 0,3–0,5 procent. Man kan hävda att detta beror på att världen inte har implementerat en grön ekonomi, som UNEP lanserade 2011. Det vill säga, man har inte lyckats ta bort subventionerna till fossila bränslen och andra naturresurser och ersätta dem med beskattning. EU, som är den aktör som kanske främst förordar en grön ekonomi, har i själva verket tagit ett steg tillbaka: under perioden 2002–2017 har miljöskatternas andel av BNP sjunkit från 2,4 procent till 2,2 procent. Utvecklingen i Sverige är ännu mer pinsam: från 3 procent 1993 till ynka 2,2 procent 2016.
Miljölagar motarbetas
Vissa länder har lyckats bättre än andra. I Kina, Brasilien, Mexico, Sydafrika, Indien och Bangladesh kostar bensinen cirka 10 kr/liter medan den kostar 1,50 kr i Iran och bara 5 öre/liter i Venezuela. Europa ligger på 11–18 kr/liter medan USA och Ryssland skamligt nog placerar sig på den billigaste fjärdedelen av jordens länder med 7 kr/liter.
I Sverige kostar en liter bensin 2 procent av en dagsinkomst, vilket den gjort i 30 år. I relation till BNP/person ingår Sverige bland de 15 procent länder som har billigast bensin i hela världen. Med dessa fakta blir det svårt att förstå gnället om höga bensinpriser i Sverige. Den ekonomiska politiken och marknadskrafterna gynnar en ansvarslös globalisering med en falsk effektivitet, eftersom priserna för miljöförstöring och mänskligt lidande inte syns i marknadspriset. EU:s lagstiftning som till exempel glödlampsförbudet, utsläppsdirektiv och habitatdirektiv har varit framgångsrika, liksom det globala freon-förbudet, men så länge miljölagar motarbetas av den ekonomiska politiken är det svårt att utvecklas hållbart.
Fyra strategier
Mängder av naturresurser och fossil energi kommer att krävas för att bygga ut en hållbar infrastruktur globalt. Då blir det inte så mycket naturresurser och kolbudget kvar för konsumtion, särskilt inte i höginkomstländer. Detta är den nya konsensus som växer fram.
I diskussionen om ekonomisk (BNP) tillväxt och hållbarhet kan man urskilja fyra strategier för BNP och hållbarhet:
• Business as usual (BAU): Inga större regleringar behövs, fokusera istället på innovation och teknisk utveckling, då får vi decoupling och hållbar tillväxt.
• Grön ekonomi: Grön skatteväxling och andra regleringar ger incitament till teknisk utveckling, decoupling och hållbar tillväxt.
• Transformation: Fokusera på hållbarhets-transformationer, investera i hållbar infrastruktur och avinvestera i den fossila sektorn. Släpp BNP-tillväxt som mål och därmed decoupling. Det gör dock inget om BNP ökar lite under själva omställningen.
• Nerväxt (de-growth): Hållbar infrastruktur behöver växa men den fossila sektorn behöver krympa fortare, även under omställningsfasen. När BNP minskar behövs nya sätt att organisera arbetsmarknaden och välfärden.
Den första strategin, att regleringar inte behövs, saknar empiriskt stöd. Den andra strategin har visst empiriskt stöd: hållbar teknikutveckling gynnas av politiskt och ekonomiskt stöd. Men dagens nivåer är helt otillräckliga, det räcker inte att plocka de lågt hängande frukterna. Den tredje strategin bygger delvis på förslagen i den gröna ekonomin men med en höjd ambitionsnivå, där ekologisk hållbarhet är viktigare än ökad BNP.
Målet är en transformation där de hållbara delarna av BNP växer samtidigt som de ohållbara delarna krymper. Om BNP totalt sett ökar eller minskar med några procent är sekundärt. Detta kanske låter logiskt för läsarna av Syre men den svenska klimatlagen säger tvärtom att klimatpolitiken ska ”bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt.”
I figur 2 har jag antagit att en femtedel av Sveriges ekonomi i dag är hållbar. BNP totalt sett är lite lägre efter omställningen är före, men det är alltså sekundärt enligt den tredje strategin. Den fjärde strategin tar tjuren i hornen och hävdar att konsumtionen, och därmed BNP, i rika länder måste sjunka, dels för att nå klimat- och hållbarhetsmålen, dels för att möjliggöra att låginkomstländer ökar sina ekologiska fotavtryck. Det är alltså en mer radikal transformation. När BNP sjunker behövs nya sätt att minska arbetstiden och därmed produktionen. Denna forskning undersöker flexiblare arbetsmarknad, arbetstidsförkortning, basinkomst, icke-vinstdrivande företag med mera.
Två dimensioner
Det blir alltmer uppenbart att fixeringen vid ökad ekonomisk tillväxt som överordnat politiskt mål har blivit irrelevant, till och med farligt. Även begrepp som ”hållbar tillväxt” och ”decoupling” bör skrotas eftersom de förstärker BNP-fixeringen. Vi behöver mål som fokuserar på en hållbar livskvalitet. En meningsfull decoupling är den mellan livskvalitet å ena sidan och konsumtion och utsläpp å andra sidan. Hållbar utveckling har egentligen bara två dimensioner, social och ekologisk hållbarhet. Ekonomin är ett viktigt instrument för att nå dessa bägge mål men logiskt sett inte ett självändamål.
Det åttonde av FN:s sjutton hållbarhetsmål (om ökad ekonomisk tillväxt) är helt onödigt, det räcker att fokusera på de övriga sexton. Mål 8 kan till och med bli kontraproduktivt om ett land strävar efter ökad BNP och detta äventyrar de andra målen. Det är detta de senaste rapporterna från IPCC och IPBES äntligen har börjat uppmärksamma.
