Energi · En syl i vädret

Kolleger, kollegor och Lilla gubben

Pippi Långstrump-tävling i Tyskland.

I gruppen Anonyma språkpoliser på Facebook samlas människor som intresserar sig för språkets form och gärna vill att det ska gå rätt till. Medlemskapet är på gott och ont. Till det goda hör, i alla fall för mig, att få förirra sig in i de grammatiska märkligheterna i en mening som någon har hittat på en skylt i sin lokala mataffär: ”Vi bjuder alla barn på frukt medan din vuxen handlar”. Till det mindre goda hör alla inlägg där människor i ett gällt tonläge ondgör sig över att deras medmänniskor talar talspråk. Vad skulle de annars tala? Skriftspråk?

Språkets förändring är ett stående tema, och många tänker sig att det mest handlar om nutida slarv med språket. Till exempel när en medlem hittade ordet kolleger i en formell text. Hon menade att det måste heta kollegor i skriftspråk, precis som vi skriver byxor även om vi säger byxer. Någon skrev att både kolleger och kollegor accepteras av Språkrådet, och någon annan svarade syrligt att dagens språkvårdare accepterar vad som helst. Minsann.

I själva verket är det ungefär tvärtom. Kollega är ett latinskt lånord, och på latin har man en collega och flera collegæ. Den svenska pluralformen blev kolleger, därför att man ville efterlikna den latinska. Men tiden gick, ordet blev vanligare och fler och fler användare kände inte till dess latinska bakgrund. För dem verkade det rimligt att böja det som andra svenska ord som slutar på -a – med ändelsen -or. De som kunde specialregeln om kollega ansåg att det var fel och såg obildat ut, men i dag säger Språkrådet att båda formerna är korrekta.

En rubrik som en medlem lade upp handlade om ”den lilla pojken” och språkpoliserna drabbade samman i frågan om huruvida ”den lille pojken” hade varit mer korrekt. Många ville att det skulle vara lille eftersom pojken var pojke. Jag hoppade in i diskussionen och skrev att båda går bra. ”Bara bland språkliberaler” svarade trådstartaren – men det är inte där skiljelinjen går.

En gång i tiden, fram till en bit in på 1500-talet, skrevs de flesta svenska texter för hand av munkar och nunnor i Vadstena i Östergötland. Språket i södra Sverige var starkt påverkat av danska, och därför fick adjektiven -e på slutet i bestämd form: lille, röde och gamle.

Men med Gustav Vasa och reformationen kom nya tider. Munkarna och nunnorna kördes iväg från Vadstena, Sverige blev en stat och Stockholm blev huvudstad. Nu kom de flesta svenska texterna att skrivas i Svealand och baseras på sveamålen – dialekter där adjektiven i bestämd form hade sina -a kvar och man skrev lilla, röda och gamla.

I dagens rikssvenska är de bestämda adjektivformerna med -a de omärkta, neutrala som funkar till det mesta: den lilla, lilla gumman och hennes lilla, lilla katt, Maos lilla röda och Pippi Långstrumps häst Lilla gubben. Formerna med -e lever kvar som en frivillig variant som kan användas om män och pojkar. På rikssvenska är alltså lille vännen en pojke, medan lilla vännen kan ha vilket kön som helst.

Men söderut och västerut är -e fortfarande vanligare. Där är den lille pojken en självklarhet för många, och i talspråk blir det ofta den lille katten och den lille tösen också.

I formellt skriftspråk används formerna med -e ofta, men inte konsekvent, om män och pojkar. Eftersom samhället ser ut som det gör, med patriarkat och det ena med det andra, har vi vant oss vid att möta formerna med -e i samband med prestigefyllda titlar. Den nye presidenten, den förre världsmästaren och den framgångsrike företagsledaren, till exempel – idel män.

På senare år har även kvinnliga presidenter, företagsledare och världsmästare fått -e på sina adjektiv. Även genusmedvetna skribenter som annars är måna om att uttrycka sig könsneutralt tycks identifiera manlig adjektivböjning med framgång och makt. Men det är inte bara onödigt att språkligt cementera ojämlikhet på det sättet. ”Liberalernas nye ledare Nyamko Sabuni” är dessutom direkt fel, i motsats till ”den lilla pojken”.