Energi · Omöjliga intervjuer

Kalla mig Jussi! Birger Schlaug möter Jussi Björling

En av Jussi Björlings sista konserter, i Stockholm augusti 1960.

Opera- och konsertsångaren Jussi Björling var världsberömd, utsågs till hovsångare och blev invald i Kungliga musikaliska akademien. Men att uppträda var hans stora skräck. Birger Schlaug har träffat honom på hans gamla tillflykt Den Gyldene Freden och fått en omöjlig intervju.

Jag är på väg till Den Gyldene Freden i Gamla Stan i Stockholm. Det är väl där han lär sitta nu när han återkommit för en kort stund. Gyldene Freden, krogen som sett konstnärer, trubadurer och författare supa till.

Mannen jag ska träffa är sångare, men ingen trubadur. Operasångare. Som fuskade med att sjunga schlager för att få det att gå ihop de där åren då pengar behövdes. Operasångare med en röst på tjugofyra karat. Än i dag skattad som den störste tenoren i historien. Som riktade sina blickar upp mot tredje rad där de som inte hade råd med bättre platser satt. Jussi Björling.

En gång flydde han till Gyldene Freden för att smita undan en skivinspelning i Rom. Alla var samlade där nere, färdiga att spela in, när den store tenoren skulle anlända. Han följdes till Stockholms Central, äntrade vagnen, vinkade till dem som följde honom för att hålla koll på att han verkligen steg på, smet ut genom en annan vagn och flydde till Gyldene Freden.

Konsten att ge hals

Jag stiger in i lokalen och hör hans stämma nere i källarlokalen. Han berättar om hur Ingmar Johansson knockade Floyd Patterson i den boxningsmatch som 1959 gjorde svensken till världsmästare. Jussi satt i publiken och kände sig storsvensk.

– Min far försörjde sig några år som boxare i Amerika, hör jag honom säga. Själv var jag inte boxare, men en jäkel på att bryta arm.

Han sitter med ryggen mot lokalen, ansiktet vänt mot väggen. En gammal vana. Han vill helst inte synas. Glasen står uppradade framför honom.

– God afton, herr Björling, säger jag och känner mig lite fånig. Han vänder sig om och suckar:

–  Javisst ja, min unge vän skulle visst intervjua mig. Varsågod. Och ta ett glas.

– Var er far boxare? frågar jag. För någonstans ska man ju börja.

– Jajamän, min far, David Björling, tämligen framgångsrik boxare, tillika mindre framgångsrik konsertsångare. När jag var ett ytterst litet barn masserade han min strupe och lärde mig allt om konsten att ge hals. Hans brustna hjärta, stora trut och hetsiga humör kostade på. Jag piskades fram, utan att veta något annat. Men han lärde mig allt om att få tonerna att ligga och dallra som metallkulor ovanpå vattenstrålen i en fontän.

En sjuhelsikes tenor

Han tittar in i väggen, talar liksom till den snarare än till mig.

–  Jag minns hur min far i avbrotten under sångövningarna berättade om mästerlöparen Nurmis ständigt nya världsrekord,
som om han ville slå i mig att allt är möjligt, bara man ger sig fanders på det.

– Allt var ju möjligt. Ni blev ju en mästersångare. Världsberömd. Drog publik var ni än drog fram. Älskad. Också av folket.

– Jo, en sjuhelsikes tenor var jag. Men det kostade på. Ut på den där manegen, sjung bättre än du någonsin gjort, var bättre än du någonsin varit. Annars får du höra att du är på nedgång. Och sen viskas det i de fina salongerna … där man föraktade mig för varande en uppkomling från folket. Ingift fattiglapp från Dalarna. Ingift i finare familj. Jag duger så länge tonerna bär. Rädslan att tappa dem tärde.

– Hmmm … var det därför ni smet hit den där gången ni skulle till Rom och spela in?

– Sluta att nia mig för böveln. Jussi kallas jag.

– Vad det därför du flydde till Gyldene Freden och söp skallen av dig?

– Jag flydde till mina, i de fina salongerna mindre välrenommerade, vänner. Nils Ferlin, Evert Taube och andra glada laxar.

Sång över havet

Jussi Björling. Född 1911 i Borlänge. Död 1960 på Siarö i Stockholms skärgård. Hade inte tänkt sig att dö då, snarare att dra några gäddor. I skärgården, kring Siarö, berättades det hur man kunde höra Jussi sjunga så det spred sig över havet. Man åkte ut med båtar för att lyssna. Jussi på gott humör, kunde man säga. Sen dog han. Av brustet hjärta. Rent fysiskt menat.

– Jag kunde inte supa skallen av mig, icke alltför ofta i alla fall. Jag hade ett dåligt hjärta.

– Hur var det i London den där gången då drottningen fanns i publiken?

– Hjärtat hade brustit innan jag gick upp på scenen och skulle ge det de krävde av mig.

London 1960. Jussi ska sjunga Rudolfos roll i Boheme. Hjärtat vill inte längre. Han faller ihop. Därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Några av hans kritiker i London, där fanns den vassaste, väntar på att sätta kniven i honom. Hans händer är klumpiga har de skrivit, hans rörelser stela, hans kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk.

– Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det?

Han är sångare. Inte skådespelare. Blyg snarare än de stora utspelens man. Osäker, trots den stora publikens kärlek.

– Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Och sen fanstyget till elaka kritiker. Fasen, jag hade aldrig överlevt det ni kallar sociala medier. Det krävs hårdhudade kvinnor och män för det. Hårdhudade. Ni får en värld med sådana. Stackars satar!

– ”Mr Björling, är ni död?” Det var scenmästaren som väckte upp mig med detta lustiga utrop. Jag fann mig utsträckt på en soffa som luktade puder och katten vet om inte scenmästaren luktade whiskey. Nån satans doktor syntes inte till.

Sista gäddan

Så småningom kom läkaren. Meddelade att han aldrig mer kan stå på en scen, aldrig mer ta de där tonerna. Att sjunga på det sätt som Jussi Björling gjorde var som att springa ett maratonlopp. Trots att det lät så lätt, så fjäderlätt när han drog ut på tonerna längre än någon annan, med en kraft som ingen annan.

– Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa underbara, satans roller. Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen utanför Siarö.

En halvtimme senare stod han på scenen. Sjöng. Publiken stod upp, ville aldrig sätta sig, aldrig sluta applådera. Hjärtat slog ännu ett tag. Smärtan fanns där dock.

– Inget öga var torrt, berättades det mig.

Det är tyst på Gyldene Freden, man har stängt för kvällen. Jussi sitter där, kort och ganska rund. Han frågar mig:

– Ska vi bryta arm?