Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
September 2017 – Labourpartiets konferens, Brighton:
Det har varit ett sant privilegium att få delta i detta historiska partikonvent. Att känna energin och optimismen.
Ty, mina vänner, det ser dystert ut därute. Hur ska jag ens börja beskriva en upp- och nedvänd värld? Från statschefer som twittrar hot om utplåning via kärnvapen, till hela regioner som skakas av klimatkaos, tusentals migranter som drunknar längs Europas kuster, öppet rasistiska partier som vinner mark, senast och synnerligen oroväckande nog i Tyskland – de flesta dagar är det helt enkelt för mycket att ta in. Därför skulle jag vilja inleda med ett exempel som kan te sig ringa mot en så vittomfattande bakgrund.
Karibien och södra USA befinner sig mitt uppe i en orkansäsong av sällan skådat slag: de mörbultas av den ena rekordstora stormen efter den andra. Samtidigt som vi samlas här står Puerto Rico – som först drabbades av Irma och sedan av Maria – utan el, vilket kan vara i månader. Vattenförsörjnings- och kommunikationssystemen är också svårt drabbade. Tre och en halv miljoner amerikanska medborgare på ön är i förtvivlat behov av hjälp från sin regering.
Men precis som under orkanen Katrina saknas kavalleriet i striden. Donald Trump är alldeles för upptagen med att se till att svarta idrottsmän får sparken, och med att försöka smutskasta dem för att ha satt rasistiskt våld i strålkastarljuset.
Som om det inte det vore nog flockas nu gamarna. Affärspressen är full av artiklar om hur Puerto Ricos enda möjlighet att tända ljuset igen är genom att sälja ut sitt elverk. Kanske också sina vägar och broar.
Detta är ett fenomen som jag har benämnt chockdoktrinen: att utnyttja förkrossande kriser för att smuggla igenom en lagstiftning som slukar den offentliga sektorn och gör en liten elit ännu rikare. Vi ser denna fördärvliga cykel upprepas om och om igen. Vi såg den efter finanskraschen och lågkonjunkturen 2008. Vi ser den redan nu i hur Tories planerar att utnyttja Brexit för att pressa igenom katastrofala företagsvänliga handelsavtal utan någon debatt.
Jag lyfter fram Puerto Rico för att situationen där är så akut. Men också för att ön utgör ett mikrokosmos av en mycket större global kris, en kris som innehåller många liknande överlappande element: ett accelererande klimatkaos, militarism, en kolonialhistoria, en svag och försummad offentlig sektor, en fullkomligt dysfunktionell demokrati. Och utöver allt detta, en uppenbarligen oändlig förmåga att räkna bort oerhörda mängder svarta och bruna människors liv. Vi lever i en tid då det är omöjligt att hålla isär en kris från alla de andra. De har alla flutit ihop, förstärkt och fördjupat varandra likt en enda framlufsande månghövdad best.
Jag tror att det är produktivt att betrakta den innevarande amerikanska presidenten på ungefär samma sätt.
Det är svårt att beskriva honom på ett rättvisande och kortfattat sätt. Låt mig därför försöka med ett lokalt exempel. Ni känner till den där gräsliga saken som just nu täpper till Londons kloaker »fettberget« har jag för mig att ni kallar det. Tja, Trump är den politiska motsvarigheten till det: en sammanslagning av allt som är osunt i kulturen, ekonomin och det politiska, alltihop hopgeggat till en självhäftande massa. Och vi håller på att upptäcka att det är väldigt, väldigt svårt att rubba den. Det är så dystert att vi måste skratta åt det. Men var så säkra: oavsett om det handlar om klimatförändringarna eller kärnvapenhotet representerar Trump en kris som kan få efterverkningar i geologiska tidsåldrar.
Men mitt budskap till er i dag är följande: När kriser uppstår måste de inte nödvändigtvis leda till en chockdoktrin – de måste inte nödvändigtvis utgöra möjligheter för de redan obscent rika att roffa åt sig ännu mer.
De kan också leda till motsatsen.
De kan bli ögonblick då vi finner våra bästa sidor, då vi hittar reservlager av styrka och fokuseringsförmåga som vi inte visste att vi hade. Detta ser vi på gräsrotsnivå varje gång som katastrofer inträffar. Vi blev alla vittnen till det efter katastrofen med Grenfell Tower.
I juni 2017 började det brinna i ett tjugofyravåningshus med subventionerade lägenheter i North Kensington i London, vilket ledde till över sjuttio personers död. De påföljande utredningarna fann att en av de bidragande orsakerna till branden var att huset hade vanskötts på olika sätt. Den plastfyllda fasad som hade satts dit för att höghuset skulle se bättre ut från utsidan visade sig vara extremt lättantändlig. Brandutrustningen var dåligt underhållen, ventilationssystemet var trasigt och huset hade för få nödutgångar.
När de ansvariga saknades i striden mobiliserades grannskapet, tog hand om varandra, skänkte gåvor och förde de levandes talan (liksom de dödas). Och det gör de fortfarande, över hundra dagar efter branden, när fortfarande ingen rättvisa har skipats och skandalöst nog endast en handfull överlevare har fått nya bostäder.
Och det är inte bara på gräsrotsnivå som vi kan konstatera att katastrofer väcker något remarkabelt inom oss. Vi har även en lång och stolt historia av kriser som leder till progressiv omvandling på samhällsnivå. Tänk på de New Deal-segrar för sociala bostäder och pensioner i USA som vanns av vanliga arbetare under den Stora depressionen. Eller kampen i det här landet för National Health Service, den allmänna sjukförsäkringen, efter andra världskrigets vedervärdigheter.
Detta borde påminna oss om att uppkomsten av avgörande kriser och fara inte nödvändigtvis måste leda till att vi knuffas bakåt. De kan också slunga oss framåt.
Våra progressiva förfäder lyckades med det i historiskt avgörande ögonblick. Och vi kan göra det igen, i detta ögonblick där allt står på spel. Men det vi har lärt oss av den Stora depressionen och efterkrigstiden är att vi aldrig kan vinna dessa omvandlande segrar enbart genom att göra motstånd, enbart genom att säga nej till den senaste skandalen.
För att vinna i ett ögonblick av verklig kris krävs också ett djärvt och framåtblickande »ja«, en plan som konfronterar krisens underliggande orsaker och går ut på att skapa något annorlunda. Och den planen måste vara övertygande, trovärdig och, framför allt, fängslande. Vi måste ge en missmodig och misstrogen allmänhet kraften att föreställa sig en bättre värld hela vägen fram till dess förverkligande.
Och det är därför som jag är så hedrad av att stå här tillsammans med er i dag. För i det senaste valet är det exakt vad Labourpartiet gjorde. Theresa May ledde en cynisk kampanj som grundade sig i att exploatera rädslan och chocken för att roffa åt sig mer makt för egen del – först rädslan för ett dåligt Brexitavtal, sedan rädslan som följde på de fruktansvärda terrorattentaten i Manchester och London. Ert parti och er ledare reagerade tvärtom genom att fokusera på grundläggande orsaker: ett misslyckat »krig mot terrorn«, ekonomisk ojämlikhet, och en försvagad demokrati.
Men ni gjorde mer än så.
Ni lade fram ett djärvt och detaljerat manifest för väljarna, som stakade ut en plan till ett bättre liv för miljontals människor: gratis utbildning, fullt finansierad sjukvård, aggressiva klimatåtgärder. Efter decennier av sänkta förväntningar och kvävd politisk föreställningsförmåga fick väljarna äntligen något hoppfullt och spännande att säga ja till. Och väldigt många av dem gjorde just det, vilket kullkastade alla expertprognoser. I det allmänna valet 2017 ökade Labourpartiet sitt antal röster mer än vid något val sedan 1945.
De Konservativa förlorade sin majoritet men klängde sig fast vid makten genom att ingå en koalition med Irlands Democratic Unionist Party (DUP).
Ni bevisade att trianguleringens och fuskandets era är över. Folket hungrar efter djupgående förändring – det kräver den. Problemet är att det i alltför många länder är något som enbart extremhögern erbjuder, eller tycks erbjuda, genom en giftig kombination av falsk ekonomisk populism och fullkomligt verklig rasism.
Ni visade oss att det finns ett annat sätt: ett sätt som talar anständighetens och rättvisans språk, som kallar de verkliga krafter som främst bär skulden till det här eländet vid deras rätta namn, hur mäktiga de än är. Ett sätt som inte tvekar att återuppliva vissa idéer som påståtts vara borta för evigt: förmögenhetsomfördelning, förstatligande av tjänster som är väsentliga för allmänheten. Tack vare er djärvhet vet vi nu att detta inte bara är en moralisk strategi. Det kan vara en vinnande strategi. Det motiverar gräsrotsväljarna, och aktiverar valkretsar som sedan lång tid helt har slutat rösta.
Ni visade oss också något annat i det senaste valet, som är precis lika viktigt. Ni visade att politiska partier inte behöver vara rädda för sociala rörelsers kreativitet och självständighet – och att sociala rörelser på samma sätt har oerhört mycket att vinna på samarbetet med väljarpolitik.
Detta har en enorm betydelse. Ty låt oss vara ärliga: politiska partier har en tendens att vara smått besatta av kontroll. Och verkliga gräsrotsrörelser – vi gillar vår självständighet, och vi låter oss inte kontrolleras. Men det vi ser med det utomordentliga samarbetet mellan Labour och Momentum och andra fantastiska kampanjorganisationer är att det är möjligt att kombinera det bästa ur bägge världar. Om vi lyssnar till och lär av varandra kan vi skapa en kraft som är både starkare och smidigare än något som partier eller sociala rörelser kan åstadkomma på egen hand. Jag vill att ni ska veta att det som ni har gjort här genljuder runtom i världen.
Vi är så många som iakttar ert pågående experiment med den här nya sortens politik med hänförd uppmärksamhet. Och det som skedde här ingår förstås i sig självt i ett globalt fenomen. Det är en våg som leds av unga människor, som inträdde i vuxen ålder samtidigt som det globala finanssystemet rasade sam-
man och samtidigt som klimatrubbningarna bankade på dörren. Många bland dem kommer från sociala rörelser som Occupy Wall Street, och Spaniens Indignados. De började med att säga nej – till nedskärningar, till räddningsaktioner för banker, till krig och polisvåld, till fracking och pipelines.
Men efterhand förstod de att den största utmaningen ligger i att besegra nyliberalismens krig mot vår kollektiva föreställningsförmåga, och vår förmåga att verkligen tro på något utanför nyliberalismens dystra gränser. På så vis började de här rörelserna drömma tillsammans, lägga fram djärva och annorlunda visioner av framtiden och trovärdiga vägar ut ur krisen. Och viktigast av allt är att de började samarbeta med politiska partier i syfte att få makt. Vi såg det under Bernie Sanders historiska kampanj i det amerikanska demokratiska partiets primärval 2016, en kampanj som drevs av den millenniegeneration som är medveten om att en trygg mittenpolitik inte
kan erbjuda dem någon trygg framtid.
I dessa liksom i andra fall fick valkampanjer vind i seglen med förbluffande hastighet, fortare än något autentiskt omvandlande politiskt program någonsin fått vare sig i Europa eller Nordamerika under min livstid. Ändå nådde ingen av dem ända fram. Därför är det i denna period mellan valen värt att fundera på hur vi ska försäkra oss om att alla våra rörelser går i mål nästa gång.
Svaret handlar i stor utsträckning om följande: Håll ångan uppe. Gör »ja:et« ännu starkare.
Men gå ännu längre.
När man inte längre befinner sig mitt uppe i en valkampanj finns det mer tid över till att fördjupa förhållandet mellan frågor och rörelser så att lösningarna kan ta itu med flera kriser på en och samma gång. Vi kan, och måste, i alla våra länder göra mer för att koppla ihop ekonomisk orättvisa, rasrelaterad orättvisa och genusrelaterad orättvisa. Vi måste förstå och förklara hur alla de där lömska systemen som placerar en grupp i en dominerande position gentemot en annan (baserat på hudfärg, religiös tro, kön och sexuell inriktning) alltid tjänar maktens och pengarnas intressen, och att de alltid har gjort det. De lyckas med det genom att hålla oss åtskilda från varandra, och genom att alltid skydda sig själva.
Och vi behöver anstränga oss mer för att sätta det faktum att vi befinner oss i ett klimatnödläge i förgrunden, ett nödläge vars rötter återfinns i samma system av bottenlös girighet som ligger bakom vårt ekonomiska nödläge. Men låt oss än en gång påminnas om att nödlägen kan verka katalyserande för djupgående progressiva segrar.
Vi måste därför tydliggöra kopplingarna mellan den nya flexibla arbetsmarknad som behandlar människor som råvaror att utvinna rikedom ur och sedan slänga bort, och »grävekonomin« i vilken utvinningsföretagen behandlar jorden på samma föraktfulla sätt. Och vi måste visa hur vi kan gå vidare från denna »ner med arbetsvillkoren och upp med råvarorna«-ekonomi till ett samhälle baserat på principer som handlar om omsorg och gottgörelse. Ett samhälle där alla som arbetar med omvårdnad av människor, land och vatten respekteras och värdesätts. En värld där ingen förpassas till soptippen och ingen plats anses vara en soptipp, oavsett om det handlar om brandfarliga låginkomsttagarbostäder eller orkanutsatta öar.
Jag hyllar det tydliga ställningstagande som Labour har gjort mot fracking och för ren energi. Nu måste vi höja ambitionsnivån och visa exakt på vilket sätt kampen mot klimatförändringarna utgör en enastående möjlighet – av den typ som bara uppstår en gång per århundrade – att bygga en mer rättvis och mer demokratisk ekonomi. För i en snabb omställning från fossilbränslen får vi inte reproducera olje- och kolekonomins förmögenhetskoncentration och orättvisor där hundratals miljarder i vinster har privatiserats och enorma risker har lassats över på allmänheten.
Vi kan och måste skapa ett system där de som förorenar betalar lejonparten av kostnaden för övergången från fossilbränslen, och där den gröna energin bibehålls i allmänhetens och gemenskapernas händer. På så sätt stannar intäkterna kvar inom gemenskaperna och bekostar barnomsorg och brandkår och andra väsentliga tjänster. Det är också det enda sättet för att säkerställa att de gröna jobb som skapas är fackföreningsanslutna jobb med löner som går att leva på.
Mottot måste vara »oljan och gasen ska lämnas i marken, men ingen arbetare ska överges«. Och vet ni vad som är det bästa med alltihop? Ni behöver inte vänta tills ni kommer till Westminster för att påbörja den här stora omställningen. Ni kan redan nu utnyttja de påtryckningsmedel som ni redan har.
Ni kan göra era Labourstyrda städer till fyrbåkar för en förvandlad värld. En bra början vore att dra tillbaka era pensionspengar från fossilbränsleindustrin och i stället investera dem i energismarta sociala bostäder och gröna energikooperativ. På så vis kan folk börja dra nytta av den nya ekonomin innan nästa val, och förvissas ända in i märgen om att ja, det finns ett alternativ. Det har alltid funnits ett alternativ.
Avslutningsvis skulle jag, i egenskap av er internationella talare på det här konventet, vilja understryka att inget av det här får handla om att ett enskilt land blir till ett progressivt museum eller en dito fästning. I rika länder som ert och mitt behövs policyer som speglar det vi är skyldiga den globala södern: policyer som tar ansvar för den roll som vi under mycket lång tid har spelat i att bringa de fattigare nationernas ekonomier och ekologier ur jämvikt.
För att ta ett exempel: under denna episka orkansäsong har vi ofta hört talas om de »Brittiska Jungfruöarna«, de »Holländska Jungfruöarna«, »Franska Karibien« och så vidare.
Det lär sällan ha varit så relevant att påpeka att detta inte handlar om vart européer gillar att åka på semester. Det handlar om det faktum att så stor del av imperiernas ofantliga rikedomar utvanns från dessa öar som ett omedelbart resultat av mänskligt tvångsarbete – en rikedom som möjliggjorde accelerationen av den europeiska och nordamerikanska industriella revolutionen och därvid ledde till att vi blev till de megaförorenare som vi är i dag. Och det är nära kopplat till det faktum att dessa örikens faktiska framtid nu står på spel inför det tredubbla hotet från superstormar, ökade havsnivåer och döende korallrev.
Vilken innebörd borde denna smärtsamma historia ha för oss i dag?
Den betyder att vi måste välkomna migranter och flyktingar. Och den innebär att vi måste betala vår beskärda del av kostnaden för att hjälpa många fler länder att komma igång med sina egna rättvisebaserade gröna omställningar. Att Trump beter sig som en skurk är ingen ursäkt för att vi ska kräva mindre av oss själva i Storbritannien och Kanada eller någon annanstans för den delen. Det innebär tvärtom att vi måste kräva mer av oss själva för att uppväga bristerna tills USA lyckas få bukt med proppen i sitt kloaksystem.
Jag är fast övertygad om att allt detta arbete, hur utmanande det än må vara, utgör en väsentlig del av vägen mot seger, om att ju mer ambitiöst, konsekvent och holistiskt ni lyckas måla upp en förvandlad värld, desto mer trovärdig kommer en Labourregering att bli.
För ni visade oss allihop att ni kan vinna. Nu måste ni vinna. Det måste vi alla.
Vi har ett moraliskt imperativ att vinna. Det står för mycket på spel, och vi har för lite tid för att nöja oss med mindre.
Ordfront förlag 2020
