Glöd · Ledare

Tusen strålande århundraden

Vi människor har funnits i ungefär 200 000 år, och sannolikt har vi hela den tiden haft områden vi vill att våra barn ska undvika. Så när Östhammars kommun i tisdags meddelade att man känner sig ”mogna för det här” och beslöt att stödja SKB:s ansökan om att slutförvara kärnbränslet i kommunen finns det kanske skäl att tänka att det ligger i vår natur att skydda nästa generation från de faror vi ser.

Sen vi började stappla över jorden har en istid kommit och gått, djurarter har uppstått och andra har försvunnit, Höga kusten har gett efter för trycket under isen, för att sedan på några tusen år höja sig 800 meter. Riken och stormakter har uppstått och försvunnit. Bibliotek har brunnit, information, kunskaper har kommit och gått med nya härskare. Under tiden vi har funnits på den här jorden har kontinentalplattorna rört sig med några kilometer, spruckit och veckat sig ytterligare. Rörelser som bara varit kända i ungefär 60 år.

Strålskyddsmyndigheten och SKB räknar med att kärnavfallet behöver förvaras i ungefär 100 000 år, inte för att det är helt ofarligt efteråt, utan för att strålningen då ligger i paritet med strålningen från den omkringliggande berggrunden. 100 000 år är alltså halva mänsklighetens existens.

Man tänker sig att det radioaktiva avfallet ska in i en skyddande kopparkapsel som gjuts in i bentonitlera som sedan borras in i urberget på 500 meters djup. För att det här verkligen ska skydda människor de närmsta 100 000 åren krävs i grunden två saker. Det första är att det tekniskt på ett säkert sätt inkapslar kärnavfallet så länge. Det andra är att se till så att människan (eller om det hunnit uppstå någon annan djurart med sådan förmåga) inte själv förstör genom att exponera det radioaktiva avfallet tidigare.

Det första undersöks efter förmåga, det har från forskarhåll ifrågasatts om kopparen verkligen håller för tidens tand. Peter Szakálos med flera vid Kungliga tekniska högskolan tvingade SKB att utreda frågan vidare för cirka tio år sedan, efter att ha visat att kopparkapslarna riskerar att korrodera betydligt snabbare. Och ett experiment som genomfördes i Schweiz under liknande förhållanden som SKB vill genomföra här visade att de flesta kapslar kommer ha havererat inom 1 000 år.

Tusen år kan låta som mycket, men är ändå bara en hundradel av den tänkta tiden. Att kopparen korroderar är bara en del av vad som kan gå fel, men det räcker att den felar för att allt ska falla.

Det andra har vi faktiskt inte en chans att möta, vi kan kanske skydda platsen i några hundra år, men vem vet vad som händer med mänskligheten de närmaste tusen åren? Vi vet faktiskt inte ens vad som kommer hända när klimatförändringarna slår till på riktigt närmsta seklet.

Tekniska utredningen pågår fortfarande, det har kommit delresultat som är tveksamma, och den sociala hanteringen är olöst, men det hindrade inte politikerna i Östhammars kommun att redan nu avsäga sig sin vetorätt. Nu är det upp till regeringen.