Coronapandemin har tydligt visat oss hur våra utsläpp minskar när ekonomin stänger ner runtom i världen. Men behövs det en kris för att få till en hållbar värld? Är tillväxt synonymt med höga utsläpp? Syre pratade med forskare, politiker och omställare för att få lite större klarhet kring hur det ekonomiska systemet påverkar miljö och utsläpp.
Det hörs ofta sägas att vi har den teknik som krävs för att ställa om samhället till att bli hållbart. Ändå hände väldigt lite med de faktiska utsläppen, fram till dess att coronaviruset tvingade industrier på flera håll i världen att stänga ner, gränser att stänga och människor att jobba hemifrån. Men ska vi då tolka detta som att en krissituation och minskad tillväxt är enda vägen framåt?
Max Koch är forskare i sociologi på socialhögskolan vid Lunds universitet. Han har forskat i många år kring frågor som rör välfärd, samhällsutveckling, nerväxt och post-tillväxt. I en av hans studier jämfördes 138 av världens länder för att se samband kring BNP per capita, koldioxidutsläpp samt sociala indikatorer som välmående, läskunnighet och livslängd. Där syntes tydliga samband.
– De sociala indikatorerna blir bättre ju rikare ett land är. Samtidigt förvärras miljöparametrarna: koldioxidutsläppen ökar och det ekologiska fotavtrycket går också upp. Det är ju ett problem när IPCC säger att vi behöver göra betydande förändringar i samhället och att vi har tio år kvar på oss, säger han.
Maximalinkomst önskvärt
I studien kunde man se att vissa länder lyckats göra en liten så kallad ”relativ frikoppling”, vilket innebär att medan BNP per capita ökade syntes en mer långsam ökning i koldioxidutsläppen. Men det är något helt annat än den absoluta frikoppling som skulle behövas för att nå målet på 1,5 graders uppvärmning. Utsläpps-kurvorna behöver börja peka brant nedåt redan nu.
Och vill man uppnå det och fortsätta med samma ekonomiska system som vi har i dag skulle det behövas en absolut frikoppling mellan BNP-tillväxt och utsläpp. Men all forskning kring detta talar emot att det är möjligt.
– Det finns väldigt lite evidens för en absolut frikopplad resursanvändning, säger Max Koch.
Därför förstår han inte hur politiker kan fortsätta att prioritera tillväxt.
– Vi är inte i närheten av vad vi behöver göra. Beslutsfattare behöver vara lite mer ärliga och inte nöja sig med att prata om att vi behöver äta mer vegetariskt och att det tekniska ska lösa resten, säger han.
Med bakgrund som välfärdsforskare brukar han dela upp våra behov i två: grundbehov och andra behov.
– Vi borde vara ärliga och säga att vi kan kanske tillfredsställa mänskliga grundbehov till alla och till efterkommande generationer och samtidigt hålla oss inom de planetariska gränserna. Men vi kan inte tillfredsställa behovet att åka till Thailand tre gånger per år.
Då den rikaste delen av befolkningen är den som släpper ut mest tycker Max Koch att det skulle behövas en diskussion om möjliga åtgärder, som exempelvis en maximalinkomst.
– Hur mycket mer bör en rik person tjäna egentligen jämfört med en normal arbetarlön? En annan sak som skulle kunna bli populär är social tarifs. Det vill säga att det uträknade grundbehovet av vatten, energi etcetera är billigt, medan en användning bortom det blir betydligt dyrare, säger han.
Mindre tillväxt
BNP-måttet är ett trubbigt instrument som inte ska ses som ett mått på välfärd. Forskare runtom i världen tittar nu på hur man kan lägga till andra parametrar när man mäter ett lands välstånd. I Sverige satte regeringen för några år sedan upp 15 nya mått på välstånd för att komplettera BNP-siffrorna.
Just andra mått utgår forskningsprojektet Bortom BNP-tillväxt – Scenarier för hållbart samhällsbyggande ifrån. Det är ett samarbete mellan flera universitet och forskningsområden som under fyra års tid undersökt hur ett framtida hållbart samhälle som inte bygger på ekonomisk tillväxt kan se ut.
I slut-rapporten som publicerades häromåret beskriver man att de få långsiktiga prognoser kring tillväxt som finns att hitta, bland annat från OECD, visar på att vi kan förvänta oss en lägre tillväxt än vi hittills varit vana vid.
– Vi vet inte om vi kommer att kunna ha tillväxt i framtiden. Det finns få prognoser kring hur tillväxten kan utveckla sig och en del pekar på att den kan minska. Så det finns skäl till att förbereda sig för ett samhälle med mindre tillväxt, oavsett vilka bakomliggande skäl man tror på, säger Göran Finnveden, professor i miljöstrategisk analys vid KTH och en av projektledarna för studien.
Till en början siktade forskarna på att göra framtidsbilder kring olika scenarier såsom nollväxt och nerväxt, men under projektets gång ändrade de fokus, och tog istället fram fyra möjliga framtidsscenarier där fyra hållbarhetsmål får styra utvecklingen.
– Många av oss landade i att tillväxten inte är det viktigaste, utan att nå hållbarhetsmålen. Sedan fick tillväxten bli vad den blir, säger Göran Finnveden.
Två av dessa mål har direkt miljöanknytning: klimatet och markanvändningen, det vill säga att konsumtionen inte ger upphov till mer än 0,82 ton koldioxidekvivalenter per person och år och där markanvändningen minskar från dagens 3,5 globala hektar per person och år till 1,2.
Dessutom finns två sociala mål med: Makt, inflytande och delaktighet – vilket innebär att alla invånare i Sverige har rätt att delta i och påverka politiska val och beslutsfattande som påverkar deras liv samt Resurser och välfärd – att resurser och tjänster ska fördelas rättvist och att alla får möjlighet till boende, utbildning, social omsorg, hälsa och social trygghet.
Fyra framtidsscenarier
Efter att ha gått igenom en mängd forskning, gjort hållbarhetsberäkningar och sedan diskuterat sitt material längs vägen med fokusgrupper från tre olika kommuner i Sverige kom man fram till fyra framtidsscenarier för ett hållbart Sverige år 2050: Kollaborativ ekonomi, Lokal självförsörjning, Automatisering för livskvalitet samt Cirkulär ekonomi.
Dessa skiljer sig medvetet mycket åt, men alla syftar till att beskriva olika sätt som samhället kan organisera sig hållbart vad gäller boende, mat, resor, beslutsfattande och mycket annat. (Läs mer i detalj om dem i slutet av texten). Det är fyra möjliga vägar, men inte de enda.
– Det är inte prognoser på hur vi tror det kommer att bli och vi tar inte heller ställning till om det är samhällen som vi vill leva i. Istället är det diskussionsunderlag. Vi vill öppna upp diskussionen kring det här, för egentligen har vi ganska dåliga bilder av hur en hållbar framtid skulle kunna se ut, säger Göran Finnveden.
En del saker har de fyra scenarierna gemensamt. Oavsett vilket scenario man tittar på så ser man att det handlar om förändringar av historiska mått. Det räcker inte med att bli fossilfri. Det krävs också minskad materiell konsumtion, ändrade matvanor till en i stort sett helt vegansk kost, ändrade boendesätt och ändrade resvanor och en kraftigt minskad privatbilism. Men scenarierna skiljer sig samtidigt mycket åt.
– Vi märkte i fokusgrupperna att många hade bestämda åsikter om vilket scenario som var den rätta vägen, men vi vill peka på att det kan se olika ut, säger Göran Finnveden.
Oavlönat arbete
Ett område som skiljer sig markant i de olika scenarierna är arbetstiden. I det automatiserade samhället har arbetstiden minskat till tio timmar per vecka, medan självförsörjningsscenariot innebär en arbetsvecka ungefär som dagens, med skillnaden att allt jobb kanske inte är avlönat.
Alla framtidsscenarier innebär utmaningar och vissa risker för att olika människor hamnar utanför trygghetssystemen. Just därför menar forskarna att det är viktigt att diskutera hur vi vill att vårt framtida samhälle ser ut och våga tänka nytt.
– Man kan behöva hitta andra system som samverkan mellan människor och försöka förhindra att folk hamnar mellan stolarna och utanför välfärdssystemet.
Framtiden innebär förändringar oavsett vilka val vi gör, menar han.
– Om vi inte ändrar våra konsumtionsnivåer kommer vi få ett instabilt klimat. Och då kommer vi på sikt ändå att behöva ändra våra vanor.
Att ta sig mot ett nytt samhälle innebär att vi alla behöver ta ansvar och agera.
– Det måste göras mycket på samhällelig nivå, men samtidigt behöver individer agera, putta på och visa att vi accepterar och stöder de förändringar som politikerna behöver genomföra, säger Göran Finnveden.
Lever sin omställning
Att agera för förändring är det Elinor Askmar brinner för. För tio år sedan var hon med och grundade omställningsnätverket i Göteborg och numera jobbar hon heltid som folkbildningssamordnare inom hållbarhets- och omställningsfrågor på Studiefrämjandet. Det innebär att hon kunnat ägna mycket av sin arbetstid åt samarbete med olika omställningsinitiativ i staden: cykelkök, tillsammansodlingar, fritidsbanker, gratisbutiker och mycket mer.
Omställningsrörelsen, som från början kommer från England, har gått igenom olika aktiva faser under de år den har funnits i Sverige, förklarar hon.
– Det var full fart i ganska många år. Sedan omkring 2015 gick luften ur litegrann, av olika anledningar. Men sedan något år tillbaks har vi fått lite ny energi igen, berättar hon.
Anledningarna till uppsvinget är många. Nationell omställningskonferens, releasefest för omställningshandboken på svenska och nya projekt att jobba med. Även skolstrejkerna och Extinction rebellions olika aktioner har påverkat.
– Det har gett lite mer power i protesterna. Men nu måste vi kunna visa på alternativen och lägga vikt vid byggandet av det nya, säger hon.
Lokala lösningar svaret
Trots att hon upplever ett ökat intresse för frågor som rör omställning och en hållbar framtid tycker hon samtidigt att det går en stor skiljelinje mellan folk som har förstått vad det handlar om och de som inte har gjort det.
– Jag blir frustrerad när jag hör att folk inte tar saker i egna händer och tycker att politikerna får lösa det här. Hur ska de kunna göra det? Särskilt när politikerna också stöter på protester när de försöker komma med lösningar. Jag blir vansinnig på den attityden. Vi måste upp på banan, men ibland känns det som att man ropar i rymden. ”Okej, vad har du för lösningar då?” Om din enda lösning är att någon annan ska lösa problemet (läs politiker, tekniken eller människor i andra länder), ja men då får du acceptera att lösningarna inte blir som du vill.
Ur hennes och omställningsrörelsens perspektiv är det framför allt kollaborativ ekonomi och lokal självförsörjning som är de intressanta framtidsalternativen. Lokala lösningar med mindre energi och resurser i systemet. Hur skapar man en välfungerande lokal matproduktion? Hur kan man ordna mer kollektiva boendeformer och öka den sociala sammanhållningen?
Hon beskriver vikten av att förstå hur miljö- och klimatproblematik inte är isolerade från oss själva.
– Jag kan ibland få höra ”Jo, det är synd det här med miljön”. Ibland hinner jag ta diskussionen och då frågar jag: Vad menar du nu? Tänker du att det hänger ihop med att det kan bli svårare för dig och dina barn att få mat på bordet, att många människor måste fly för att de inte kan leva där de bor i dag, att fiskarna dör i havet, att regnskogen kanske kommer att försvinna med allt vad det innebär och att Kinas och Kilimanjaros glaciärer smälter och riskerar vattenförsörjningen för flera miljarders människor?
Därför känner hon ett visst hopp när hon ser den unga generationen demonstrera, även om det just nu sker digitalt.
– Jag älskar att läsa frasen ”Ni stjäl vårt livsutrymme”. För det är precis så det är. Det går inte att gulla med den här frågan längre.
Två politiker om tillväxt:
Är tillväxt ett hinder eller en möjlighet för att nå ett hållbart samhälle?
Carl Schlyter, talesperson och en av grundarna till det nya partiet PV,
Partiet Vändpunkt:
– Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att det är helt omöjligt att förena tillväxt med ett hållbart samhälle. Tillväxt är en exponentiell funktion och du kan aldrig vinna mot en sådan. Till exempel, om det i dag presenteras en ny cementtyp som ger 30 procent mindre koldioxidutsläpp, så innebär en ökning i produktionen på tre procent varje år att om nio år har du lika mycket utsläpp som i dag!
– När du jagar tillväxt, då gör du det med hjälp av skulder, och det kan bara betalas med mer skulder eller produktion. Det blir ett självgödande system. Det blir en cykel som aldrig kan brytas. Dessutom innebär det att du flyttar mer pengar och makt till de rikaste och får ökade klyftor. Det leder till ett samhälle där alla får kämpa sig fram. Ett kundsamhälle där du är kund i skolan, kund i vården. Och om du främst upplever dig som kund och inte patient så ser du främst till din egen rätt, och inte till den som sitter i väntrummet och kanske är väldigt sjuk. Det blir ett samhälle där man konkurrerar, där man jobbar hårdare, där utsläppen ökar och den psykiska ohälsan ökar. Det blir ett system där du aldrig kan känna dig trygg. Vi tycker att riksdagspartierna har blundat för detta. Coronakrisen har fått många att se det viktigaste i livet: sociala relationer, tid att utvecklas på samt att ha en garanterad basinkomst så man alltid klarar mat och hyra. Dags att ställa om ekonomin från konkurrenskraft till samarbetskraft, mer lokal självförsörjning och bort från ständig kamp och tillväxt.
Vad vill ni göra konkret för att skapa detta hållbara samhälle?
– Vi vill minska ränteavdragen, införa skatt på kapital och förmögenhet samt reglera bankerna så att inte skulderna i samhället ökar. Nästa steg är att i stället för att ta ut tekniska framsteg i tillväxt ska vi korta arbetstiden.
– Vi vill också införa en miljöskatt som ska omfördelas till medborgarna med en särskild landsbygdsbonus. Personer ur övre medelklassen som klimatkompenserar sin Thailandsresa och som köper fairtradekläder har ändå ett större klimatavtryck än fattigpensionären som kanske tar tåget till sina anhöriga en gång per år och aldrig köper nya kläder.
– Vi vill omvandla rot till ett miljömålsavdrag, så att personer, kommuner och näringsliv kan ansöka om skatteavdrag för olika miljöanpassningsåtgärder, som att tilläggsisolera huset till exempel.
– Landsbygden som plundrats på resurser ska få pengar tillbaka via betalningar från storskalig vatten- och vindkraft såsom man har gjort i Norge. Då blir det lättare att få service och bo på landsbygden och i förlängningen minskar även trycket på bostäder i Stockholm när de som inte vill bo där inte behöver flytta dit. ■
Är tillväxt ett hinder eller en möjlighet för att nå ett hållbart
samhälle?
Farida al-Abani,
partiledare Fi, Feministiskt initiativ:
– Om tillväxt är målet och BNP är måttet så är det ett stort problem för att få till den omställning som behövs. Men jag är glad över att det verkar som att dessa frågor nu äntligen börjar komma upp på agendan. Det krävs en nerväxt av den totala samhällsekonomin i västvärlden för att få till en globalt rättvisare värld. Klimatförändringarna pågår nu och vi kan välja att hantera det eller bli utsatta för det. Det finns andra mått vi kan använda för att mäta vår framgång. Hälsa är bland annat en viktig parameter. Vad är poängen med tillväxt ifall både natur och människa inte mår bra?
– Sen är det ju inte så att tillväxt, som effekt, måste vara dåligt. Vissa saker, som en värdig migrationspolitik, satsningar på grön infrastruktur och den offentliga sektorn kan ju driva på tillväxten.
Vad vill ni göra konkret för att skapa detta hållbara samhälle?
– Vi vill ersätta tillväxt som målsättning och istället se ekonomin som ett verktyg för att nå det samhälle vi vill ha. Vi måste målsätta efter planetens gränser och för människor välmående. Vad kostar egentligen miljöförstöring och allt obetalt arbete som görs i hemmet? Vad kostar vår konsumtion? Vad kostar all ohälsa? Detta behöver få utrymme i diskussionen kring vad som är utveckling. Vi vill se jämställdhet, hållbarhet (ekologisk och social) och jämlikhet. Det finns en enorm global orättvisa i dag där vi i Sverige genom vårt levnadssätt exploaterar andra delar av världen för att få allt vi vill ha. Hållbarhet och jämlikhet går hand i hand, och det ojämlika och ohållbara samhället är ett resultat av de maktstrukturer som finns idag.
– Vi behöver ställa krav på att de produkter som tillverkas kan återanvändas, lagas och återvinnas för att få en resurseffektivitet. Vi behöver ställa högre krav på att dagens produktion främjar både planet och folkhälsa. Gör den inte det måste vi våga begränsa dessa industrier i en större utsträckning än vad vi gör idag. Jag tror att näringslivet kan vara en viktig aktör. Men vi behöver komma bortom kortsiktiga vinster och se mer till planetens och människors behov. Vi behöver titta på hur vi kan stödja andra före-tagstyper som exempelvis sociala företag och kooperativt ägande. Även landsting och kommuner kan göra mycket via sina upphandlingskriterier.
– Vi vill förkorta arbetstiden till sex timmars arbetsdag, så att man tar ut vinster i tid istället för pengar. Vi behöver inte jobba så mycket som vi gör i dag. Både för att dela på jobben och för att se till folkhälsan.
– Gles- och landsbygden spelar en viktig roll. Det behövs ett jordbruksstöd för att ställa om mot mer småskaligt jordbruk och mer självförsörjning. ■
Utdrag ur ”Bortom BNP-tillväxts beskrivningar av framtidsscenarier”:
Det första scenariot –Kollaborativ ekonomi
”I Sverige har människor blivit medvetna om konsumtionssamhällets baksidor i form av miljöförstöring och lågt betald arbetskraft i fjärran länder. Samtidigt har digitaliseringen skapat mycket goda möjligheter att dela på de resurser som redan finns i omlopp, så att vi delar, hyr, lånar och byter med varandra snarare än äger och köper.”
”Ekonomin har kommit att i högre utsträckning präglas av samarbete snarare än konkurrens.”
”Mycket av det betalda arbetet har ersatts av obetalt och ideellt arbete i form av insatser för olika typer av kollektiv (t ex boendeföreningar).”
”Människor bor mer utspritt över landet men samlas i kluster och mellanstora städer för att enkelt kunna byta tjänster och låna saker av varandra.”
”Den privata uppvärmda boytan per person har minskat betydligt. I stället har hushållen tillgång till större gemensamma ytor i samma byggnad, kvarter eller stadsdel.”
”Många är prosumenter, det vill säga både producenter och konsumenter av varor och olika tjänster. Ekonomin består av såväl storskaliga som småskaliga produktionsenheter.”
Det andra scenariot – Lokal självförsörjning
”Globaliseringen och urbaniseringen som sågs som nästintill oundviklig fram till 2020 har avstannat. Export, import och konsumtion av varor har minskat kraftigt, men de lokala marknaderna blomstrar.”
”Omställning till lokal självförsörjning beror på att människor självmant valt att minska sin konsumtion för att leva inom de begränsningar som finns vad gäller ekosystemens förmåga att försörja samhället och ta upp och rena utsläpp”
”Alla medborgare i arbetsför ålder förväntas delta aktivt i lokala försörjningsaktiviteter såsom produktion av mat och andra förnödenheter men också i underhåll av teknisk infrastruktur, samt i välfärdstjänster som omsorg av äldre och barn, utbildning med mera. Arbetsinsatsen är hög, men över hälften av arbets-tiden är icke avlönat arbete och arbets-tiden varierar i hög grad över året.”
”Nära släkt, föräldrar eller vänner bor ofta tillsammans i en utökad familjekonstellation som delar på relativt stora boendeytor /…/ Många bor på landsbygden och i mindre eller utglesade städer där det finns möjlighet för odling och annan produktion. Trycket på storstäderna har minskat. De flesta medborgare reser inte, utan har sitt liv i lokalsamhället.”
”Gods transporteras inte i någon stor utsträckning eftersom den lokala försörjningen av varor är stor.”
”Lokala beslutsarenor har en framträdande roll, och statens roll har minskat.”
”Mängden varor som importeras är liten, vilket innebär att beroendet av mark i andra länder är näst intill obefintligt.”
Det tredje scenariot – Automatisering för livskvalitet
En större del av våra ekonomiska vinster satsas på att vi ska kunna arbeta mindre. En snabb teknikutveckling har gjort att robotar och digital teknik har ersatt mänsklig arbetskraft, vilket ses som en möjlighet till mer fritid, snarare än ett hot mot våra arbeten. Arbete är inte längre fokus för samhällsdebatten, utan i stället fokuseras det på frihet, meningsfull sysselsättning och rätten att göra vad man vill.”
”Hälsovården är i hög grad automatiserad, liksom utbildningssektorn. Även omvårdnaden har ett ökat inslag av automatisering. I stort sett allt manuellt arbete och även många rutinartade administrativa arbetsuppgifter utförs av robotar och datorer. Mänsklig arbetskraft behövs främst för avancerade administrativa uppgifter, kunskapsproduktion och överföring, kreativa arbeten samt för att stimulera sociala kontakter. Eftersom många ska dela på arbetsuppgifterna minskar den genomsnittliga arbetstiden radikalt och tiotimmars arbetsvecka är den nya normen.”
”Digital kommunikation mellan inte bara människor och organisationer, utan även saker, är en självklarhet. Allt, och så gott som alla, är uppkopplade.”
”Digitaliseringen och möjligheten att arbeta mindre gör att människor är mer utspridda över landet, men fortfarande framför allt i stora städer. En del människor väljer ändå att bosätta sig utanför de automatiserade stadskomplexen då de söker andra kvaliteter. Det har också byggts helt nya, högexploaterade och högeffektiva urbana stadskärnor, där smarta system är tillämpade fullt ut. Spårbunden, automatiserad kollektivtrafik utgör ryggraden i transportsystemet, och kompletteras av gång och cykling (inklusive elcyklar).”
”Eftersom människor är lediga mycket spenderar de en stor del av sin tid nära hemmen. Där vill de uppleva grönska och skönhet, och även om den byggda miljön är tät och koncentrerad, finns det gott om parker och lekplatser.”
”Tillräcklighet präglar människors liv snarare än jakt på materiell status, så den materiella konsumtionen är låg. Produktionen i Sverige är automatiserad, digitaliserad och specialiserad.”
Det fjärde scenariot – Cirkulär ekonomi i välfärdsstaten
Insikter om gränserna för utnyttjande av ekosystem har drivit fram en stringent lagstiftning som främjar en kretsloppsinriktad ekonomi som bygger på återanvändning och cirkulering av material. Den cirkulära ekonomin innebär att avfall inte längre existerar som begrepp. De produkter som används i Sverige är utformade och optimerade för att demonteras och återanvändas. Återvinning sker bara när det inte längre är möjligt att återanvända”.
”Ekonomin baseras i större utsträckning på tjänstekonsumtion av t ex välfärd, kultur och naturupplevelser.”
”Staten har en stark roll och är en viktig garant för att skapa förutsättningar och incitament för en effektiv resursanvändning.”
”Tidsåtgången för betalt arbete är stor då 40-timmars arbetsvecka är normen. Social status och materiell konsumtion är inte längre sammankopplade. Status markeras i stället genom konsumtion av exklusiva tjänster eller fritidsaktiviteter där det är centralt att framhäva sitt kulturella kapital i form av ingående kunskaper om vilka varor/tjänster/aktiviteter som är de ”rätta” eller mest hållbara i ett givet sammanhang. Många uppskattar möjligheten till frivillig enkelhet i naturen”.
”De flesta bor i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men vissa aktivitetsnoder finns också i större regionala centralorter med universitet och högskola.”
”I städerna är marken intensivt utnyttjad, och de ekosystem som ingår i cirkulationsprocessen kan ligga på långt avstånd från invånarna. Landsbygden är glest befolkad men intensivt nyttjad och förser befolkningen i städerna med varor och ekosystemtjänster. Väl utbyggda järnvägsnät, inklusive stationslägen, underhåller orts- och bebyggelseutvecklingen lokalt och regionalt.”
”Många människor väljer bort aktiviteter och destinationer som inte kan nås annat än med bil. Bilägandet har minskat dramatiskt, men det är vanligt att vara med i en bilpool.”
”Export och import sker, framför allt exporteras skogsprodukter.”
