Att pynta med julsaker i halm är en kvarleva från tiden då vi strödde stråna på golvet i juletid.
– Det är kul att jobba med. Bara fantasin sätter gränser, säger halmslöjdaren Ulla-Britt Torstensdotter.
Många traditioner runt julhelgen har sina rötter långt tillbaka i tiden och minner om en värld där mycket såg helt annorlunda ut än i dag. De vackra prydnaderna av halm är en sådan sak.
Utan att reflektera över hur det kommer sig att vi hänger upp tomtar, hjärtan och stjärnor av halm i granen eller låter en stor halmkrona hänga över julbordet, packar vi upp vårt pynt ur julkartongerna varje år.
Det stora utbudet beror på seden med golvhalm. Förr i tiden strödde alla – både rik och fattig – ut ny, fräsch julhalm på golvet inför helgen. Anledningen var först och främst att värma sig och mildra golvdraget. Men det sägs också att långväga julgäster enkelt kunde ordna sovplatser åt sig i halmen.
I rörelse
Därifrån är steget inte långt till att plocka upp några strån och börja pyssla.
– Förutom att strö ut halm på golvet hängde man alltid en julkrona – eller oro, som den också kallas – över julbordet. När värmen från stearinljusen stiger uppåt kommer den i rörelse. Eftersom den aldrig är stilla fick den namnet ”oro”, säger Ulla-Britt Torstensdotter.
Hon är en skicklig halmslöjdare och håller regelbundet kurser i hantverket, bland annat på Etnografiska museet i Stockholm. Det är också där vi träffas för att titta på vad man kan skapa av det enkla materialet.
– Det finns så mycket mer än julpynt man kan göra av halm. Allt från flätade hattar och väskor till bundna korgar och midsommarstänger, säger hon.
I andra kulturer runt om i världen är hantverket fortfarande levande på ett annat sätt än här.
– Tyvärr håller mycket kunskap på att försvinna. Få känner exempelvis till att det tillverkades över 100– 000 halmhattar i slutet av 1800-talet i Dalsland.
Att halmen fick en enorm betydelse i landskapet berodde på flera saker. Dels fanns det gott om materialet tack vare jordbruket, dels reste många handelsmän i trakten runt på marknader vilket gjorde att huvudbonaderna fick spridning – dessutom blev halmhatten högsta mode.
Mot onda andar
Ulla-Britt Torstensdotter blev förtjust i materialet när hon utbildade sig på Handarbetets vänner för många år sedan.
– Då prövade vi på olika tekniker som vävning, broderi och träslöjd och så lite halmarbeten. Jag kände att jag ville lära mig mer om det och gick en särskild kurs på Sätergläntan – institutet för slöjd och hantverk i Dalarna.
Nu kan hon det mesta om hur man rensar, sorterar, förbereder, färgar och flätar.
– Man band också stora kors av halm som man la under matbordet för att hålla onda andrar och annat oknytt borta.
Även om det praktiska behovet av halmen avtog med tiden förknippade man den med mysig julstämning. Den skulle även påminna om att Jesus föddes i ett stall. När helgerna var över strödde man ut resterna på åkrarna för att förbättra skördarna, i tron att ströet hade laddats med magiska krafter från julfirandet.
Innan granen gjorde entré i våra hem på 1800-talet hade oron eller halmkronan huvudrollen.
– Man sänkte ned den från taket och dansade runt den, säger Ulla-Britt.
Billigt material
Innan man kan börja slöjda med halmstrån måste de rensas från det yttersta skalet som kallas hölster, roten och axet i toppen.
– Fast ibland kan man låta axen sitta kvar och använda den i själva figuren. Som skägget på en bock eller manen på en häst.
Ett strå består av flera kortare delar – rot-, mellan- och toppstrå – med en led mellan varje. Om man ska göra mindre föremål kan man dela strået vid lederna.
– När man gör större saker behåller man stråets hela längd och skalar endast av ytterhöljet – hölstrets, säger Ulla-Britt.
När stråna är rensade måste de blötläggas för att bli böjliga utan att spricka eller gå av.
– Det som är så tilltalande är att det är ett billig och enkelt naturmaterial. Du kan i princip använda vilka ihåliga strån som helst från naturen. Skapandet kan tilltala alla – gammal som ung. Och får man bara in tekniken kan man göra mängder med saker, säger Ulla-Britt Torstensdotter.
Under 1800-talet höjdes röster för att sluta med traditionen med golvhalm och till och med förbjuda den på grund av den uppenbara brandrisken. Det enda som finns kvar av seden i dag är våra prydnader.
