I nordöstra Grönland sträcker sig en av kontinentens tre stora istungor ut i havet. Men nu har en bit dubbelt så stor som Manhattan splittrats. – Glaciären som rinner ut i området riskerar att tappa en del av den bromsande effekten, säger polarforskaren Martin Jakobsson.
Åttio kilometer lång och 20 kilometer bred flyter Nioghalvfjerdsfjordens is ut i havet. Men nu har en 110 kvadratkilometer stor isbit brutits loss, vilket ses med oro av polarforskare runt om i världen.
Den frusna fjorden är nämligen en raritet. Det är en av endast tre kvarvarande stora istungor på Grönland. Is som sträcker sig – likt en tunga ut i det arktiska havet.
– Den första av de riktigt stora istungorna försvann helt i slutet av 1990-talet, berättar Martin Jakobsson, professor i maringeologi och geofysik vid Stockholms universitet.
Men det var inte skälva händelserna i sig som var det mest uppseendeväckande, utan det som följde.
– Det ledde till att glaciären bakom istungan accelererade, säger han.
Den frusna isen hade fungerat som en barriär mot de enorma ismassor som låg bakom. När istungan i fjorden hade brutits upp, fanns inte längre något som höll emot och is från land kunde tryckas ut i havet, vilket bidragit till att accelerera kalvningen av isberg.
– Det är därför som vi håller så bra koll (på istungorna), säger Martin Jakobsson.
Trend visar sjunkande ismassa
Sedan kollapsen i slutet av 1990-talet har fler isstungor svalts av havet. Men om den nya iskalvningen i Nioghalvfjerdsfjorden är ett tecken på att också den är på väg att försvinna, är för tidigt att säga, menar polarforskaren. Även i normala fall sker iskalvningar samtidigt som istungan fylls på bakifrån.
– Däremot har vi sett en trend av att vi går in i en ny regim med sjunkande ismassa. Att vi i dag bara har tre istungor kvar, är också det en trend.
Orsakerna är flera men kan generellt kopplas till klimatförändringarna. Det är de flesta forskare överens om, säger Martin Jakobsson. Om somrarna förlorar grönlandsisen massa för att få tillbaka den på vintern, liksom alla glaciärer och större istäcken. Sedan slutet på 1990-talet har ismassan generellt förlorat mer än den vunnit, förutom några hack i kurvan 2017 och 2018.
Färska resultat från årets mätningar tyder på att sommaren 2020 kommer att falla in i trenden av minskande ismassa, om än inte som 2019 som var extrem, berättar Martin Jakobsson.
2019 ledde han den första expedition som nådde det ogästvänliga område där de två andra av de tre kvarvarande istungorna ligger på nordvästra Grönland. En resa med isbrytaren Oden till dels möjliggjord av den ovanliga värme som då rådde, vilket innebar lättare havsis.
– Det var första gången som någon nådde dit med ett fartyg, säger han.
Expeditionen fann att också de har sprickor, tecken på att fler iskalvningar är att vänta.
– Det är stora förändringar och mycket som händer hela tiden, säger Martin Jakobsson.
Isen minskar allt snabbare<br>
Uppvärmningen går snabbare i de arktiska områdena, vilket i sin tur accelererar uppvärmningen globalt. Exempelvis genom den så kallade albedo-effekten, där en minskande ismassa gör att mindre solinstrålningen reflekteras ut från atmosfären, vilket i sin tur accelererar upphettningen av planeten. Ismassan i Arktis är som minst i september. Septemberisen minskar nu med 12.85 procent per årtionde, i jämförelse med normalnivåerna för 1981 till 2010.
Källa: NASA
