Krönikor

En grön äganderätt som sätter det gemensamma främst

Frågan om äganderätt var i begynnelsen en central del av den gröna politiken. Miljöpartiet drev förslag på bo- och brukarplikt när det gällde ägande av jordbruksfastigheter.

Och givetvis skulle kooperativt ägande gynnas rent generellt. Anställda skulle i gemenskap ha förköpsrätt till företag som skulle säljas – och finansieringshjälp skulle ges genom till exempel lågräntelån, finansierade genom skatt på det som kallades övervinster. Närfonder skulle upprättas för att stötta lokalt ägande.

De grönas sätt att se på ägande har inte bara retat marknadsliberalismens matadorer utan även mer tungfotade socialister. Minns hur vänsterpartister på åttiotalet med avsmak mötte gröna krav på till exempel föräldrakooperativa dagis eller barnkooperativ äldrevård. Med åren har ägandefrågorna hamnat i skymundan – det verkar som om trianguleringens förbannelse lagt locket på all debatt. Vilket är illa, med tanke på hur marknadsliberalismen i globaliseringens yttersta dagar leder till att allt större konglomerat tuggar i sig allt mer av den mångfald som stått så högt på den gröna ekonomiska dagordningen.

Kort sagt: Vi behöver debatt om ägande och äganderätt. Och minsann: det har kommit ut en liten bok om just detta. Namnet är Ägandet av himmel, hav, skog och bygd. Underrubriken: Klimatet och demokratin kräver en ny ägarfilosofi. Skriven av Lars Jadelius. För den som vill fundera över ägandets historia, filosofi och dilemman i den senkapitalistiska globala ”ekonomins” era ger boken underlag för såväl utropstecken som ett och annat frågetecken.

Jadelius påpekar: ”Vi behöver se relationerna mellan det privata, det gemensamma och det offentliga, både konkret och differentierat; relationer som ser mycket olika ut beroende på vad som avses och deras olika sammanhang.” Kring detta spinner han en välskriven text som bottnar i en liten lektion om de ägandefilosofier som under århundraden varit föränderliga.

Författaren problematiserar ägandet på ett sätt som säkert retar såväl – nu är vi där igen – marknadsliberaler som mer tungfotade socialister. Det är utmärkt eftersom alltför många sådana fastnat i dogmatikens fällor. Tankegods från bland annat Ugo Mattei och Elinor Ostrom refereras i boken, vilket får mitt ljudliga bifall.

Det är bra att klimatet triggat allt fler att skriva om ägandefrågan. Klimatfrågan tydliggör onekligen behovet av en reformerad syn på äganderätt och ägarmakt. Vi behöver utveckla en egendomsrätt ”som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan istället stöttar det samhälleliga”.

Det är i själva verket en av vår tids mest avgörande frågor, som alltför länge bollats mellan marknadsliberaler och sådana socialister som fastnat i sina dogmer. För gröna, mer lättfotade socialister och socialliberaler – om de finns kvar – ger boken näring i den debatt om ägande som är nödvändig om vi ska försvara demokrati, mångfald och anständighet. Eller ska globaliseringen matadorer glufsa i sig alltihopa?

Joe Biden har uttalat sig högt och tydligt i klimatfrågan.

Det krävdes total brandkatastrof innan han vaknade till.