Glöd · Ledare

Las-debatten avslöjar de ryggradslösa

Det finns mycket som kan sägas om den pågående las-diskussionen och förslaget som ligger. Att kombinera ökad flexibilitet med ökad trygghet, som sägs vara utgångspunkten för förändringarna, är i grunden bra.

Problemet är bara att det inte är det som görs. Under hela det här årtusendet har politikerna i Sverige, oavsett färger i regeringen, ägnat sig åt att öka pressen på arbetslösa, sjuka, de som levt på försörjningsstöd och andra som stått utanför arbetsmarknaden att ta de jobb som inte finns genom att minska deras trygghet.

Det är inget som bryts med las-utredningens förslag, tvärtom så fortsätter politikerna att tjata om arbetslinjen och att det måste löna sig att arbeta. Och det uppnås bäst, enligt dessa politiker, genom att det blir så jävligt som möjligt för dem som av någon anledning inte har ett lönearbete.

Inför en rejäl basinkomst, även kallad fuck-off-pengar, så att du kan be arbetsköparen dra dit pepparn växer, så kan vi också prata flexibel arbetsmarknad. Men så länge politikernas största fokus är att trakassera sjuka och arbetslösa så går det inte samtidigt att prata om trygghet.    

Las-spelet säger också mycket om hur partierna prioriterar. För tre partier, som alla utgör regeringsunderlaget, är las-frågan tydligen så viktig att de är beredda att utlösa en regeringskris om de inte får som de vill.

Vänsterpartiet har tidigare låtit regeringen regera vidare trots stora svek i såväl migrations- som miljöfrågor. Mer eller mindre stängda gränser, försäljningen av kolkraftverken i Tyskland, Förbifart Stockholm och mycket mera har partiet visserligen knorrat över, men aldrig gjort till kabinettsfråga. För Vänsterpartiet är las och att stoppa marknadshyror uppenbarligen viktigare frågor än till exempel att rädda miljön och en human flyktingpolitik.

Samtidigt har Miljöpartiet, efter att ha satt regeringsmakten högre än alla sakpolitiska frågor under flera år, på sista tiden gjort den precis motsatta prioriteringen genom att tydligt signalera att de varit beredda att lämna regeringen på Preem och migrationspolitiken. MP har fortfarande en del att bevisa där för att bli verkligt trovärdiga, men det är oavsett en tydlig skillnad i prioritering av frågor jämfört med Vänsterpartiet.

Även för C och L verkar las vara den absolut viktigaste frågan, men då omvänt mot V. Anställningstryggheten ska försvagas istället för försvaras och den frågan är så viktig att de är beredda att öppna upp för en blåbrun regering. Den blåbruna regering som de för snart två år sedan prioriterade så högt att slippa att de till och med spräckte Alliansen och lät de så förhatliga socialdemokraterna sitta kvar vid makten. Att förändringar i las är viktigare än att hålla SD borta från makten är en prioritering som är svår att förstå, men det är ändå någonstans ärligt och det skapar en tydlighet om partiernas politiska prioriteringar.

För SD behövs ingen las-strid för att det ska vara tydligt vad de prioriterar. De kommer alltid prioritera stängda gränser och att få så många invånare som möjligt utslängda. Det kommer i slutändan alltid vara avgörande för vad partiet stöder.

Men var står egentligen de övriga, vad är deras politiska prioriteringar? Moderaterna och Kristdemokraterna är beredda att fälla den politik som de så tydligt drivit tidigare, liberalisering av las, för att kunna fälla regeringen. Den regering som utöver förändringen i las redan har sänkt skatten för höginkomsttagare, vilket sägs vara Moderaternas andra paradfråga. Det är också svårt att se någon annan fråga som de två partierna inte skulle tumma på för att få makten. Båda har redan gjort en i de närmaste 180-gradig vändning i flyktingfrågan för att tillfredsställa SD och skapa ett blåbrunt regeringsunderlag. Finns det någon fråga de inte skulle göra den U-svängen i för att få makten?

Än värre är det med S som enligt tradition alltid satt makten framför allt. Partiet har genom åren gång på gång fört en mer extrem högerpolitik, angrepp på strejkrätt, ökade klyftor, sänkta nivåer i trygghetssystemen och nu las, än vad de borgerliga regeringar vi haft någonsin vågat göra. Allt utifrån ledorden ”makten framför allt”.

Det går absolut inte att se något som S inte skulle vara beredda att byta ståndpunkt i för att få behålla makten. Ja, faktum är att det sedan årtionden är svårt att se någon annan tydligt ideologisk eller politisk kompass än att inneha makten när man tittar på S.

Det maktspel som nu utspelar sig runt las är långt ifrån vackert, men det ger oss samtidigt en tydligare bild av vad vi har att välja mellan i nästa val. Partier med och partier utan ryggrad.

Las-förhandlingarna har återupptagits

Östhammars kommun tror de kan planera 100 000 år framåt.