Hur framgångsrik integrationen blir handlar inte alltid om hur och var man bor – svårigheten att få kontakt med svenskar ses som ett lika stort problem. Det konstateras i en ny rapport.
Från och med den första juli i år kommer de nyanlända som väljer att bosätta sig hos familj eller släkt i vissa områden inte längre få statligt eller kommunalt stöd.
Migrationsverket har identifierat 32 kommuner som har fått anmäla områden som ska undantas från lagen om eget boende, ebo-lagen. Tidigare har det inte funnits några geografiska områden som undantagits från ebo-lagen. Efter den första juli i år kommer de nyanlända och asylsökande som väljer att bosätta sig i områden som undantagits från ebo-lagen inte längre ha rätt till ekonomiskt stöd. Det är däremot inte förbjudet att ordna eget boende själv i något av de områden som undantagits från ebo-lagen. Ett resultat kan bli att fler väljer att bo i Migrationsverkets anläggningsboenden.
Ett av de uttalade syftena med att undanta vissa områden från ebo-lagen är att motarbeta segregation och förbättra möjligheterna till integration. Frågan om ebo-lagen och dess effekter har länge splittrat partierna. Den infördes först 1994, då av en borgerlig regering.
I en ny rapport från Örebro universitet menar forskaren Lina Sandström att integrationsprocessen är komplicerad för alla nyanlända – oavsett boendeform. Hon har under arbetet med sin avhandling intervjuat asylsökande som bor både på Migrationsverkets anläggningsboenden och de som har ordnat eget boende, så kallat ebo. Hon tittade också på hur ett beviljat uppehållstillstånd påverkade den upplevda integrationen.
– Boendet under asyltiden är en omdiskuterad fråga, men allt som oftast saknas de asylsökandes perspektiv i diskussionen. För att råda bot på det har jag intervjuat syriska asylsökande på två olika platser i Sverige. För att få en inblick i hur livet förändras av ett uppehållstillstånd gjorde jag även uppföljningsintervjuer ett år efter de första intervjuerna, säger Lina Sandström till forskning.se.
Ingen universallösning
För att förstå vad som menas med integration har Lina Sandström i sin avhandling tittat på både konkreta faktorer som tillgång på arbete och utbildning, men också subjektiva faktorer som känslan av trygghet och tillhörighet. Att befinna sig i asylprocessen upplevdes som begränsande:
– Att asylsökande befinner sig i en utsatt situation är föga förvånande i sig, men för mig blev det tydligare hur mycket som faktiskt påverkas av de begränsningar som asylstatusen innebär, säger hon till forskning.se.
Avhandlingen tar också upp hur olika boendeformer påverkar integrationen. Lina Sandströms slutsats är att det är svårt att säga att den ena eller den andra boendeformen, ebo eller boende på anläggning, är generellt bättre eller sämre. Det tycks inte finnas en universallösning för lyckad integration utan det fungerar på olika sätt för olika individer och familjer.
Många av de problem som upplevs av de som ordnat eget boende, ebo, var också aktuella för de som bor i Migrationsverkets anläggningsboenden under asylprocessen. En svårighet som lyftes fram oavsett boendeform var att det var svårt att få kontakt med ”svenskar”.
– Till exempel så var trångboddhet, brist på långsiktig boendetrygghet och svårigheter att knyta kontakter med ”svenskar” påtagliga problem i båda boendeformerna, säger Lina Sandström.
