Del 1 – Löpelden, det är vi

En fredag i mitten av mars 2019 strömmade de ut från skolorna: små rännilar som bubblade av iver och trots och som hade gett sig ut för att skolka. De små bäckarna flödade samman på stora avenyer och boulevarder där de uppgick i kaskader av skanderande och tjattrande barn och tonåringar, klädda i leopardmönstrade leggings och stärkta uniformer, och allt däremellan.

Snart hade rännilarna blivit till strömmande floder: etthundratusen personer i Milano, fyrtiotusen i Paris, etthundrafemtiotusen i Montreal.
Ovanför denna mänskliga flodvåg guppade plakaten: Det finns ingen planet B! Bränn inte vår framtid! Huset står i lågor!
Vissa skyltar var mer konstfärdiga. I New York höll en flicka upp en grönskande målning av små humlor, blommor och djungeldjur. På avstånd såg det ut som en skoluppgift i syfte att illustrera biologisk mångfald, på nära håll var det en veklagan över  den sjätte massutplåningen: 45% av alla insekter har utplånats på grund av klimatförändringarna. 60% av alla djur har försvunnit de senaste femtio åren. 

I mitten hade hon målat ett timglas där sanden höll på att rinna ut. För de unga människor som deltog i den allra första skolstrejken för klimatet har lärandet blivit till en radikaliserande handling. I sina första läseböcker, skolböcker och påkostade dokumentärfilmer fick de lära sig om planetens många under som uråldriga glaciärer, skimrande korallrev och exotiska djur. Och sedan upptäckte de nästan i ett slag – tack vare lärare, äldre syskon, eller uppföljare till filmerna i fråga – att en stor del av dessa underverk redan har försvunnit, och att större delen av det som återstår kommer att befinna sig på listan över utrotningshotade arter och företeelser innan de själva har hunnit fylla trettio.

Men det var inte bara den teoretiska kunskapen om klimatförändringarna som fick dessa unga människor att marschera ut ur klassrummen i samlad tropp. För många av dem var det redan något som de levde i. Utanför parlamentsbyggnaden i Kapstaden i Sydafrika skanderade hundratals unga strejkande åt sina valda ledare att sluta godkänna nya fossilbränslebaserade projekt. 

Bara ett år tidigare var denna stad med en befolkning på fyra miljoner människor lamslagen av en sådan svår torka att tre fjärdedelar av invånarna stod inför utsikten att vrida på vattenkranen utan att något kom ur den. Kapstaden närmar sig torkans ”dag noll”, lät det i en rubrik. För dessa barn var klimatförändringarna inget som man läste om i böcker eller fruktade i en avlägsen framtid. De var lika påtagliga och akuta som själva törsten.
Det var också fallet vid klimatstrejken i stillahavsöriket Vanuatu, där invånarna lever i skräck inför ytterligare kusterosion. Stillahavsgrannen Solomonöarna har redan förlorat fem små öar på grund av höjd havsnivå, och ytterligare sex löper allvarlig risk att gå under för alltid.
»Höj rösten, inte havsnivån!« skanderade eleverna.

I New York sammanstrålade tio tusen ungdomar från dussintals skolor i Columbus Circle och tågade sedan vidare mot Trump Tower under taktfasta rop: »När vi är döda spelar pengarna ingen roll!« De äldre tonåringarna bland dem hade starka minnen av superstormen Sandy som 2012 kastade sig över deras kustbelägna stad. »Vårt hus blev översvämmat och jag fattade ingenting«, mindes Sandra Rogers. »Och det fick mig verkligen att ta reda på vad som pågick för man får inte lära sig om sådana här saker i skolan.«
Den jättelika puertoricanska befolkningen i New York gick också man ur huse denna för årstiden osedvanligt varma dag. Några ungdomar kom draperade i öns flagga, en påminnelse om släkt och vänner som fortfarande led av följderna efter orkanen Maria: den storm som 2017 slog ut elektriciteten och vattnet i stora delar av territoriet under nästan ett år, ett infrastrukturellt totalsammanbrott som ledde till cirka tre tusen människors död. 

Stämningen var bister även i San Francisco, där över tusen strejkande elever berättade om hur det var att leva med kronisk astma på grund av luftförorenande industrier i deras bostadsområden – och hur de blev ännu sjukare när röken från skogsbränderna kvävde området runt San Franciscobukten bara några månader innan strejken. 
Liknande vittnesmål hördes vid demonstrationerna över hela Pacific Northwest-regionen, där solen hade fördunklats under två somrar i rad av röken från rekordstora bränder. På andra sidan gränsen i norr, i Vancouver, hade ungdomar nyligen lyckats pressa kommunfullmäktige att deklarera ett »akut klimatläge«.

I Delhi, drygt elvahundra mil därifrån, trotsade strejkande elever de konstanta luftföroreningarna (som ofta är värst i hela världen) för att genom vita andningsskydd skrika: »Ni sålde vår framtid för egen vinning!« Några talade i intervjuer om de förödande översvämningarna i Kerala som 2018 ledde till över fyrahundra dödsfall.
Australiens resursminister, som tycks ha fått kol på hjärnan, hävdade att »det enda ni kommer att lära er av att demonstrera är hur det känns att stå i kö till a-kassan«. Trots det strömmade etthundrafemtiotusen ungdomar ut på gator och torg i Sydney, Melbourne, Brisbane, Adelaide och andra städer.

Den här generationen australiensare har bestämt sig för att den helt enkelt inte kan låtsas som om allt är som vanligt. Inte när temperaturen i staden Port Augusta i South Australia i början av 2019 hade uppnått glödheta 49,5 grader. Inte när halva Stora barriärrevet, världens största ekosystem av levande varelser, hade förvandlats till en ruttnande massgrav under vatten-ytan. Inte när de under veckorna som föregick själva strejken hade sett skogsbränder löpa samman i en gigantisk brand i delstaten Victoria med följden att tusentals invånare tvingades fly sina hem, samtidigt som skogsbränder i Tasmanien ödelade uråldriga regnskogar vars ekosystem är unika i världen. 
Inte när en kombination av extrema temperaturväxlingar och dåligt underhållna vattensystem i januari 2019 ledde till att ett helt land vaknade till apokalyptiska bilder av Darling River igenproppad av en miljon flytande fiskkadaver.

»Ni har fullkomligt svikit oss«, sade den femtonåriga strejkarrangören Nosrat Fareha när hon vände sig till samtliga politiker.
»Vi förtjänar bättre. Vi ungdomar har inte ens rösträtt men kommer att tvingas leva med konsekvenserna av er passivitet.«
Det blev ingen elevstrejk i Moçambique: den femtonde mars, dagen för den globala demonstrationen, stålsatte sig hela landet för att ta emot cyklonens Idais nedslag – en av de värsta stormarna i Afrikas historia, som drev människor att söka skydd i trädtopparna medan vattnet steg och i slutändan kostade över tusen människoliv. Bara sex veckor senare, medan man fortfarande höll på att röja efter stormen, drabbades Moçambique av cyklonen Kenneth – ännu en rekordstor storm.

Var den än befinner sig i världen har denna generation något gemensamt: det är den första för vilken klimatrubbningar på en planetär skala inte utgör ett framtida hot, utan en levd verklighet. Och inte bara på ett fåtal otursdrabbade platser utan på samtliga kontinenter, i ett sammanbrott som går betydligt fortare än vad de flesta vetenskapliga modeller hade förutsagt.
Havstemperaturen stiger fyrtio procent fortare än vad Förenta Nationerna förutsåg för bara fem år sedan. Och enligt en övergripande studie om Arktis tillstånd – som publicerades i april 2019 i Environmental Research Letters – ledd av den namnkunnige glaciärforskaren Jason Box, smälter isen i olika former så snabbt att det »arktiska bio-fysiska systemet nu tydligt förändras från hur det såg ut under 1900-talet till ett aldrig tidigare skådat tillstånd, med konsekvenser inte bara inom utan också bortom Arktis.«

I maj 2019 publicerade Förenta Nationernas Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services (IPBES, FN:s vetenskapliga expertpanel för biologisk mångfald) en rapport om den anmärkningsvärda förlusten av vilda djur och växter runtom i världen, och varnade för att en miljon djur- och växtarter riskerar att gå under. 
»Ekosystemens hälsa, som vi och alla andra arter är beroende av, försämras i snabbare takt än någonsin tidigare«, sade panelens ordförande Robert Watson. »Vi underminerar själva fundamenten för ekonomin, livsuppehället, livsmedelsförsörjningen, hälsan och livskvaliteten över hela värl- den. Vi har slösat bort tiden. Vi måste agera nu.«

Samtidigt som amerikanska skolbarn nuförtiden växer upp med »skolskjutnings-övningar« redan i förskolan har många av dessa elever fått ofrivilliga lovdagar på grund av röken från skogsbränder, eller lärt sig att packa en evakueringsväska inför stundande orkaner. Ett stort antal barn har tvingats att lämna sina hem för gott eftersom ihållande perioder av torka förstört deras föräldrars försörjningsmöjligheter i Guatemala, eller bidragit till att inbördeskrig har utbrutit i Syrien.

Över trettio år har gått sedan regeringar och forskare officiellt började hålla möten för att diskutera behovet av att minska växthusgasutsläppen om ett klimatsammanbrott skulle kunna undvikas. Under dessa år har vi fått höra otaliga maningar till handling som åberopar »barnen«, »barnbarnen« och »kommande generationer«. Vi fick höra att vi var skyldiga dem att handla snabbt och bejaka förändring. Vi varnades om att vi svek vår mest heliga plikt att skydda dem. Det förutspåddes att deras dom över oss skulle bli hård om vi inte förmådde agera å deras vägnar.

Det visade sig emellertid att inga av dessa känslosamma vädjanden var särskilt övertygande, åtminstone inte för politikerna och deras företagsmoguler till finansiärer som kunde ha vidtagit skarpa åtgärder för att hindra de klimatrubbningar som vi alla lever med i dag. 

I stället har de globala koldioxidutsläppen sedan dessa regeringsmöten inleddes 1988 ökat med över fyrtio procent, och fortsätter att öka. Planetens temperatur har ökat med cirka en grad sedan vi började förbränna kol i stor skala, och medeltemperaturerna förutspås öka hela fyra gånger så mycket innan århundradets slut. Den senaste gången som atmosfären innehöll lika mycket koldioxid fanns människan inte till.

Och vad beträffar de barn och barnbarn och kommande generationer som det talades så hjärteknipande om så är de inte längre några retoriska figurer. De talar nu (och skriker, och agerar) i egen sak. Och de står upp för varandra för att de ingår i en gryende internationell massrörelse av barn som upptäcker att en världsomspännande väv av fantastiska djurarter och andra underverk som de lärt sig att älska nu är på väg att försvinna för alltid.

Och förvisso är dessa barn, precis som förutspått, redo att avkunna sitt moraliska domslut över de människor och institutioner som visste allt om den farliga, utarmade värld som barnen skulle ärva, och ändå valde att inte agera.
De vet vad de tycker om Donald Trump i USA och Jair Bolsonaro i Brasilien och Scott Morrison i Australien, och alla de andra ledarna som med oförställd glädje sätter planeten i brand samtidigt som de förnekar vetenskapliga rön som är så basala att dessa barn utan svårighet kunde begripa dem vid åtta års ålder. 

Deras dom är lika hård, om inte ännu hårdare, över de ledare som levererar passionerade och berörande tal om det oavvisliga kravet att respektera Parisavtalet och »göra planeten fantastisk igen« (Frankrikes Emmanuel Macron, Kanadas Justin Trudeau och många andra) men som sedan låter bidrag, gåvor och tillstånd regna över giganterna inom den fossilbränsleindustri och den storskaliga jordbruksnäring som driver på miljökollapsen.

Unga människor världen över sätter fingret på klimatkrisen, talar om en djup längtan efter en framtid som de trodde var deras men som förflyktigas mer för varje dag som de vuxna inte lyckas agera utifrån det nödläge som nu har blivit verklighet.

Och häri ligger kraften i ungdomarnas klimatrörelse. Till skillnad från så många vuxna i auktoritetsställning har de inte ännu drillats till att med ett byråkratiskt och krångligt språkbruk maskera det som står på spel i vår tid. De är medvetna om att de kämpar för den grundläggande rätten att leva fullvärdiga liv – liv i vilka de inte, som den trettonåriga klimatstrejkaren Alexandria Villaseñor uttrycker det, »tvingas fly katastrofer«.

Enligt arrangörernas uppskattning uppgick antalet ungdomsklimatstrejker den dagen i mars 2019 till 2 100 i 125 länder, med 1,6 miljoner deltagare. Det är ingen liten bedrift för en rörelse som påbörjades bara åtta månader tidigare i Stockholm av en enda femtonårig flicka.

Flickan i fråga heter Greta Thunberg, och hennes historia har mycket att lära oss om vad som krävs för att skydda möjligheterna till en framtid som går att leva i – och inte på grund av någon abstrakt idé om »framtida generationer«, utan för miljarder människor som lever i dag.

Ordfront förlag 2020