Glöd · Under ytan

Utsikt från Saltholm till 2030 – skamtornen i Barsebäck

På andra sidan Öresund kan man ana de gamla reaktorerna i Barsebäck och begrunda deras historia och dagens kärnkraftspolitik.

Vad ska väck? Barsebäck! Det är femton år sedan kärnkraftverket i Barsebäck stängdes. Ännu undrar en lokal moderatpolitiker när de ska bli av med det radioaktiva ”eländet” som är kvar. Men myten om den rena, effektiva kärnkraften lever kvar, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.

Nu vill M-ledaren ”rädda” kärnkraftreaktorerna i Ringhals – men får mothugg av ägarna! Det politiska (oftast rödgröna) kärnkraftsmotståndet har sannerligen fått nya allierade – marknaden! Jag funderar över denna scenförändring under en vandring på en av Nordeuropas mest centralt belägna öar, men samtidigt den folktommaste och, tycks det, mest bortglömda – Saltholm, mitt i Öresund.

Skedstork och törnskata

Vi är en liten grupp på 24 personer som fraktas från brofästat på Amager i snabbgående gummibåtar. Vi möts av ett stängt museum. Annat var det på 1700-talet när alla Danmarksbesökare tvingades vistas i karantän fyrtio dagar på Saltholm innan de släpptes in i landet. Från 1800-talet och framåt bodde där så många barnrika familjer att det räckte till en skola. Under första världskriget intogs Saltholm av danska soldater, under andra av tyska. På 30-talet stängdes skolan, på 80-talet blev ön naturskyddsområde. I dag finns bara en fastboende innevånare plus några sommargäster. Mänskligt är Saltholm stendött.

Livet visar sig i andra former. Varje kvadratcentimeter är täckt av fågellort, man måste ständigt väja för ruvande ejdrar och måsbon med ägg och dunungar. Harstammen har exploderat och tusentals gäss överlever sin tillfälliga flygoförmåga när de byter fjäderdräkt på grund av bristen på räv och andra rovdjur. Saltholm måste vara ett eldorado för fågelskådare med ovanliga sorter i sin fauna, som skedstork och törnskata. Dessutom finns sälar, oftast på den fredade sydspetsen.

Saltholm borde vara ett givet besöksmål för naturvänner, men också för andra. För Saltholm har något helt unikt: utsikten. Från Saltholm ser man inte bara Köpenhamns och Malmös skylines, utan också ett annat märke som tillsammans med den omvända debatten kring Ringhals frammanar minnen: Barsebäck. Vår danska guide kunde inte hålla sig utan utnämnde de båda tornen till symboler för storsvensk arrogans mot en nordisk lillasyster. Som ende svensk i gruppen tog jag förstås tillfället i akt att påpeka att miljoner svenskar alltid varit eniga med honom, vilket framtvingade en folkomröstning 1980 som beslöt att alla svenska kärnkraftverk skulle vara stängda 2010, men att det löftet sveks. Dock har det uppfyllts beträffande Barsebäck, där reaktor 1 stängdes 1999 och reaktor 2 2005.

”När ska vi bli av med eländet?”

Men femton år efter stängningen av driften står de två tornen kvar som två totempålar från en urtida vidskeplig vantro – på kärnkraft som räddningen för både energibehov och miljöhänsyn. I lokalmedierna duggar rapporterna och problem som fullständigt förtegs av 1970-talets kärnkraftsälskare: Hur ska man bli av med eländet helt och hållet? Den 18 maj 2019 rubricerade Skånska Dagbladet en artikel: ”Vill att rivning av Barsebäck utreds”. I artikeln säger den moderata kommunstyrelseordföranden Pia Almström: ”Vi vill få bättre information om vilka miljökonsekvenser som nedmonteringen av verket kan ge och hur man tänker att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet ska ske”. Borde hon och andra inte tänkt på det tidigare?

Nu har miljö- och markdomstolen äntligen gett klartecken för rivning. Den beräknas vara genomförd tidigast om tio år. Men därmed är inte Barsebäcksskandalen avslutad. Enligt domstolen kommer radioaktivt avfall att lagras där på obestämd tid. Det fick Pia Almström att precis efter årsskiftet ilsket utbrista: ”Trist att man inte tar ställning till när vi ska bli av med eländet” (Sydsvenskan 3/1 20). Klara verba! Det som en gång var en sådana fantastisk framstegssymbol degraderas nu till ”elände”. Det moderata kommunalrådet tycks äntligen ha förstått lite av vad kärnkraft innebär, inte bara när den ibland fungerar oklanderligt och ger (nästan) koldioxidfri elenergi, utan under hela sin så kallade livscykel, inbegripet avveckling och praktiskt taget evigt omhändertagande av avfallet. Hon kanske skulle berätta lite om sina insikter för sin partiledare.

Men det har nog varit svårt för henne. I fjor hade jag en hetsig tv-debatt med henne och då försvarade hon kärnkraften med näbbar och klor. Kärnkraftstron tycks för en del lika stark som religiös fanatism. Därför blir omvändelsen så traumatisk.

Men nu handlar det om handfast, praktiskt verklighet. I juni 2019 rapporterades att ”personal söks till nedmontering” (SkD 8/6 -19). ”Kontaminerat material i Kävlinge till 2040-talet” hette det i oktober (SkD 24/10 -19). Och i början av november meddelades att ”37 000 av de 419 000 ton avfall som kommer att bildas kommer att vara radioaktivt, varav hälften beräknas kunna skickas iväg med båt och friklassas och återvinnas av Cyclife. Resterande material kommer att förvaras på Barsebäcksområdet till slutförvaret är löst” (SkD 7/11 -19) – vilket det alltså enligt mark- och miljödomstolen inte är, varför beskedet till Kävlinge kommun är att man där får dras med ”eländet” på obestämd tid! Stora ytor som kommunen hade tänkt bygga havsnära bostadshus på förblir obrukbara för normala mänskliga ändamål.

Smutsigt maktspel

Insåg kärnkraftskramarna allt detta när de pläderade för ”avveckling, men med förnuft” inför folkomröstningen 1980? Det behöver 1980-talets kärnkraftspolitiker inte ta ansvar för. De flesta är döda, eller – som 84-årige Ingvar Carlsson – pensionerade från politiskt ansvar. Nu är det andra som får rensa upp.

För egen del blir jag av de dishöljda Barsebäckstornen påmind om hur min vandring från Folkpartiet till Miljöpartiet inleddes strax efter mitt inval i riksdagen 1976 då den nye statsministern, kärnkraftsmotståndaren Thorbjörn Fälldin, i en ohelig allians med regeringspartnerna Folkpartiet och Moderaterna och oppositionspartiet Socialdemokraterna, tvingades att ge starttillstånd för Barsebäck 2, trots sina ”oåterkalleliga” löften att aldrig starta en kärnkraftreaktor. Som riksdagsledamot i ett regeringsparti fick jag en insikt i ett maktspel som var så smutsigt att jag inte kände mig renad förrän jag brutit med Folkpartiet och kommit ut som fullfjädrad kärnkraftsmotståndare inför folkomröstningen 1980.

Kampen mot Barsebäck handlade dock inte enbart om kärnkraft, utan också om den nordiska gemenskapen. Enligt danska Wikipedia stod ett helt folk enat om att motsätta sig ett kärnkraftverk ”ved den nære beliggenhed til millionbyen København”. Det struntade de svenska maktpolitikerna i, något som bidragit till att den nordiska sammanhållning, som kunde utgöra ett reservalternativ i en tid när EU kanske inte överlever brexit, är i stort sett obefintlig.

Sådant påminns man om när blicken flackar mellan en skriande flock vitkindade gäss, en hop skuttande harar, akvariet Den blå planet vid brofästet på Amager, Turning torso i Malmö och – Barsebäckstornen. Kanske borde nästa försök att blåsa liv i det nordiska samarbetet inledas med ett statsministermöte på den nedlagda krogen på Saltholm.