Från början lär det ha varit ett skällsord. Demokrati. Uttalat av atenare som var säkra på att hur än gränsen drogs så skulle de alltid stå på den sida där man fick äga makt både över sitt eget liv och samhället ikring sig. Därför såg de gärna att de slapp omaket att dela makten med så många andra.
När gränsen kom att dras vid alla fria män, någonstans mellan tio och tjugo procent av befolkningen i Aten vid den här tiden, gav de ton åt bitterheten över att de mäktiga var fler än bara de själva.
Pöbelvälde kallade de det. Demokrati.
Genom historien har den kommit och gått. När de mäktigaste blivit för isolerade har deras arrogans och oförståelse till slut lett till att de tvingats dela makten med fler. Ibland genom blodiga revolutioner, ibland genom skrivna konstitutioner.
Ännu lever människor som upplevde demokratins genombrott i Sverige. Och många som själva såg hur den rycktes ifrån våra grannländer och togs tillbaka.
I dag är den hotad. Uppifrån av multinationella företag som demokratin inte rår på. De som genom beslut i allt mer avlägsna och stängda styrelserum kan kullkasta människors liv. Och de som tjänar grova pengar på att mata våra ögon med reklam genom att locka våra sinnen med enkla, polariserande budskap.
Och underifrån av medborgare som känner av konsekvenserna när demokratin inte längre gett mer jämlikhet och värdighet. Som lämnas i revorna i en allt svagare välfärd när skatter sänkts och gemensamma tillgångar privatiserats utan någon egentlig diskussion, och än mindre folkbildning om orsak, konsekvens och handlingsvägar.
Partierna upphör att vara den självklara platsen för den som vill göra förändring. Och allt mer av diskussionerna i dem handlar om strategier för att vinna kortsiktigt väljarstöd snarare än strategier för att omforma samhället i den riktning man själv och ens väljare önskar.
När politiker behöver förstå väljare genom mätningar och påverka dem genom reklamkampanjer, då vet man att politiken är på väg att tappa greppet. De mäktiga isoleras från dem som ska ge dem deras makt.
I söndags valde helsingborgarna att ta den tillbaka. Ett folkinitiativ blev så starkt att de styrande partierna inte kunde fortsätta en planerad privatisering av stadens energibolag utan folkomröstning.
SD lovade de styrande sitt stöd om folkomröstningen inte drog en majoritet till valurnorna. I ett sista försök att slippa lyssna gick de moderata och ”liberala” kommunalråden ut och uppmanade till röstbojkott.
Det är smått sensationellt. Folkvalda politiker som öppet uppmanar medborgare att ignorera val. Det är sådant som får system och förtroende att erodera.
Det värsta är att det här är politiker jag vanligen känner som kloka och förtroendeingivande. Men när den egna makten att styra staden var hotad av att medborgarna själva ville vara med och fatta ett beslut som till sin natur är oåterkalleligt, då var de beredda att gå emot demokratins själva grundidé: att alla har makt över beslut som rör en själv.
Pöbelvälde, fnös de. Om än med finare ord. Helsingborgarna sa ifrån. Över 96 procent röstade nej. Valdeltagandet blev 50,06 procent. Styret backade. Och svarade surt att nu hotar nedskärningar istället. Jag hoppas helsingborgarna, och andra, är beredda att ta makten över det också.
Alla reaktioner när opinionsbildare använde döda ungdomar i en flygolycka för att vräka ur sig rasism.
Normaliseringen. Vad kommer krävas för samma reaktion nästa gång?
