Vi ser det hela tiden, det där otroliga engagemanget för djur. Videon på älgkalven som efter en intensiv insats av människor kan dras upp ur isvaken. Den sargade gatuhunden i ett annat land som någon tar hand om och i vissa fall till och med tar hem till Sverige. Svanen som fastnat i ett nät eller annat skräp men kommer loss med hjälp av mänskliga händer. Människor som lägger tiotusentals kronor på att rädda en sjuk katt eller eller en hund. Och så vidare.

Men samtidigt som engagemanget kan bli hur stort som helst för enskilda djur så dödar vi varje år någonstans mellan en och tre biljoner fiskar, 60 miljarder kycklingar, uppåt 3 miljarder ankor, 1,5 miljarder grisar, uppåt 700 miljoner gäss, nästan 700 miljoner kalkoner, närmare 500 miljoner getter och 300 miljoner nötdjur. De allra flesta människor är också, åtminstone som slutkonsumenter, en del av den industrin. Att klappa hunden för att i nästa sekund äta upp den där industriuppfödda grisen är inget ovanligt.

En gris, som i så många avseenden är lik en hund. Så lika, men ändå så olika liv. Medan många kostar på sin hund både stora utrymmen och välbehövlig omsorg liksom helt onödiga saker som husdjurindustrin hittar på, får en gris i djurindustrin tillbringa sitt onaturligt korta liv inomhus i en box med ett nio kvadratmeter stort betonggolv där de trängs med nio andra grisar som när de blivit stora väger över 100 kilo. Och medan hundarna får omsorg i form av dyr veterinärvård kastreras 4 000 nyfödda grisar per dag för att hundägarna ska slippa galtlukten när de ska tugga i sig grisen.

Just nu sörjer och förfäras många över att en halv miljard eller kanske rent av en miljard djur dött i bränderna i Australien. En hisklig, knapp greppbar siffra som ger anledning att både förskräckas och sörja. Vilket otroligt lidande! Och detta är troligen bara början på något som kommer bli allt vanligare. Men samtidigt är en miljard döda djur i Australien färre än de grisar som vi varje år föder upp under grymma förhållanden för att sedan ge en skräckfylld död när kvävningskänslor tar över samtidigt som koldioxid fyller utrymmet. Det är en tredjedel av antalet ankor som föds upp och dödas varje år, en sextiondel av det antal kycklingar och mindre än en tusendel av det antal fiskar som vi dödar. Vad är det som gör att vi ömmar så mycket för hundar, koalor och kängurur men gladeligen bidrar till att miljarder grisar och kycklingar föds upp i industrier vars enda syfte är att slakta så många som möjligt?

Å andra sidan så finns de som verkligen insett det absurda med djurindustrin, som gladeligen flyger runt världen. Det är bara att gå in på en Facebookgrupp som Resa som vegan för att följa diskussioner om vilken veganmat som serveras hos olika flygbolag. Det flygande som i allra högsta grad bidrar till att detta inte var den sista miljarden djur som kommer dö i skogsbränder. Men bara de grillade djuren inte ligger på de flygande veganernas tallrik så är de nöjda.

Så kanske ska en i alla fall inte vara så förvånad över köttätaren som förfäras över de australiska djurens öde. Kanske är det så enkelt att djurindustrins väggar, precis som att vi inte ser effekterna av våra utsläpp direkt, gör att det är enklare att blunda.