Glöd · Debatt

”Jakt är en hobby man måste kunna ifrågasätta”

Samhället borde sträva efter en inställning där djur inte ses som måltavlor eller produkter för oss människor, skriver Maria Ljung.

Hösten är här och med den flera jaktstarter på olika djur för vår svenska jägarkår. Inom jakten finns en hel del underförstådda regler och förväntningar på beteenden som gäller inom den sociala gemenskapen, eller i samhället i stort.

Att väcka opinion mot normer är ofta mycket svårt och motarbetat. Allmänheten i stort är inte helt insatta eller förstår vad som faktiskt bör ifrågasättas, och de som utövar normen försvarar sitt särintresse med all kraft de har, de vill ju inte att något ska förändras. Men vi måste kunna ställa oss frågan: För vems eller vilkas skull jagas det i Sverige, och på vilka grunder?

I Sverige dödas närmre en miljon djur av jakt varje år, enligt Jägareförbundets statistik. I genomsnitt innebär det att 2 739 djurs liv släcks varje dag i våra skogar, ofta utfört som hobby, fritidsintresse eller, som många jägare själva säger, livsstil. Begrepp som viltvård och populationsbegränsning höjs ofta av jägarkåren själva i samband med beskrivning av varför de bedriver jakt. Begrepp som vill leda tanken till arter och populationer istället för individer och deras betydelse för biologisk mångfald.

För de djur som jagas, eller deras familjers fortlevnad, är sådana resonemang helt oväsentliga. Det är bara ond bråd död. På sociala medier utrycker ofta jägare själva sina bedrifter med ord som ”där tog jag den, tjoff”, ”predatorjakt, nu tog jag dig, alltså fler rådjur över till mig”, ”en sådan enorm glädje över att ha skjutit den här”, ”den här trofén kommer göra sig bra hemma”, ”skönt, nu är du borta” eller ”jag tog dig” …  Kommentarer som för mig ligger långt borta från den etik, moral och kärlek till naturen som jägarkåren säger sig driva de till sina utföranden.

Samhället borde sträva efter en inställning där djur inte ses som måltavlor eller produkter för oss människor. Vi är många som arbetar för det på helt fredlig, icke våldsbejakande och laglig nivå som identifierar oss som djurrättsaktivister, något jag tycker man ska kunna vara stolt över.

Att varje dag medvetet verka för att djuren ska få det bättre är inte i sig fel. Det är i så fall snarare olika tillvägagångssätt som ska ifrågasättas. Inte begreppet djurrättsaktivist. Men efter den senaste tidens mediedrev på människor som står upp för djuren vågar man knappt kalla sig djurrättsaktivist. Det är lite som om man arbetar aktivt för djur, deras rätt och står för det så likställs man direkt med terrorister.

Men att vara normkritisk har aldrig varit lätt under historiens gång. Att vara normkritisk uppfattas ofta som en nedvärdering eller märklig kritik mot något som anses ”normalt”. Att vara normkritisk innebär i praktiken att man verkar för olika metoder att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer (i det här fallet djur) som inte faller inom det som betraktas som värdigt eller rättfärdigt.

Att utöva djurrättsaktivism är således en typ av att aktivt synliggörande och aktiv förändring för just djurs rättigheter. Djurrätt är nämligen uppfattningen att även icke-mänskliga djur är moraliskt relevanta och att deras grundläggande intressen ska åtnjuta samma respekt som människors intressen.

Jakt i dagens Sverige bedrivs mest som en hobby och ett nöje för dem som jagar. Att vi är många som tycker att det inte är ett hållbart argument i sig för att få fortsätta utan större begränsningar är vare sig olagligt eller våldsbejankande. Utan snarare en demokratisk rättighet och ett tillvägagångssätt.