Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
Det är inte bara politiker som är fast beslutna att inte lära sig något av naturens dånande budskap. Mitt uppe i British Columbias brandkatastrof stötte Canadian Broadcasting Corporation på ett riktigt guldkorn till snyfthistoria: de hittade en man vid namn Jason Schurman vars timmerhus brann upp – och som även hade förlorat ett hem i Fort McMurraybränderna året innan. Två hem, två bränder, samma kille. CBC sände bilder på hans förkolnade egendomar (som låg på 130 mils avstånd från varandra), sida vid sida. I båda fallen fanns bara den öppna spisen och skorstenen kvar.
Reportaget innehåller många berörande detaljer om de mänskliga umbäranden som dessa katastrofer lämnar efter sig: den ändlösa byråkratin, de traumatiska minnena, de ansträngda familjerelationerna. Men inget sägs om klimatförändringarna. Det är anmärkningsvärt eftersom Schurman arbetar som förman i Albertas tjärsandsfält. Trots det frågade inte journalisten huruvida det faktum att Schurman hade mist två hem och nästan förlorat sin son fick honom att ställa sig några frågor om den industri han arbetar inom (en av de få branscher i Kanada och USA som fortfarande betalar arbetarlöner som räcker för att försörja medelklassliv). I stället blev historien om en man som »kom ur askan i elden« till en anekdot om märkliga sammanträffanden, och sändes tillsammans med ett inslag om en brandman som gifte sig mitt bland lågorna.
När tidskriften Vice tog upp den oemotståndliga historien förde journalisten faktiskt klimatförändringarna på tal med Schurman, som tillstod att de kunde vara en bidragande orsak till dessa infernon. Men på typiskt Vice-mässigt manér fokuserade huvuddelen av artikeln på hur oljearbetaren hanterar förlusten genom barock kroppskonst: »Den konstanta smärtan när man tatueras gör att man inte tänker så mycket på … att man förlorade allt man ägde.«
Är vi inte alla på ett eller annat sätt skyldiga till att likt sömngångare färdas mot apokalypsen? Rökens sätt att göra livet suddigare i konturerna här tycks göra denna kollektiva förnekelse desto mer akut. Här på kusten i augusti månad ser vi alla ut som sömngångare där vi snubblar omkring för att jobba eller göra ärenden, firar semester i ett tjockt rökmoln och låtsas att vi inte hör larmet tjuta i bakgrunden.
Rök är faktiskt inte detsamma som eld. Det är inte någon översvämning. Den kräver inte omedelbart ens uppmärksamhet eller tvingar en att fly. Man kan leva med den, om än mindre gott. Man vänjer sig.
Och det är vad vi gör.
Vi paddelsurfar i röken och beter oss som om den var dimma. Vi tar med oss öl och cider till stranden och noterar att fördelen är att man knappt behöver någon solkräm.
När jag sitter på stranden under den där falska, mjölkvita himlen minns jag plötsligt de där bilderna av familjer som solade på oljeindränkta stränder mitt uppe i BP-/Deepwater Horizonkatastrofen. Och det slår mig: De är vi, som vägrar att låta en rasande, rekordstor skogsbrand ha någon inverkan på vår familjesemester. Vid katastrofer hör man ofta den mänskliga motståndskraften prisas. Och vi är en synnerligen motståndskraftig art. Men det är inte alltid av godo. Det förefaller som om väldigt många av oss kan vänja sig vid nästan allt, till och med den stadigt pågående
utplåningen av vår egen omgivning.
Efter en vecka av vad en lokaltidning på Sunshine Coast har utnämnt till »Disiga dagar« publicerar The Atlantic en munter historia med rubriken Bör mänskligheten dämpa solen för att stoppa den globala uppvärmningen?
Artikeln är ägnad åt en metod som ofta kallas »solar radiation management«, ett sätt att minska inkommande solstrålning som innebär att svaveldioxid sprejas ut i stratosfären för att skapa en barriär mellan jorden och solen med följd att temperaturen sänks. Artikeln noterar att allt fler regeringar, däribland Kinas, i och med Trumps utträde från Parisavtalet har börjat ta soldämpande åtgärder på allvar.
Första gången som något nämns om möjliga risker är i stycke 20, där journalisten citerar en klimatvetare som säger att det
»skulle kunna medföra torka eller översvämningar och sådana saker« om planeten blev hackad. Jomenvisst, det vore ju trist. I själva verket finns det mängder av referentgranskad forskning som visar att den här typen av geoengineering skulle kunna inverka på monsunperioderna i Asien och Afrika och därvid hota tillgången på mat och vatten för miljarder människor.
Tänk ett scenario där män som Trump, den indiske premiärministern Narendra Modi och Nordkoreas »högste ledare« Kim Jong-un hade makten att utnyttja dessa klimatförändrande tekniker som okonventionella vapen, och slungade oss in i en era av väderkrig utan krigsförklaring, där ett land offrar nederbörden i ett annat för att rädda sina egna odlingar, och de andra slår tillbaka genom att släppa loss megaöversvämningar.
Vissa av dessa planethackare in spe insisterar på att dessa katastrofscenarier går att undvika (även om de aldrig förklarar hur det skulle gå till). Emellertid medger samtliga att metoden skulle innebära smärre nackdelar. Att spruta ut svaveldioxid i stratosfären skulle med största sannolikhet skapa ett permanent mjölkvitt dis, med följden att en klarblå himmel skulle tillhöra det förflutna för hela planeten. Diset skulle mycket väl kunna hindra astronomer från att se stjärnor och planeter tydligt, och det svagare solskenet skulle minska solkraftverkens förmåga att producera energi.
När man tänker på detta i abstrakta termer kan priset tyckas värt att betala för att köpa oss »lite mer tid för att hitta på vad vi ska göra« för att få bukt med utsläppen, som artikeln i The Atlantic formulerar det. Men när man läser om förespeglingar att avsiktligt fördunkla himlen under en himmel som redan är artificiellt fördunklad av en allestädes närvarande rök som bokstavligen lägger det dagliga livet i mörker får det en helt annan innebörd.
Det är ingen liten sak att förlora himlen. Vi tar till och med i de mest tätbefolkade städerna för givet att vi kan blicka uppåt och se en värld utom räckhåll. Jo, visst finns det flygplan och satelliter, men bortom dem är det himlarna, det okända, det ultimata »långt därute«. När vi nu blickade upp mot augustihimlen här i Pacific Northwest kunde vi inte se något av den rymden.
Det enda vi såg var oss själva, ytterligare restprodukter av vårt eget trasiga system. Under filten av rök var det ett tak vi såg – inte en himmel
– och det kändes som om ett kvävande lock hade lagts över blotta föreställningen om det möjliga.
Jag hör mig själv maniskt föreslå Avi att vi helt enkelt borde köra norrut tills vi stöter på ren luft. Och sedan kommer jag ihåg att om vi gjorde det skulle vi stå inför en snabbt smältande permafrost. Vi stannar kvar där vi är.
Vi har levt i röken i nästan två veckor när något förändras. Först hör jag det, och sedan ser jag hur grenarna rör sig: vind. Ett plötsligt temperaturfall. Vid lunchtid syns verkliga fläckar av blått, åtskilda av moln. Jag hade glömt hur mycket de skiljer sig från dis – de är högre, för det första, och har en mängd vackra former och rörelser.
Röken har inte lättat helt och hållet, men tillräckligt mycket har blåst bort för att världen plötsligt ska få skarpare konturer. Fräschare. Ni vet hur man blir upprymd när en långvarig feber plötsligt släpper taget? Det är så jag känner mig.
Nästa dag bjuder på regn, inte mycket, men tillräckligt för att det ska gå att hoppas på en viss lättnad för de 2 400 utmattade och överansträngda brandmännen. Min allergi ger med sig, och Toma börjar sova hela nätter igen.
Men nyheterna från inlandet är katastrofala. Den vind som äntligen tvingade bort röktäcket på kusten har gett ny näring åt lågorna i brändernas mittpunkt. Den stillhet som höll röken fången här så länge visar sig ha varit den enda ljuspunkten för brandkåren. Nu är den borta, och det regnar inte på långa vägar tillräckligt.
Under den kommande veckan slår lågorna i British Columbia alla rekord. I mitten av augusti överträffar bränderna de hittills högsta noteringarna i provinsen för hur mycket mark som brunnit upp på ett år: 8 943 kvadratkilometer. Det dystra rekordet slogs bara ett år senare under 2018 års historiska brandsäsong.
Några dagar senare sammanstrålar ett flertal olika bränder och bildar tillsammans den största enskilda branden i British Columbias historia.
När solförmörkelsen inträffar känner jag bara fasa. Vi har en klar himmel, en nästintill perfekt utsiktsplats, och jag vet teoretiskt sett att det som snart ska ske är ett av naturens under. Men jag är helt enkelt inte redo att ta farväl av solen igen, om så bara för några minuter. Vi fick ju inte tillbaka den förrän alldeles nyss.
Jag tillbringar solförmörkelsen ensam utomhus med att stirra mot horisonten och klamra mig fast vid det slocknande ljuset. Det har bara gått en vecka sedan nynazister gick i fackeltåg i Charlottesville i Virginia, och när så stora delar av världen befinner sig i verkliga infernon känns den här fördunklingen av vår värld helt enkelt bara för jäkla bokstavlig.
Under Labor Day-helgen i början av september pågår fortfarande över 160 bränder i British Columbia. Den extrema värmen, torkan och blåsten har ingått en sammansvärjning för att skapa optimala villkor för uppkomsten av en massa stora nya bränder och för att de gamla ska växa exponentiellt. Myndigheterna meddelar nya evakueringar varje dag. Enligt de senaste beräkningarna hade cirka 60 000 personer som tvingats förflytta sig anmält sig som evakuerade hos Röda Korset under sommaren. Nödläget har förlängts för fjärde gången.
Men inte ens i Kanada kan dessa nyheter tävla med orkanen Harveys förödande framfart, de tjugotals döda och de miljoner som drabbats av rekordöversvämningar i södra Asien och Nigeria – och nu orkanen Irmas raseri. Sedan har vi de rubrikskapande bränderna i Los Angeles, nödläget i Washington State, och ytterligare evakueringar som rör allt från Glacier National Park till norra Manitoba. En satellitbild från början av september visar hur hela kontinenten täcks av ett rökmoln från kust till kust. #Fejkväder från Stilla havet till den stormande Atlanten.
Det är knappt att jag kan hålla räkningen på dessa oupphörliga konvulsioner, och det är ändå mitt jobb. Men detta vet jag: vårt gemensamma hem står i lågor, alla larmklockor ringer på en gång och tjuter förtvivlat för att få vår uppmärksamhet. Kommer vi att fortsätta snava och flämta oss fram genom det svaga ljuset, bete oss som om katastrofen inte redan var ett faktum? Eller kommer varningarna att vara nog för att tvinga många fler bland oss att lyssna? För att svara på samma sätt som Secwepemc-folket, som i ett moln av rök ändå riskerar sina kroppar när de hindrar en oljeledning från att dras på deras brandhärjade mark?
Det är de frågor som förblir obesvarade i slutet av denna röksommar.
Ordfront förlag 2020
