Glöd · Under ytan

Joe Biden – det minst onda?

Joe Biden passar på att ta en selfie med en väljare under ett valmöte i elektricitetsarbetarfackets lokaler i Ohio.

Än en gång har alltså Demokraterna slutit upp bakom en högerkandidat som byggt sin karriär på att motsätta sig progressiva reformer. På dagens Under ytan frågar sig Per Shapiro om det verkligen är rätt att stödja Biden bara för att han inte är Trump.

Låt oss välja seriemördaren Ted Bundy som det mindre onda alternativet till seriemördaren Jeffrey Dahmer. För även om Bundy också ströp och styckade sina offer åt han åtminstone inte upp dem, som Dahmer gjorde. Så raljerar vänsteraktivisten Mike Prysner kring uppmaningen att sluta upp bakom Joe Biden som det mindre onda alternativet (the lesser evil) till Donald Trump.

Och förvisso, både Biden och Trump är patologiska lögnare och båda har seriösa anklagelser om såväl ekonomisk korruption som sexuella övergrepp hängande över sig. Och om rasism. Men Trump är så klart lite värre. Eller?

Reagans högerrörelse

Att det anses vara en moralisk skyldighet att rösta på det minst onda, det vill säga det demokratiska partiet, oavsett vem de nominerar, är inget nytt. Det går tillbaka till 1980-talet när Ronald Reagan ledde en kraftfull högerrörelse som var ägnad åt attacker mot fackföreningar och avskaffandet av statliga välfärdsprogram som skyddade de svagaste och mest utsatta.

På den tiden var vägskälet tydligt. Men efter 90-talet, då Bill Clinton skickligt omvandlat Demokraterna från arbetarklassens till Wall streets och Silicon valleys och det militärindustriella komplexets parti, är skillnaderna inte lika betydelsefulla. Republikanerna och Demokraterna liknar alltmer  ”två vingar av samma rovfågel”, som författaren Upton Sinclair beskrev partierna i början av 1900-talet.

Politikens mening

En av dem som förordar en röst på det minst onda är Noam Chomsky. Den åldrade vänsterikonen varnar för att fyra år till med ”den farligaste gangstern i mänsklighetens historia” skulle innebära slutet för organiserat liv på jorden. Och varningen utfärdades innan Trumps uppmaning att injicera rengöringsmedel som huskur mot covid-19.

Men även om Trump är det ondare alternativet – en fråga vi strax kommer till – finns nu många amerikaner som säger: vänta lite, har vi inte gjort det här tillräckligt länge nu? Har vi inte redan prövat det här konceptet att oavsett hur motbjudande vi finner den demokratiska kandidaten och oavsett hur långt ifrån oss den demokratiska partiledningen står i olika centrala frågor, så är det ändå vår plikt att ge dem vårt villkorslösa stöd? Vad har den strategin gett oss? Och vilka eftergifter kan det generera att på förhand utlova sitt villkorslösa stöd? 

I en intervju nyligen i podcasten Activism undrar journalisten och debattören Glenn Greenwald vad som är slutmålet med en sådan strategi. ”Om vi varje gång motvilligt röstar på mindre dåliga kandidater, alltifrån från Al Gore, Kerry, Obama – som utlovade en helt annan politik i sin valrörelse än han sedan bedrev som president –  till Hillary och nu en nyliberal krigshetsare som Biden, ja vad är då meningen med politik överhuvudtaget?” 

I den undran instämmer nog många amerikaner, efter att de stött Bernie Sanders i hopp om en politisk revolution men nu uppmanas att rätta in sig i ledet bakom det förhatliga etablissemang de vill avsätta.

Totalt förvirrad

Därtill har vi den superkänsliga frågan om huruvida Joe Biden börjar bli dement. Grodorna och de förvirrade utsagorna har duggat allt tätare senaste halvåret. Framträdanden där han inte kan skilja sin fru från sin syster, inte vet viken delstat han befinner sig i. Talet i Texas där han inte kommer ihåg nyckelfrasen i USA:s självständighetsförklaring och till slut ger upp och avlutar med ”you know the thing” –  ja, ni vet den där grejen. Flera gånger har han även saknat impulskontroll, som när han i Iowa kallade en supporter till Elisabeth Warren för ”tjockis”. 
 
Men framför allt tappar han ideligen tråden. Det märktes med plågsam tydlighet när han mottog Bernie Sanders formella kapitulation. Biden verkade mestadels inte veta var han befann sig någonstans och trots att han hade fått allt han skulle säga nedskrivet lät han ändå totalt förvirrad. Och nyligen tvingades hans fru ta över ordet när maken tappade bort sig i ett anförande från parets hem. 
 
Nu har allting som rör Bidens mentala hälsa plötsligt kommit att kringgärdas av ett enormt hysch-hysch. Den demokratiska partieliten och deras språkrör i media gör vad de kan för att mana till uppslutning bakom ”den enda valbara kandidaten”. 

Ett bekant hyckleri för den som minns. Det var Hillary Clintons kampanjstab och supporters som var först med det unkna talet om Barack Obamas afrikanska rötter, och med att sprida foto på honom i somalisk folkdräkt vilket skulle antyda att han var muslim och att han inte var tillräckligt amerikansk i sina värderingar för att fungera som president.

Det vill säga, exakt samma attacker som man senare skulle avfärda som rasistiska förtalskampanjer när de kom från republikanerna.

Bisarrt och rasistiskt

Nu har man alltså gjort samma helomvändning när det gäller frågetecknen kring Joe Bidens psyke. Så fort hans kognitiva förmåga kommer på tal utrycker man harm och talar om slag under bältet. Detta trots att det var företrädare för det demokratiska partietablissemanget som var först med att ifrågasätta Bidens mentala hälsa.

Men det gjorde man i ett skede när man hoppades att det skulle vara ett vapen att besegra honom med, eller för att man faktiskt var genuint oroad över hans förmåga att slå Trump – eller för den delen, hans förmåga att ha ansvaret för världens farligaste kärnvapenarsenal.

Flera av Bidens grodor har även en rasistisk klang, som när han råkade säga att fattiga barn minsann kan vara lika smarta som vita barn. I en tv-sänd debatt i höstas tog ABC:s moderator upp Bidens problematiska hållning tidigare i segregationsfrågan. Biden svarade med en lång, osammanhängande tirad som innehöll en uppmaning till svarta familjer i fattiga områden att spela grammofonskivor på nätterna (!) så barnen lär sig språket. Något av det mest bisarra – och rasistiska – som någonsin uttalats i amerikansk politik, i alla fall under en demokratisk primärvalsdebatt.

Bryta oligarkin

Än en gång har alltså Demokraterna slutit upp bakom en högerkandidat som Washington Post redan 1984 räknade till ”det demokratiska partiets nyliberaler” och som byggt hela sin karriär på att motsätta sig progressiva reformer. Det var ingen slump att Obama som nykomling i toppolitiken valde honom till sin vicekandidat. Biden var Obamas budskap till Wall Street, att de kunde räkna med honom om han blev president. 

För partiets vänsterväljare har Biden varit på fel sida av historien i varje fråga av betydelse, alltifrån hans stöd på 70-talet för fortsatt segregation till hans lögner i senaten 2002 då han uppmanade till invasion av Irak. Biden ses också av många som arkitekt till den lagstiftning som gjort USA till det land i världen som har högst andel människor i fängelse. 

Det är uppenbart att de krafter som styr det demokratiska partiet hellre vill förlora mot Trump än riskera att vinna med Bernie Sanders. Det gällde för fyra år sedan när man riggade primärvalet till fördel för Hillary och det är fallet i dag, när man ställer upp med en kandidat som Joe Biden. 
 
Gallup-mätningar visar att nära 40 procent av de amerikanska väljarna identifierar sig som oberoende. Nick Brana som grundat rörelsen för ett People’s party i USA anser att det nu mer än någonsin behövs ett tredje parti nu som bryter ”den oligarkiska tvåpartikontrollen”. Det finns enligt honom ingenting kvar för det progressiva Amerika att hoppas på från det demokratiska partiet, efter att Bernie Sanders ännu en gång kastat in handduken.

Sanders kapitulation var för övrigt prematur enligt många bedömare. Vem hoppar av när ens motståndare befinner sig mitt i en skandal kring påstådda sexövergrepp – och dessutom tycks befinna sig i en brant kognitiv utförsbacke? Misstanken är att Sanders inte på allvar vågade utmana det politiska och mediala etablissemanget med vetskap om vad de personliga konsekvenserna skulle bli. 
 
Nick Brana anser att det nu är dags att sätta samma press på det politiska ledarskapet i USA som folket satte på president Franklin Rosevelt på 1930-talet under den stora depressionen. Det trycket ledde fram till The New Deal och några decennier av amerikansk socialdemokrati-light. De reformer som då genomfördes har undan för undan rullats tillbaka nu under den nyliberala eran. Intervjuad i Jimmy Dore Show nyligen formulerade Nick Brana några lärdomar för den frustrerade amerikanska vänstern.

”De senaste fem åren har de progressiva haft som strategi att mobilisera bakom Bernie Sanders och därigenom försöka reformera det demokratiska partiet. Strategin bygger på föreställningen att det gäller att hitta politiska företrädare med tillräcklig integritet och få in dem i det demokratiska partiet, så kommer de att reformera partiet. Men det är helt enkelt inte så det fungerar. Det demokratiska partiet är en maskin med sin egen tydliga riktning.”

Fult och sorgligt

Med corona som förevändning kan Trump försöka skjuta upp valet i höst. Med Biden som motståndare lär han knappast vilja göra det. Mobbaren och hans kampanjstab kommer hänsynslöst att exploatera eventuella svackor i Bidens kognitiva hälsa. Med det inte sagt att Trump kommer att vinna. För även om Biden verkar oförmögen att besegra ett kålhuvud är Trump ändå fullt kapabel att förlora. Och med den oförutsebara dynamik som pandemin skapar kan allt hända. 

En enda sak kan vi vara säkra på. En valkamp mellan Trump och Biden kommer bli ett fult och sorgligt kapitel i vår nutida historia.