Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Bland annat har hon fått lära sig pidjin, det gemensamma språk som används av varelser från olika planeter. Jonatan, hennes lärare på planeten Espia, har givit sig iväg till det stora biblioteket som ligger på ett högt berg.
Halvvägs upp från milstenen hängde Jonatan tio meter upp i en repstege. Hans krafter hade sinat fullständigt och han var tvungen att försöka vila sig så gott han kunde. Det var den sista repstegen, resten av vägen bestod av en trappa som vindlade sig fem kilometer upp till biblioteket. Trappan var jobbig, men inte tillnärmelsevis lika ansträngande som repstegarna.
Difton hade studsat uppför alla repstegar, också den här, och satt nu triumferade på trappans första steg och dinglade med fötterna.
– Kom igen, gamle man, visslade han så att det ekade över bergssidorna.
Jonatan hade inte ork att svara. Kunde inte ens förmå sig till att komma på något syrligt att svara. Han pustade bara mödosamt och väntade på att krafterna skulle komma tillbaka tillräckligt för att han skulle kunna ta sig de sista få metrarna upp till Difton. Han skulle få tillbaka senare. Visslarna var pigga klättrare, men klarade bara kortare ryck och tröttnad till slut fullständigt, de med. Jonatan visste att Difton skulle slakna när de väl kom upp till biblioteket. Slakna totalt, sova ett par timmar.
Styrkan i händer och fötter återkom. Jonatan klättrade försiktigt ett par seg till och mistänkte att han skulle orka med spurten. Vilket han gjorde. Ett par irriterande insektsliknande djur började flyga retsamt runt hans huvud. Avlägsna släktingar till espianerna, tidiga flygare, också trekönade, men utan intelligens och kultur. Bara irriterande. Eftersom han inte kunde vifta bort dem klättrade han bara vidare. De var inte aggressiva, men deras nyfikenhet kunde få en klättrare att förvirras och missa ett steg eller tappa taget. Så Jonatan koncentrerade sig extra noga.
– Akta dig för småflygarna, ropade Difton.
Jonatan orkade inte svara, han hade bara några få steg kvar och såg mest fram emot att få vila sig.
När han hävde sig upp på trappans första steg önskade han att han varit yngre, hade vilat sig mer eller tränat lite på sistone. Han var slut igen.
Han slog sig ner bredvid sin visslarkamrat och drack lite vatten. Det var fortfarande nästan lika kallt som i dammen där han hade fyllt på sin flaska. Difton behövde inte dricka. Visslarna hade retligt effektiva kroppar, de var som runda kameler. Kunde gå lång tid utan mat och dryck, men på samma sätt som de plötsligt kunde behöva vila kunde de behöva äta och dricka akut för att inte förlora medvetandet.
De vilade en stund medan Difton pratade oavbrutet om i princip ingenting. Till slut snarare tröttnade Jonatan än blev utvilad och reste sig för att börja gå upp för trappan. Difton började visa tecken på att krokna efter några få steg. Han skulle antagligen orka ända upp, men den stora fördelen var att de kunde gå under tystnad under största delen av trappan.
De var inte tillräckligt högt upp för att luften skulle tunnas ut särskilt mycket, men det började långsamt bli kallare. Vegetationen inskränkte sig till taggiga, låga buskar och djurlivet till lika taggiga ödlor som levde på de taggiga växterna. Här och där längs väggarna fanns inristningar på olika språk. Människor av olika sort hade rastat längs vägen och fördrivit väntan med att skriva sina namn eller romantiska små meddelanden till älskade som troligtvis inte skulle komma ens i närheten av berget, än mindre trappan.
Jonatan kunde många språk, många skriftsystem, men gick bet på de flesta som prydde trappans väggar. Många var för gamla för att användas nu, trappan var mer än tusen år gammal. Andra var bara konstiga eller ovanliga.
En del var gjorda av visslare. Deras skriftspråk såg ut som kilskrift kombinerat med tonhöjd, som trianglar i ett notsystem med åtta nivåer. Difton kvicknade då och då till framför en av inskrifterna på hans språk. Fnittrande.
– Kolla. <vissling> har fyra <vissling> i sin <vissling>.
Jonatan hade inte hört namnet förut men hade tillräcklig koll på visslaranatomi för att ana vad skämtet gick ut på, men tyckte inte att det var roligt, eller snarare fattade han inte vad som var kul med det.
Diftons fnitter blev allt mer sällsynt och svagare ju närmare biblioteket de kom. Jonatan blev orolig att han skulle tuppa av, men han orkade tappert hela vägen upp. När de kom upp stapplade han till, tog ett par sista heroiska steg och föll ihop mellan två taggbuskar och somnade. Jonatan var van vid visslarnas plötsliga kollapser och blev inte orolig, bara skrattade åt honom.
De flesta vakterna kände Jonatan, trots att det var ett tag sen han hade varit uppe på berget, de byttes inte ut så ofta och de flesta av dem stannade många år i yrket. Det var bra betalt och ett rätt enkelt jobb utan större faror, incidenterna var få och sällan farliga. Den som hade brottsliga avsikter gav sig på någon av de större biblioteken. Det fanns få dokument som var intressanta för kriminella individer och väldigt få av dem på det här biblioteket.
Dagens vaktpar bestod av två jordmänniskor. De stod bakom disken i entrén och bara vinkade åt Jonatan att passera. Han kände dem båda. De hade försökt bli simmare, han hade givit dem deras första träning för ungefär trettio år sedan, men de hade inte klarat akademin. Biblioteksvakt var bättre betalt och lugnare än simmarjobbet, som visserligen hade högre status, men egentligen var det inget nedköp att bli vakt.
Han gick uppför trappan till stora salen och stegade fram till den gigantiska informationsdisken mitt i det kalla rummet, stort som en fotbollsplan. Det stenlagda golvet och de kala väggarna gjorde att hans steg ekade och rummet gjorde det mer viktigt än i en vanlig bibliotekssal att tala med små bokstäver.
Han kände inte igen visslaren bakom disken. När hon fick syn på honom började hon studsa upp och ner som om hela hennes liv förvandlades till en fest bara för att det dök upp en besökare. Hennes mjuka visslarfötter skapade inte särskilt starka ljud, men hon studsade så intensivt att det ekade mellan de hårda väggarna.
Hon stannade till när han steg fram till disken och försökte se lugn och seriös ut. Jonatan kvävde ett skratt. Om han skrattade åt henne skulle hon antagligen bli hysterisk och den skulle ta lång tid att få ur henne något vettigt.
Han log milt.
– Det var ett par år sedan jag var här. Har det hänt något?
Bibliotekarien hoppade ivrigt upp och ned. Tydligen hade det hänt något.
– Nya böcker. Fyrahundratrettiotvå nya minnesrullar, alla transkriberade, Arton nya böcker. Den här månaden.
Hon betonade varje ord som om det var av guld.
Jonatan skrattade till.
– Vad heter du?
– Dimatrisintra. Men de kallar mig Dimma.
– Jonatan. Vet du något om en profetia?
– Profetia. Jag vet många massor av profetior om det behövs. Stora Armitarens profetia om hur universum en gång kommer att slukas av en enorm utterliknande varelse från en annan dimension. Nisarn Luths profetia om gudarnas död.
– Du behöver inte räkna upp alla. Någon sa åt mig att läsa profetian. Som om det fanns bara en. Eller som om en var viktigare, mer profetiig än andra.
Nu märkte Jonatan att Difton flirtade med bibliotekarien. Visslarnas relation till sitt sexualliv var förvånansvärt stillsam. De var helt enkelt fullblodsromantiker som fick den mest drömska romantiskt inklinerade poet att blekna i jämförelse.
Det var ett subtilt spel men ett som Jonatan kunde avläsa. Difton var förtjust. Kunde det vara därför han hade velat följa med? Nej. Dimma var en ny bekantskap för båda följeslagarna. Difton hade inte vetat att hon existerade innan de gav sig iväg. Det var Jonatan övertygad om. Hans huvud snurrade till. Han insåg att han inte druckit på ett tag. Han behövde ett glas vatten.
Han gjorde ett tecken med handen. Som om han drack ur ett glas. Förvånansvärt universellt. Bland folk som drack saker. Och hade glas. Eller liknande. Oftast var det liknande. Som druiderna på den övergivna månen 1339L. Som tekniskt ett inte var övergiven eftersom det bodde en förfärlig massa druider där. Som drack ur sina förfäders skallar. Men bara vid högtidliga tillfällen.
Difton såg ut att vara ivrig att bli av med honom. Han mer eller mindre viftade iväg honom.
Han ville väl få en stund ensam med bibliotekarien. Lika bra. Kanske han kan fästa sitt intresse på henne ett tag, slippa stressa mig, tänkte Jonatan. Någonting gnagde trots allt. Difton hade haft en baktanke med att följa med uppför berget. Strunt samma. Det kan inte gärna vara något farligt. Inte i ett bibliotek. Om han nu inte skulle sätta eld på hyllorna eller äta upp någon viktig volym, men det mesta i biblioteket skulle inte brinna. De filer som utgjorde största delen av bibliotekets volymer låg tryggt uppbackade i flera nivåer på olika ställen på Espia. Difton skulle inte kunna göra så stor skada.
