Vad ger man storebrorsan i julklapp när han ska tvångsutvisas till ett land i inbördeskrig? Ett land som inte tar emot tvångsutvisade barnfamiljer för att det är för farligt för barnen?
Ett antal barn i Sverige har nog funderat på den frågan. Den och många svårare frågor. För i morgon, tisdag, lyfter ett specialchartrat flygplan från Arlanda för att landa i Kabul. I helgen regnade det raketer över flygplatsen, och det har varit många attacker mot Kabul under hösten.
Ändå lyfter det där flygplanet med ett okänt antal människor som inte alls vill till Kabul. Människor som har flytt till Sverige, en del från Afghanistan, en del från andra länder. Många av dem kom till Sverige för flera år sedan, som barn, som tonåringar. Många har svenska familjer som i praktiken har adopterat dem. Nya föräldrar som har hjälpt till att ge dem hopp och stabilitet i en osäker tillvaro, nya syskon, vänner, skolor, jobb. Andra har hängt sig kvar ändå bäst de kunnat. De har vuxit upp, lärt sig svenska.
Men Migrationsverket har bestämt att det inte är farligt i Kabul, och riksdagen har bestämt sig för att skicka dit dem. De allra flesta av riksdagens partier gör allt de kan för att visa att de är just så njugga, nej förlåt, strama, och främlingsfientliga som de tror att folket vill ha dem. Ja, det finns ju till och med ett parti vars hela ideologi är baserad på främlingsfientlighet och njugghet. Inga namn nämnda, andra kan bli avundsjuka.
Så vad passar då bättre än att just inför jul, värmens och gemenskapens högtid, sätta folk på ett flygplan till ett land i inbördeskrig? Mitt i pandemin dessutom? Under pandemin har Afghanistan knappt tagit emot tvångsutvisade alls, men nu ska det tydligen ske. Ordnat, värdigt och säkert enligt återtagandeavtalet, men inte ens före pandemin var det så.
Det enda ordnade, värdiga och säkra är att låta dem stanna. Utfärda en amnesti till att börja med och sedan tänka om migrationspolitiken från grunden. Det finns så mycket annat än främlingsfientlighet i Sverige. Det finns gästfrihet och solidaritet, människor som öppnar sina hjärtan och sina hem och samhällen.
Om det kostar mer eller mindre pengar att jaga människor i åratal och slita upp dem från deras liv än att välkomna dem spelar egentligen ingen roll. Det är inte en fråga om ifall vi har råd utan om vad vi vill. Det där planet behöver inte lyfta från Arlanda. Inga andra plan behöver specialchartras för tvångsutvisningar till Kabul i framtiden heller. Vi behöver inte göra så här.
Julrosengeranium med glitter och origamipynt!
Migrationsdebatten i SVT i söndags – en tävling i inmurade hjärtan.
