Ännu en skola inför mobilförbud även på rasterna, nu är det Bergaskolan i Malmös tur att kicka igång en ny termin i friska luften, ute med hopp och lek fritt från den egna skärmen. Det upplevs av personalen som positivt att barnen och ungdomarna får möjlighet att vara sociala på riktigt, menar biträdande rektor Peter Abramo som säger att de digitala kränkningarna ökar under rasterna. “I stället för att hålla på och skicka dumheter till varandra på rasterna så får eleverna ha andra aktiviteter”.
Ungdomarna kan ju stoppa klasskamratens huvud i en toalett, skicka en taskig lapp eller tafsa på riktigt, som förr tänker jag och undrar över människans ständiga behov av enkla lösningar på komplexa problem. Mobbning sker överallt, även i det vuxna kontorets korridorer, med eller utan internet, och att lagstadga om ett nationellt mobilförbud i skolan som just nu utreds av regeringen kommer inte göra så att kränkningar och våld i skolan plötsligt trollas bort.
För de som hävdar att skolans resultat förbättras och att studieron ökar med färre distraktioner från mobiler visar den forskning som finns inte heller på att några studieresultat blir bättre av mobilfri skola. Så vad är det som egentligen är problemet med telefonerna som gör att vi så gärna plockar dem ur händerna på barn och unga?
När Bergaskolans biträdande rektor får frågan om varför vissa elever tycker att det är jobbigt att behöva lämna mobilen ifrån sig så svarar han att de inte vet helt säkert, men “att vara människa och att vara social, det är lite jobbigare än att vara på sin telefon och spela spel och skicka meddelanden”.
Problemet för de flesta vuxna är att mobilen tar fokus från det som anses vara på riktigt, medan det verkliga fokuset borde ligga på den djupt sorgliga inställningen som lyser igenom i den här intervjun, den att barn varken är människor eller sociala när de spelar spel eller skickar meddelanden. Uttalandet är är ett tecken på stor ignorans och ett förbluffande ointresse för många barns och ungdomars sociala verklighet, där otyget att skicka meddelanden på rasten kan vara ganska skönt för den som inte har någon att vara med på skolgården.
I de flesta ungas verklighet är interaktion överlag inte begränsat till friska utomhusaktiviteter som att framföra traktorliknande motorfordon på allmän väg eller hänga i stora härliga gäng på stan (som vi absolut kan klaga lika mycket på, men i en annan kontext). Det sociala är större än så, och vårt vuxna ansvar också.
Bergaskolans förbud handlar absolut om ett godhjärtat försök att bemöta problemet med digitala kränkningar mellan elever, och det fungerar förmodligen, på kort sikt (ca 6 timmar om dagen, men sen då?). På det hela måste vi ju lära oss att inte kränka någon, någonstans. Att lägga mobilen i en låda låter som en bra idé men det är för att den är alldeles för enkel, och ett förbud ger verkligen inga signaler att arbeta förebyggande mot kränkningar på nätet som en aktiv del av skolans vardag.
Det som verkligen behövs är lärare och skolpersonal som ges ett gott arbetsklimat och tid för sina elever, där det finns möjlighet att se barn och ungdomar i deras egen verklighet – och diskutera och lära istället för att ignorera.
Elza Dunkels forskning om unga och nätkultur.
Moralpanik om unga och internet.
