Dora Wester och zonen – kapitel trettiosju: 

– En andra hud!

Dora försökte krångla på sig den sladdriga, gröna dräkten.

– Snarare en andra tunna!

Det var frustrerande. Det fanns ingen tid att fumla. Hos såg de andra piloterna, om det nu var det hon var, glida ner i sina dräkter. Som en andra hud. Stämde för alla utom Dora.

Hon bytte taktik efter att ha kollat in några av de andra som inte var direkt blixtsnabba. Istället för att försöka rulla ihop dräktens armar och ben för att underlätta inglidandet skakade hon ur den och tänkte att det var en skön pyjamas. En intergalaktisk flygdräkt. Tyget i den kunde motstå rymdens vakuum och det räckte ofta med pilotens kroppsvärme för att både hålla varmt och driva den effektiv bioteknikluftrenaren. I ryggen ett interface som löpte längsryggraden och efter att ha kopplat in sig i det som officiellt hette rymdstridsenhet 11, inofficiellt kallades Soffan. Den såg inte särskilt mycket ut som en soffa på jorden, mer som en kajak med en kupa över sittbrunnen, men Doris anade att det handlade om någon sorts soffa från något ställe där de ser ut som kajaker.

Den nya infallsvinkeln fungerade. Utan att ha ansträngt sig särskilt gled vänster arm in i ärmen och höger följde snabbt på. Två saker som chockade Dora hände samtidigt trots att hon var förberedd. Dräkten väste till och slöt sig så hårt åt kring henne att hon knappt kunde andas och hennes ryggrad blev het, nästan brännande. Det var så det skulle vara. Dräkten klämmer åt för att läsa av medicinska värden och anpassa sig till pilotens behov. Interfacet använde miljontals nanofibrer som letade sig in i pilotens nervsystem. Det satt oftast i ryggen, de flesta varelser i gemenskapen hade ett centralt nervsystem, men inte alla hade det samlat längs ryggen. Det gjorde ont oavsett var man hade hjärna och nerver.

Smärtan klingade snabbt bort och långsamt kunde hon andas allt mer normalt. Då kom frustrationen tillbaka. Jonatan hade inte haft vett att berätta om det här. Visst hade hon hört om federationens soldater. Men på något sätt hade hon trott att det handlade om simmande trupper. Nu kastades hon in mitt i något slags Star Trek-avsnitt. Rättare sagt hade Jonatan sagt åt henne att det var bäst om hon stannade på jorden, men hon stod på sig. Något sa henne att det skulle sluta mycket illa om hon inte var med.

Jonatan hade förklarat. Samtidigt som det ofta var för stora avstånd mellan planeterna i gemenskapen för rymdresor och eftersom det var svårt att få med sig saker genom ingenmansland hade man utvecklat en metod som gick ut på att man simmade till en lämplig planet med noga uträknad utrustning fördelat på soldaterna enligt ett komplicerat schema. Väl på plats samlade man in det man behövde i mängd och byggde vapen, soffor och dräkter på plats.

Även om ingenjörstrupperna tog lite tid på sig, vilket de mest erfarna soldater kunde irritera sig enormt på, skulle det ha tagit mycket längre tid att simma fram och tillbaka efter allt de behövde. Det brukade ta runt tjugo timmar beroende på vad de möttes av på planeten och hur svårt det var att få tag på resurser. Gredniärskeppen var designade för att kunna byggas av beståndsdelar som fanns överallt i universum, vilket gjorde att man fick göra en del kompromisser, vilket i sin tur innebar att de krävde ganska mycket av sin pilot. Lite som ett gammaldags flygplan. En dubbeldäckare. Det mesta sköttes via interfacet, soffan reagerade direkt på de rörelser som styrde farkosten. De rörelser som Dora ovetande nött in under månader i form av meningslösa kator. Och det retade henne. Att inte Jonatan hade sagt något. Antagligen hade han någon slags klurig plan bakom det och det retade Dora ännu mer eftersom det verkade funka. Långsamt började hon känna svar från dräkten.

Det var inte som telepati och dräkten pratade inte. Hon visste bara vad som hände i dräkten, ungefär som om den var en förlängning av henne. Eller som en andra, äh, andra hud. Fan. Han hade ju rätt.

Hon var rädd. Självklart. Egentligen skulle hon inte stå bland hundratals andra piloter som var någonstans i processen att checka ut en dräkt,få på sig den och söka upp sin grupp. De bestod av sex farkoster och ingick i sin tur i kompanier om tjugo grupper.

Det som störde henne medan hon gick mot hissen var egentligen inte Jonatan och vad han hade gjort. Och inte gjort. Problemet var att det var så onödigt att det måste bli krig.

Jonatan mötte henne när hon steg ut ur hissen. Han var andfådd och ivrig att berätta.

’– Kwonerna är på gång. En satellit såg dem. Några tusen mil bort, men de samlas redan. Tusentals. Snart tiotusen. Alla deras styrkor. Det tar inte lång tid innan de är här. Våra styrkor är inte klara. Bara hälften kan flyga nu.

– Och jag kan inte flyga nu eller sen.

– Klart du kan.

– Nä.

– Jo. Du kommer att upptäcka att du kan det. Tro mig.

– Som när jag trodde dig när du sa att dräkten skulle kännas som en andra hud och så visade det sig att det var som att försöka krångla på sig en för liten våtdräkt med sandpapper på insidan.

– Bra beskrivning. Men nu sitter den, va?

Dora fnyste, men sa ingenting. Det hade gått förvånansvärt fort att vänja sig vid dräkten som kanske inte kändes som en andra hud. Snarare som en skön pyjamas. Om än lite trång. Hon skulle snart kunna köra ett rymdskepp som hon aldrig har sett förut i strid mot tiotusen blodtörstiga monster från en annan planet. Och hon var kolugn. Det förvånade henne inte. Hon hade en märklig förmåga att var kall när det behövdes. Hon var tankspridd och impulsiv, men visste när det var dags att skärpa sig. Det var det nu.

– Okej. Den sitter okej.

– Jag ska presentera dig för dina gruppmedlemmar.

– Mina?

– Nej, inte dina. Du är en av sex i en grupp. Ni ska flyga tillsammans och täcka varandras arslen. Eller motsvarande organ. Men du är befäl. Gruppbefäl.

Jonatan skrattade plötsligt. Ett bullrande gapflabb som fick den tryckta stämningen att lätta för några värdefulla sekunder.

– Man har inte så roligt som man… han letade efter orden.

– Tror. Man har inte så roligt som man tror. Dora skrattade. Hon gillade ett missförstått ordspråk lika mycket grannen.

– Nä?

– Nä.

Fem soldater kom gående. Väl framme hos Dora och Jonatan började de att presentera sig.

– Ant Golur, C3. En lång man av Ökneköfolket. Rosa som marsipan och finlemmad.

Dora undrade vem som gjorde alla uniformer. Måste vara tämligen flexibla.

– Gwendolyn Iffra, Usdukia. Hon såg ut som ett troll. Ett snällt, en meter långt troll. I henens bälte hängde fyra pistoler. Metallstycken som såg ut som pistoler i alla fall. Som såna med rullar som man stoppade kulorna i. Revolver.

– Är du människa?

– Nej, men vi har liknande rötter. Apor båda två.

Nästa soldat var en visslare. Dora undrade hur smart det var. Visslaren presenterade sig som Durradurrafelsväng och studsade bort för att lämna plats åt den två meter långa reptilpersonen Ondolun Wslaw. Arten var hermafroditer och betecknades därför med pidjin motsvarighet till hen, kimo.

Den sista var just den hippolava som Dora hade sett tidigare. Hon fattade inte vilken nytta ett förvuxet ostron med prinsessyndrom skulle göra i ett krig. Hursomhelst hette tydligen musslan Ipu, kort för Ipul. Inte så mycket för att jiddra, lavarna. De var nog bra på att simma. Kunde säkert hålla andan längre. Det var lätt att glömma att ingen kunde andas där inne. Gälar hjälpte inte, eller andningsvingar, hudandning eller vilken knasig metod att syresätta kroppen evolutionen hade skänkt en. Spelade ingen roll om du andades kväve eller metan. Ingen kunde andas i ingenmansland. Dessutom var det svårt att hålla andan mer än någon minut. Ingenmansland fanns för allas skull, det var alla kloka personer övertygade om. Samtidigt ville det inte veta av det mesta som någon försökt att ta med sig. Där fanns en dubbelhet som bara de riktigt klokaste kunde omfamna. En sida hävdade att det tydde på att universum inte var besjälat, att alt bara var slumpmässigt. En annan att det var beviset på det motsatta. En tredje hävdade lakoniskt att det var ett skämt. Ett kosmiskt, evigt skämt. De mest hängivna menade att det skämtet var orsaken till att allt fanns. Big bang som en enorm pruttkudde. Kunde funka, brukade Jonatan hävda. Men enligt honom borde det mesta funka. Chillar man bara löser sig allt.

Han stod i sina egna tankar. Han hade redan hälsat på soldaterna, glömt bort vilka de var, hälsat på dem igen och använt en genial metod att lära sig folks namn – genom att koppla deras namn till någon fysisk egenskap och ändå blandat ihop dem, men sen fått en lapp av Ask med bilder och namn på alla som Ask hade släpat med sig från C3 trots att den var tyngre än en hel bok. Jonatan hade genast tappat bort den. Men han hade hunnit lära sig de flesta namnen och visste vem som hette vad. Nästan. Kanske. Det räckte oftast med att grymta och peka. Lite coolt.