Det spås att nästa coronavåg slår till i höst, då orsakad av kriströtthet. Folk kommer att tvätta händerna alltmer sävligt och sällan, pensionärer smyga ut till barnbarn och bokcirklar … Vi hör tjatet, vi ser trötthetstecknen – ändå fortsätter många att skylla smittspridningen på egoism och tanklöshet.
Poliser kämpar med att skingra coronapartyn på Floridas stränder, på sociala medier bönfaller folk varandra att sluta dela inlägg om corona, en less läkare kastar av sig skyddsutrustningen och vrålar ”åt helvete med detta” mitt under möte med hostande patient – SvD har rapporterat om allvarliga brister i smittskydd på sjukhusen. Det handlar inte om brist på empati och eftertanke.
Kriströtthet utpekas ofta som en psykologisk försvarsmekanism där man värjer sig mot en stressig situation genom att förneka, bli likgiltig eller vägra förstå – hjärnan gör allt för att slippa ta in det som skaver. Corona skaver. Men det finns en till förklaring till kriströtthet som har mer med just trötthet att göra; fenomenet semantisk mättnad.
Forskning visar att vi tappar känslan av förståelse för ett ord om vi hör det upprepas tillräckligt många gånger, och blir sämre på kognitiva tester där vi måste hantera ordet. Neuronerna tröttnar på att behöva aktiveras på samma sätt och samma ställe. Semantisk mättnad är förklaringen till att klichéer inte berör oss, att tjat är både jobbigt och intetsägande och att man ibland slutar förstå en textrad när man läser den om och om igen. När man upprepar något tillräckligt många gånger förlorar det sin mening.
På sistone har vi fått höra ”corona” tusentals gånger per dag. Inte underligt om vi drabbas av semantisk mättnad och får svårt att förhålla oss till fenomenet. Samhället har drabbats av en kollektiv monomani kring denna pandemi, en masspsykos där hela vår uppmärksamhet går på repeat kring corona … Lagom till sommaren torde ”corona” bli lika överväldigande luddigt som ”Gud”.
När allt snurrar kring corona får vi på kort sikt en självklar gemensam referensram; det finns numer ett givet samtalsämne – väck är alla pinsamma tystnader! Mitt i all social distansering kommer vi pratmässigt närmare varandra än någonsin. Men när corona går rundgång på lång sikt blir man yr och bedövad, kastas av karusellen, får hjärnskakning och hamnar i krislikgiltighetens coronakoma … eller tänker om.
Sluta vara så själviska och börja ta ansvar, säger vissa till de kriströtta. Men snart inser de nog att det inte är tanklös egoism som får människor att bli hänsynslöst sociala superspridare; inte ens den envisaste empati räcker för att få till den långsiktiga förändring som krävs för att hantera coronavirusets såväl som kriströtthetens framfart.
Alla som någonsin avgett ett nyårslöfte vet att vilja inte räcker; bestående förändringar kräver vanor som nöts in i vardagen. Vanor som kräver varken empati eller eftertanke, utan mekanisk, bekväm, tanklös rutin.
Men vill vi få vår vardag nednött av vanor som fordrar så stora sociala uppoffringar som coronabemästring kräver? Kanske … om vi gör det lite roligare. Tips på underhållning i corontäntider: välj ”coronavirus” nästa gång du spelar hänga gubbe (via videosamtal). Den semantiska mättnaden gör det svårt att ta in blotta tanken på ordet, än mindre gissa det.
Det fantastiska uppsvinget i picknickande som coronakrisen lett till. Folk samlas utomhus, skrattar och skålar på behörigt avstånd. Vårbad!
Att inte kunna sova på bussar på väg till och från spännande scenkonstevent längre. Vad finns kvar, vad är ännu inte inställt?
