I våras började ett barn i min närhet efter många om och men på en så kallad fritidsaktivitet, en sport.
Sporten är helt utan tävlingsmoment, vilket jag förstår har varit mycket svårt att hitta. I gruppen är det både juniorer och vuxna som tränar, övar och umgås till stor del tillsammans. Och sen tränar de, övar och umgås igen. Och igen.
Inte ens i framtiden finns det ett syfte med klubben att de som deltar ska tränas för att tävla mot någon annan. Upplägget påminner lite om en syjunta eller kanske en teatergrupp. De träffas och gör något som de tycker om, de äldre lär de yngre, tips utbytes och så fortsätter det.
Själv sitter jag småstressat och petar runt i det digitala flödet på Linkedin, ett socialt nätverk för tjänstemän i medelklassen. Jag är en vuxen människa i ett sammanhang där ett särskilt online-nätverk behövs för att upprätthålla den samtida bilden av att vårt högsta syfte som människor är att vara anställningsbara.
Här visar vi upp oss och tävlar mot andra i förträfflighet. Det är en ändlös räcka av framgångssagor och glada tillrop i kommentarsfälten när någon fått ett nytt jobb (vunnit) eller sålt in ett nytt konsultuppdrag (vunnit) eller hängivit sig åt innovationer, välgörenhet eller fred på jorden (varit bättre än andra, det vill säga vunnit).
Upplevelsen av Linkedin är att det fungerar som en vidsträckt digital arbetsförmedling som drivs av fullkomlighet, där varje aktiv deltagare har som mål sälja sig själv, att vara härligast, smartast, mest framgångsrik. Skräcken att stå utan jobb eldas med Linkedin på underifrån, för syns du inte så finns du inte, och då har du kanske förlorat när det är dags att skaffa dig ett arbete. Tanken när jag scrollar kommer krypande – jag blir naturligtvis orolig. Jag måste vara ännu lite bättre, ännu lite mer säljbar.
Men det är en nyliberal fantasi att vi människor genom personlig framgång ska ta oss framåt, uppåt och växa, konformt och för evigt. Linkedin är en bubbla med ett underliggande budskap att världen ska se ut precis så. Vi arbetar på oss själva, vi utvecklas och vi tävlar, alltså är vi. Och vi tävlar i att vara likadana, att klä oss likadant, att göra likadant, och att arbeta likadant. Kavaj, snygg skjorta, ett stort leende, en positiv världsbild. Sedan barnsben fostras så många i att göra som alla andra – fast lite bättre, lite snabbare, lite smartare. Håll dig på vägen unge, men håll dig längst fram för guds skull så att du blir anställningsbar.
Jag tänker på Moderaternas budgetmotion, där det som vanligt påpekas att vi tänker för lite på tillväxt per individ. Återigen handlar det om sänkta bidragstak som ska ge incitament, att det ska löna sig mest för både dig själv och för samhället att arbeta. Och arbeta är något som alla kan göra.
Det här är ett synsätt som särskilt gynnar dem som har kunnat hålla sig på ovan nämnda väg och har kunnat tävla, sälja sig själva och vinna. De som inte kan eller vill tävla eller visa upp sitt så kallade personliga varumärke har ett mycket lågt värde, och det görs tydligt både hos Moderaterna och på Linkedin. De som inte kan tävla har inget här att göra. Skillnaden är att politiska insatser kräver förändringar av människors hela liv medan Linkedin lyckligtvis fortfarande är ett arbetslinjen-symtom som du kan välja att stänga av.
Om vi istället förändrar synen på vad som gör en person värdefull, om vi inte baserar den på prestation, så kanske en hel generation istället kan känna att vi har förtroende för dem helt utan att de måste tävla för att känna att de förtjänar det. Och vi kan ses som människor även om vi inte kan ha ett arbete, vilket för oss tillbaka till de icke-tävlande barnen. I ett framtidsscenario där vi inte ständigt måste ta oss framåt, uppåt och tävla mot varandra kan barnen (och för all del också de vuxna) gå vid sidan av vägen och vara sig själva.
Kanske går de ut i skogen, på ännu oupptrampade stigar. Eller så går de inte alls, kanske sitter de (gud förbjude) stilla och läser en bok eller använder en skärm.
Kanske växer de upp och lägger grunden för en annan politisk människosyn och lägger ned Linkedin.
Med all säkerhet så fungerar samhället alldeles utmärkt ändå.
Ditt värde som människa är trots allt absolut.
Det är så svårt att sluta tro på att en människas värde baseras på prestation.
