Krönikor

Den svenska avundsjukan är en myt

Som så många andra jobbar jag hemifrån nästan hela tiden. Det har pågått sedan i våras, men till och med jag som annars är rätt självnöjd och inte har ett stort umgänge börjar ruttna. De enda tillfällen då jag träffar andra än min sambo är när jag repar med min orkester. I onsdags när vi sågs konstaterade vi att det kanske var sista gången på länge. Tungt. Men det är som det är. Vi får jobba på distans också med musiken.

Jag oroar mig inte det minsta för samhällsekonomin. Tvärtom kan det vara bra att konsumtionen stryps lite. Pengar är en social överenskommelse, det är människor som bestämmer hur de fungerar och vem som ska tjäna på systemet. Självklart kan vi fördela dem som vi vill. Problemet är inte att en lågkonjunktur gör att inte pengarna räcker till oss vanligt folk. Problemet är att ett fåtal människor sitter på högar av pengar som skulle kunna lyfta en massa människor ur fattigdom, kanske alla.

Min orkester är inte särskilt politisk. Alla är typ vänster, men vi gör musik för att vi gör musik. Samtidigt är det svårt att hålla sig borta från politiska frågor när allt i samhället just nu faktiskt handlar om hur de värden vi alla är med om att producera skulle behöva fördelas mera jämnt. Problemet är ju inte att det inte finns tillräckligt med resurser. Det finns det. I övermått. Den kapitalistiska marknaden producerar snarare för mycket. Hela tiden.

Jag är ingen anhängare av tanken på planekonomi. Det visade sig ju vara en rätt kass idé. Snarare är jag inne på att alla i ett samhälle faktiskt bidrar till samhällsekonomin och borde ha rätt till en trygg försörjning. Vi föds till ett färdigt samhälle. Till ett ekonomiskt system som är skevt från start. Vi får lov att acceptera en massa saker som vi aldrig skulle acceptera om vi hade ett val. Kapitalismen är inte det bästa system vi har kunnat komma på. Det är ett tillstånd som existerade före oss och som kommer att existera efter oss med stor sannolikhet. Ett system som växte fram utan medvetna, demokratiska beslut och som faktiskt var en sund och bra utveckling. Då.

På vägen till bussen efter repet diskuterade vi det. Vårt samhälle bygger på att olika grupper, klasser, har olika relation till ägande och arbete. Vissa äger, andra arbetar. I princip. Ingen av oss tycker att det är särskilt provocerande att en och annan människa blir rik. Inte heller att den som vill ägna sitt liv åt att arbeta jämt och tjäna lite mer skulle behöva hindras från det. Argumenten brukar ju hamna där. Den svenska avundsjukan.

Struntprat. Det är inte avundsjuka det handlar om. Det är en djup rotad känsla för rättvisa. Det är självklart att den som äger miljarder inte har arbetat ihop pengarna. Det bara går inte. Hens rikedom bygger på att hen betalar människor mindre än hen drar in på deras arbete. Det finns en grundläggande intressekonflikt här och jag tror att den i sig är kontraproduktiv.

Vårt ekonomiska system bygger på att vissa människor betalar andra för att arbeta. Om alla skulle vara upptagna med annat skulle företagen inte kunna rekrytera folk när de har arbetstoppar. En grupp människor måste vara arbetslösa. Annars skulle företagen vara tvungna att rekrytera folk från andra företag och det skulle snabbt bli kaos. Människor slits ned av sina jobb och kan inte längre arbeta.

I ett gott samhälle som förstår att också den som inte arbetar för tillfället är till jättenytta för samhällsekonomin skulle en pandemi vara ett hårt slag, men det skulle inte innebära en hotande personlig ekonomisk katastrof.

Jag har blivit mindre och mindre entusiastisk inför statliga lösningar med tiden. Har aldrig trott på tvångskollektivisering och stora överbyggnader. Jag vill absolut inte att vi flyttar över makten över våra liv från kapitalet till staten. Men ärligt. Det är jävla romantik i ett läge som det vi är i nu. Nu behöver människor trygghet och förutsägbarhet. Den som varit arbetslös en längre tid eller har kämpat med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar vet hur svårt det är. Det finns till och med forskning som visar att den bästa medicinen mot psykiska sjukdomar är en trygg ekonomi.

Innan trummisen Jocke steg på sin buss konstaterade vi det. Konflikten just nu står inte mellan dem som jobbar och dem som inte jobbar. Den står mellan de få och de många. Folkflertalet tvingas utsätta sig för risken för att smittas av en sjukdom som kan döda dem. Inte för att det egentligen skulle behövas. Inte för alla i alla fall.

Om vi fördelade resurserna i samhället bättre skulle de räcka mycket längre och vi skulle ha marginal för att folk skulle kunna jobba betydligt mindre under kriser. Vi skulle kanske till och med kunna spara för sämre tider. Gemensamt. Under demokratisk styrning. Helst med hjälp av något annat än det traditionella politiska systemet, men det är ändå bättre än kapitalismen. Och i kriser får man ta det man har.

De uppgifter som bara måste utföras, då? Tja, tanken på att vi delar på dem är rätt lockande. Det är ju därför vi har en välfärdsstat. Att sitta och grina i ett hörn om att företagen inte går med vinst är åtminstone löjligt, i värsta fall grymt.

Trombonsolon.

Heltidsnormen på arbetsmarknaden.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV