Avtal om fred möts av jubel och bittra tårar

Både Armenien och Azerbajdzjan gör historiska anspråk på utbrytarregionen Nagorno-Karabach, som sedan 1990-talet har fungerat som en självständig stat under Armeniens beskydd. Formellt tillhör området dock Azerbajdzjan.

Och enligt det avtal som skrevs under tidigare i veckan får Azerbajdzjan behålla kontrollen över de områden som landets militär har erövrat medan armeniska styrkor måste dra sig tillbaka från andra områden i utbrytarregionen.

Efter nyheten utbröt fest på gatorna i Azerbajdzjans huvudstad Baku. På distans firade också Ayda Amir Hashimi, uppväxt i Baku men sedan 21 år boende i Sverige.

– Det är glädje, så mycket glädje. Nu kommer dödandet att upphöra och flera områden befrias från den armeniska militära ockupationen, säger azerbajdzjanskan till TT och syftar på Armeniens militära närvaro.

Hon gläds i synnerhet över att Azerbajdzjan har återfått kontrollen över den kulturellt viktiga staden Susja, utbrytarregionens andra största stad.

– Jag sade till min sjuåriga dotter att vi kunde åka tillbaka till Susja, staden jag har berättat så mycket för henne om. Hon föreslog att vi kunde resa en midsommarstång där för hon älskar midsommar, det gjorde mig glad.

Kulturellt viktig stad

Det är inte bara Ayda Amir Hashimi som vill tillbaka till Susja. Hundratusentals etniska azerer flydde från området under striderna på 1990-talet, många av dem kan nu tänkas vilja återvända.

– Flera av dem har sparat sina hemnycklar i 30 år och nu kan de äntligen åka tillbaka till sina barndomshem, säger Ayda Amir Hashimi.

Hon tror inte att det kommer att utgöra ett problem för de etniska armenier som bor i området.

– Fredsavtalet grundar sig på internationell rätt, både azerer och armenier har rätt att bo i de här områdena. Ingen kommer att behöva flytta, Azerbajdzjan har ingen sådan monoetnisk tanke, hävdar hon.

"En sorglig konsekvens"

Armeniske Vahagn Avedian, som forskar inom fred och konflikt och jobbar som sakkunnig på Armeniska riksförbundet i Sverige, har dock en annan syn.

– I Susja och andra städer som nu är under azerbajdzjansk kontroll har många armenier redan flytt striderna. Att de skulle känna sig välkomna tillbaka till områden under azerbajdzjansk kontroll är inte sannolikt, säger han.

– De här människorna har ju dödat varandra under sex veckors tid och det finns vittnesmål om hemska krigsbrott.

Av samma skäl tror han att det kommer att bli svårt för de etniska azerer som flydde från området att återvända på det sätt som Ayda Amir Hashimi hoppas på.

– Det går så klart åt bägge håll. Jag kan tänka mig att många azerer har delade känslor inför att återvända till en stad där de kommer att vara i tydlig minoritet efter allt som hänt, säger Vahagn Avedian.

– Det är en sorglig konsekvens av kriget. De senaste åren har man vaggats in i en känsla av att det kanske går att leva sida vid sida och försonas men nu har det smulats sönder helt, menar han.

Protester i Jerevan

Vahagn Avedian är långt från ensam om att vara pessimistisk till avtalet. Medan det jublas i Baku är tongångarna annorlunda i den armeniska huvudstaden Jerevan.

– Besvikelsen är stor i Armenien och anklagelser om förräderi haglar tätt, säger Avedian och tillägger att han anser att man bör avstå från den typen av anklagelser som enligt honom speglar det känslomässiga läget snarare än konkreta fakta.

– Det är inte ett fredsavtal, det är en kapitulation, milt sagt. Som jag ser så är utgångspunkten för en fredlig lösning längre bort än någonsin och en etnisk rensning av området ett steg närmare.

I tisdags stormade arga folkmassor det armeniska parlamentet och kraven på premiärminister Nikol Pasjinjans avgång växer sig starkare för var minut.

– Vad som händer med makten i Jerevan kommer att ha stor påverkan för det som händer härnäst i konflikten, detta är långt ifrån över, säger Vahagn Avedian.