Del 13 – Heartlandfolket har fel vad gäller vetenskapen

Anledningen till att förnekarna bestämde sig för att klimathotet utgör en vänstervriden konspiration var inte att de därmed avslöjade något slags socialistisk komplott. Den analysen gjorde de i stället genom att titta närmare på vad som skulle krävas för att sänka de globala utsläppen så drastiskt och så snabbt som klimatvetenskapen yrkar på. De har dragit slutsatsen att detta bara kan ske genom en radikal och övergripande omorganisation av våra ekonomiska och politiska system på sätt som motsäger deras trossystem om den »fria marknaden«. Som den brittiske bloggaren och Heartlandstammisen James Delingpole har påpekat:

»Den moderna miljörörelsen främjar framgångsrikt många av de ideal som ligger vänstern varmt om hjärtat: omfördelning av rikedom, höjda skatter, ökad statlig intervention, reglering.« Heartlands Joseph Bast är ännu mer rakt på sak: för vänstern »är klimathotet det bästa som kunde ha hänt … På grund av det måste vi göra allt som [vänstern] redan ville.«

Här kommer jag med en obehaglig sanning: de har inte fel. Innan jag går vidare vill jag vara fullkomligt tydlig: nittiosju procent av världens klimatforskare intygar att Heartlandfolket har fullständigt fel vad gäller vetenskapen. De värmeabsorberande gaser som släpps ut i atmosfären vid förbränning av fossilbränslen och avskogning leder redan till ökande temperaturer. Om vi vid decenniets slut inte har tagit en radikalt annorlunda väg gällande energin väntar oss en plågsam verklighet.

Men när det handlar om de politiska konsekvenserna av dessa vetenskapliga rön, i synnerhet den typ av djupgående förändringar som krävs, är det möjligt att de som samlades på Marriotthotellet befinner sig långt mindre i förnekelse än många professionella miljövänner – de som målar upp en ragnaröksbild av den globala uppvärmningen för att sedan försäkra oss om att vi kan undgå katastrofen genom att köpa »gröna« produkter och skapa smarta utsläppsmarknader.

Det faktum att jordens atmosfär inte riskfritt kan absorbera den mängd koldioxid som vi pumpar ut är symptom på en mycket större kris som härrör ur den grundläggande fiktion som vår ekonomiska modell baseras på: att naturen är obegränsad, att vi alltid kommer att kunna hitta mer av det vi behöver, och att om något tar slut kan det sömlöst ersättas av en annan resurs som vi kan utvinna i oändlighet. Och det är inte bara atmosfären som vi har exploaterat bortom dess förmåga att återhämta sig – vi gör samma sak med haven, sötvattnet, matjordsskiktet och den biologiska mångfalden.

Det expansionistiska, exploaterande tänkesätt som så länge har styrt vårt förhållande till naturen är vad klimatkrisen på ett så fundamentalt sätt ifrågasätter. Mängden av vetenskaplig forskning som visar att vi har pressat naturen bortom dess gränser kräver inte bara gröna produkter och marknadsbaserade lösningar. Det som krävs är ett nytt civilisationsparadigm, som inte längre grundar sig i herravälde över naturen utan i respekt för naturens förnyelsecyklar – och med akut känslighet inför naturens gränser, inbegripet den mänskliga intelligensens gränser.

Så på sätt och vis hade Chris Horner rätt när han sade till sina Heartlandkollegor att klimatkrisen inte »är vad frågan handlar om«. I själva verket är det ingen fråga alls. Klimatförändringarna är ett budskap om att många av de mest omhuldade västerländska föreställningarna inte längre är möjliga att upprätthålla. Detta är djupt utmanande avslöjanden för alla bland oss som uppfostrats i upplysningens framstegsideal och inte är vana vid att se våra ambitioner hållas tillbaka av naturens gränser. Och detta är fallet lika mycket för den statsvänliga vänstern som den nyliberala högern.

Heartlandfolket åkallar gärna kommunismens spöke för att skrämma det amerikanska folket från att agera för klimatet (den före detta tjeckiske presidenten Václav Klaus, en favorit vid Heartlandkonferenserna, säger att försöken att hindra den globala uppvärmningen kan jämföras med »de kommunistiska centralplanerarnas ambitioner att ta kontroll över hela samhället”).

Men sanningen är att sovjeterans statssocialism var katastrofal för klimatet. Den förtärde naturtillgångar med lika stor entusiasm som kapitalismen, och spydde ut föroreningar på ett lika vårdslöst sätt: innan Berlinmurens fall hade tjecker och ryssar till och med ett högre koldioxidfotavtryck per capita än motsvarande i Storbritannien, Kanada och Australien.

Och medan vissa pekar på att Kinas svindlande expansion av förnybara energiprogram är ett argument för att endast statligt kontrollerade regimer lyckas med den gröna omställningen, fortsätter Kinas kommando- och kontrollekonomi att föra ett fullskaligt krig mot naturen genom kolossalt förstörande megadammar, supermotorvägar och utvinningsbaserade energiförsörjningsprojekt, i synnerhet kol.

För att bemöta klimathotet krävs förvisso en villighet att ägna sig åt industriplanering, och kraftfulla statliga ingripanden överlag. Men flera av de mest framgångsrika klimatlösningarna är de som riktar ingreppen mot att systematiskt sprida och fördela makten till gräsrotsnivån, oavsett om det görs genom lokalt kontrollerad förnybar energi, ekologiskt jordbruk eller ett kollektivtrafiksystem som verkligen har ansvarsskyldighet inför sina brukare.

Det är här som Heartlandfolket har goda skäl att oroa sig: om dessa nya system ska förverkligas måste den fria marknadsideologi som har dominerat den globala ekonomin i över trettio år slopas. I det följande kommer jag att i breda drag tala om vad en seriös klimatagenda skulle innebära inom följande sex områden: offentlig infrastruktur, ekonomisk planering, företagsreglering, internationell handel, konsumtion och skatter. För extrema högerideologer likt dem som samlas vid Heartlandkonferensen är resultaten inget mindre än intellektuellt omstörtande.

1. DET OFFENTLIGA RUMMET MÅSTE ÅTERUPPLIVAS OCH UPPFINNAS PÅ NYTT

Efter år av återvinning, klimatkompensation och byten av glödlampor står det klart att individuella handlingar aldrig kommer att räcka som svar på klimatkrisen. Klimatförändringarna är ett kollektivt problem, och kräver kollektiv handling. Ett av huvudområdena där denna kollektiva handling måste till är tunga investeringar för en radikal utsläppsminskning.

Det innebär tunnelbanor, spårvagnar och lokala järnvägar som inte bara måste finnas överallt utan också vara billiga och kanske till och med gratis att använda, energieffektiva bostäder till rimlig kostnad i anslutning till kollektivtrafiken, smarta kraftledningsverk som transporterar förnybar energi, och en massiv forskningsinsats för att säkerställa att vi går tillväga på bästa möjliga sätt.

Den privata sektorn är illa lämpad för att tillhandahålla de flesta tjänster av det här slaget eftersom de kräver stora investeringar av ingångskapital, och om de verkligen ska kunna vara tillgängliga för alla är det också möjligt att några av dem inte kommer gå med vinst. Emellertid är de definitivt i allmänhetens intresse, vilket är skälet till att de borde finansieras av den offentliga sektorn.

Kampen för att skydda det offentliga rummet brukar traditionellt presenteras som konflikter mellan oansvariga vänsteranhängare som vill spendera obegränsat och praktiska realister som förstår att vi lever över våra ekonomiska tillgångar. Men allvaret i klimatkrisen kräver en radikalt ny förståelse av begreppet realism, och en mycket annorlunda förståelse av gränser.

Myndigheternas budgetunderskott är inte på långt när lika farliga som de underskott vi har skapat i livsviktiga och komplexa ekosystem. För att förändra vår kultur och respektera dessa gränser krävs vår samlade kollektiva kraft: vi måste sluta använda fossilbränslen och förstärka den gemensamma infrastrukturen inför kommande stormar.

2. EN ÅTERGÅNG TILL PLANERINGEN

Det räcker inte med att vända den trettioåriga privatiseringstrenden. Ett seriöst svar på klimathotet inbegriper också återgången till en konst som genom dessa decennier av marknadsfundamentalism har utsatts för hejdlös smutskastning: planering. Massor av planering. Industriplanering.

Markanvändningsplanering. Och detta inte bara på nationell och internationell nivå. Varje stad och samhälle i världen behöver skapa en plan för hur omställningen från fossila bränslen ska ske, något som Transition Town-rörelsen kallar en »handlingsplan för energinedgången«. I de städer som har tagit detta ansvar på allvar har processen öppnat upp sällsynta utrymmen för deltagardemokrati: hela grannskap samlas vid konsultationsmöten med lokalpolitikerna och utbyter idéer om hur deras närsamhällen ska omorganiseras för att minska utsläppen och samla kraft inför de svåra tider som väntar.

Klimatförändringarna skapar också behov av andra former av planering, i synnerhet för de anställda vars jobb kommer att avvecklas i takt med att vi vänjer oss av med fossila bränslen. Det räcker inte med ett par omskolningstillfällen för »gröna jobb«. De här arbetstagarna måste kunna vara förvissade om att de har riktiga jobb som väntar på andra sidan.

Detta innebär en återgång till tanken om ekonomisk planering utifrån kollektiva prioriteringar snarare än företagens vinster – att ge dem som har blivit av med sina jobb i bilindustrin och kolgruvorna verktyg och resurser till att få lika trygga jobb med att tillverka tunnelbanevagnar, installera vindkraftverk och sanera utvinningsplatser, för att bara nämna några exempel.

En del av detta kommer ske inom den privata sektorn, andra i den offentliga och åter andra i kooperativ, med Clevelands arbetarstyrda gröna kooperativ som möjlig förebild.

Även inom jordbruket kommer det att behövas en renässans för planering om vi ska lyckas hantera den trefaldiga krisen jorderosion, extremväder och fossilbränsleberoende. Wes Jackson, den visionäre grundaren av Land Institute i Salina i Kansas, har efterlyst ett »femtioårigt lagförslag för jordbruket«.

Det är den tid som han och hans samarbetspartners Wendell Barry och Fred Kirschenmann beräknar att det kommer ta för forskning och utveckling av infrastrukturen i syfte att ersätta många av de ettåriga grödor (odlade som monokulturer) som utarmar jordarna med fleråriga grödor (odlade som polykulturer).

Eftersom fleråriga grödor inte behöver sås om varje år är deras långa rötter mycket bättre på att lagra knappa vattenresurser, binda jorden och fånga in koldioxid. Polykulturgrödor är också mindre sårbara för skadedjur, och löper mindre risk att slås ut av den typ av extremväder som vi står inför. Ytterligare en bonus: den här typen av jordbruk är mycket mer arbetsintensivt än industriellt jordbruk, vilket innebär att jordbruksnäringen återigen kan bidra till en väsentlig sysselsättning på den sedan länge försummade landsbygden.

Bortsett från deltagarna på Heartlandkonferensen och andra likasinnade sammankomster är det ingen som behöver vara rädd för planeringens återkomst. Det drygt trettioåriga experimentet med avreglerad vilda västern-ekonomi har svikit den överväldigande majoriteten av människor över hela världen.

Det är just på grund av dessa systemfel som så många befinner sig i öppen revolt mot sina eliter, kräver anständiga löner, ett slut på korruptionen, och verklig demokrati. Klimatförändringarna står inte i konflikt med kraven på ett nytt slags ekonomi. De tillför dem snarare ett existentiellt imperativ.

Ordfront förlag 2020