Andra måndagen i oktober startar älgjakten i södra Sverige, det är utan tvekan den populäraste jakten vi har i Sverige. Jägare vallfärdar till skogen, många tar ledigt från jobbet, åker till sina gamla hemtrakter och får som de själva säger ”landsbygden att leva upp under några dagar”. Så presenteras det ofta även i våra medier. Men säg den medalj som inte har en baksida? Så när ska vår folkliga älgjakts baksida lyftas fram i ljuset, istället för dess pråliga framsida?
Med största sannolikhet är det omöjligt att bedriva jakt och undvika skadeskjutningar helt. För det finns alltför många slumpmässiga faktorer vid skjutandet som jägarna själva inte kan påverka. Att bli skjuten utan att dö direkt innebär dock alltid ett stort lidande för det jagade djuret. I en stor skadeskjutningsstudie från älgjakten 1998 dog tre fjärdedelar av älgarna på skottplatsen. De flesta av dem som inte dog på skottplatsen behövde eftersökas innan de kunde dödas. En procent återfanns aldrig efter att de blivit påskjutna av en dålig träff som lett till skada.
Om det i dag råder samma skadeskjutningsfrekvens som då, och det årligen skjuts runt 100 000 älgar i Sverige, skulle det innebära att 1 000 stycken påskjutna och skadade älgar aldrig återfinns, varje år. Antingen dör de vid ett senare tillfälle eller så får de leva med skadorna så gott de kan. Det är väldigt många.
Älgjakt bedrivs till stor del som löshundsjakt, där hundarna själva letar upp en älg, som de sen driver över stora områden och under lång tid. Tanken är att älgen så småningom ska komma inom jägarens skotthåll. Detta är naturligtvis väldigt stressande för älgarna under tiden och kan vara direkt utmattande och skadligt även för hundarna.
I många områden där älgjakten bedrivs i vårt land förekommer också varg. Då uppstår en stor fara för jakthunden. Vargarna ser jakthundarna som inkräktare i sina revir och försvarar sitt hem och sin familj. Trots att jägarna är väl medvetna om riskerna väljer de att ändå släppa sina hundar där och riskera deras liv. Drivkraften att få utöva sin hobby och sin livsstil går före ägaransvar. Sen lägger jägarna istället skulden på vargen, och trots att den är en fridlyst och hotad art vill de att de också ska skjutas. Och det snabbt. Svenska Jägareförbundet driver till och med en kampanj för att driva igenom att omedelbar skyddsjakt på varg som tagit en jakthund ska tillåtas.
Vad ytterst få människor i Sverige också vet är att det även jagas i våra naturreservat, bland annat just älg. Många lever i tron att det är områden där djur och växter lever på sina egna villkor, skyddade från all mänsklig påverkan. Men det finns inga nationella beslut om vad som faktiskt gäller och hur skyddat ett naturreservat egentligen ska vara. Oftast görs bedömningen att jaktlagstiftningen i de allra flesta fall reglerar jakten på ett tillräckligt bra sätt. Vilket i praktiken innebär att det är möjligt att jaga i naturreservaten året om.
Jakt i dagens Sverige bedrivs mest som en hobby och ett nöje för dem som jagar. Så även älgjakten. Så det är dags att sluta romantisera fenomenet älgjakt och börja beskriva den ur fler perspektiv, och påvisa att den inte bara är av godo.
Samhället utvecklas och ändras, det borde även synen på jakt göra. Argument som ”så har vi alltid gjort” känns förlegade och icke vetenskapliga. Även jägarkåren borde bidra till samhällets progression. Och varför inte starta med älgjakten, den mest vedertagna jaktformen?
