Varför är det så svårt att ändra sina konsumtionsvanor? Statistiken visar att vi lägger mindre och mindre på livsmedel och bostad och mer på kommunikation och köp av tjänster.
Som den bakåtsträvare jag är tycker jag denna utveckling mot ett totalt tjänstesamhälle är både skrämmande, farlig och ohälsosam. Att handla mat direkt från producenten, att köpa färskt bröd utan tillsatser och mejeriprodukter från ett mikromejeri är i dag fullt möjligt, något det kanske inte var för tjugo år sedan, men är några få förunnat. De med pengar.
Inte mer än rätt, kan man tänka, att de med möjligheten att förstärka landets självförsörjning och livsmedelsproduktion tar sig an det. Tyvärr så funkar det inte så, att lägga tio tusen på en ny mobil vartannat år och ytterligare någon tusenlapp på trådlösa hörlurar verkar för många kännas mer rimligt än att sätta tillsatsfri, ekologisk och lokalproducerad mat på bordet.
Det slår mig dock, varje gång jag finner mig i en diskussion med någon kapitalstark idealist, att de är fullt insatta i och förstår problematiken med konsumtionen, ändå sitter de där med den senaste telefonen, de senaste hörlurarna i öronen (som för övrigt verkar sjukt opraktiska) och verkar så indoktrinerade i konsumtionssamhällets devis om att inget är så underbart som den eviga tillväxten, att de inte ens själva märker att de är en del av problemet.
Visst, jag förstår att man inte ensam kan använda sin konsumtionsmakt till att stjälpa ett system så starkt och världsdominerande, men att vara medveten borde vara nog för att göra så gott man kan.
Framför allt borde man kunna se igenom lockelsen i den lycka som utlovas av att ständigt jaga det senaste, det nya, fylla sin tid med en massa irrelevant nonsens och skapa än mer stress då man hela tiden måste uppdatera sin prylsamling av ett behov man inte ens visste att man hade. Men som sagt, detta är de välbeställda förunnat.
Vissa av oss slipper denna jakt efter den senaste och bästa versionen av livet och nöjer oss med att se till de mest basala behoven; tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen. Allt annat är bonus och visst, det kan bli frustrerande ibland, att inte kunna köpa vad som helst när som helst, för att man behöver det eller bara för att man vill ha det. Samtidigt är det oerhört befriande att inse att man klarar sig ändå. Att det inte gör något att inredningen är minimal, att cykeln är andrahand och bilen av äldre modell.
På mitt köksbord trängs de egenodlade grönsakerna med färskt bröd från den lokala lanthandelns bageri och hemmagjord marmelad. När jag öppnar min dörr stiger jag rakt ut i en skog, ofta är det varmare ute än inne, och möts av en rikedom du inte kan mäta. En kort promenad ner till odlingen där färgrika bäddar med olika grödor skapar en vacker tavla. När jag plockar en tomat och äter den och den fortfarande är varm av solen blir jag nästan gråtfärdig av lycka.
I slutändan handlar det om värde, vad vi värdesätter. Mat är tydligen inte något sådant, vi vill helst lägga så lite som möjligt på det och har ingenting emot de gigantiska matvaruhusens storpack med milslånga innehållsförteckningar men däremot vill vi inte betala vad mat faktiskt kostar.
Riktig mat, från en levande jord, som säkerställer vår framtid utifall att globaliseringen inte funkar längre, utifall att det blir kris, utifall att vi tar vårt förnuft till fånga och inser att det som är mest värdefullt inte går att köpa på ett köpcenter. Till dess, skit i den senaste telefonen, stöd din lokala handlare!
Den ökande trenden av småskaliga matproducenter.
Min lanthandel måste stänga.
