Energi · I blickfånget

Ville hjälpa djuren – tog jobb på slakteri

”I dag händer ju absolut mycket i vegofrågan, men jag tycker fortfarande djuren är väldigt frånvarande i debatten”, säger Lina Gustafsson, som skrivit Rapport från ett slakteri.

Hon var veterinär och började jobba på ett slakteri för att kunna hjälpa djuren där de är som sårbarast. Det gick inte. Nu släpps Lina Gustafssons debutbok Rapport från ett slakteri.

– När jag var liten var en av mina fritidssysselsättningar att gå runt på zoo-affärer och kolla att kaninerna hade vatten, säger Lina Gustafsson och ler vid minnet.

Hon dricker svart kaffe och talar med låg och tydlig röst som bär spår av födelseorten Göteborg. Efter att ha varit aktiv i olika djurrättsorganisationer ville Lina göra något med konkret för djuren, och utbildade sig till veterinär. Valet att börja arbeta på ett slakteri tedde sig ologiskt för vissa.

– Jag kände att jag ville vara där djuren är som mest utsatta, för att se om jag kunde göra nån skillnad där. Tanken föddes när vi under utbildningen besökte ett slakteri och fick se kor som drevs med elpåfösare.

Hon illustrerar med en handrörelse och några snabba väsande ljud: ”bzz-bzz-bzz-bzz”.

– Det får man ju inte göra så frekvent. Vi studenter reagerade, men fick nåt svävande svar om att det var bråttom. Då tänkte jag att ”det där skulle aldrig hända om jag arbetade där”.

Ville se slakten

Statligt anställda veterinärer finns på slakterier dels för livsmedelssäkerheten men också för att kontrollera att djurskyddslagstiftningen följs. Linas dagliga arbete gick ut på att kontrollera djuren före och efter slakt.

När grisarna lastas av djurtransporterna rör det sig om att upptäcka tecken på brister i uppfödningen utifrån lagstiftningen, som stora antal svansbitna grisar, eller brutna ben och andra skador.

– Jag ville se slakten och hur djurskyddslagstiftningen fungerar med egna ögon, så att ingen kan säga att jag inte vet vad jag pratar om.

Veterinären ansvarar också för inspektioner, till exempel av hur djuren drivs. Något som görs med hjälp av plastpaddlar.

– Vad som slog emot mig var att djuren är rädda, och väldigt stressade. Det är många som haltar. Många har ont, många hostar. Och det är ett oerhört tempo. Det finns inte utrymme för nån att inte hänga med i takten, för det kommer nya bilar hela tiden. Så utrymmet för att se den enskilda grisen är väldigt litet.

Slogs med plastpaddlar

Vad som håller sig inom eller faller utanför lagen är delvis en bedömningsfråga, berättar Lina.

– Hur mycket får man slå djuren? Det finns ingen riktig konsensus kring det. Uppenbarligen får man använda paddlar och slå på grisarnas ryggar när man driver dem, men hur hårt?

Enligt föreskrifterna ska djur drivas lugnt och får ”egentligen inte” bli slagna, säger Lina.

– Vissa saker faller absolut utanför den definitionen, men det vardagliga är hela tiden en gråskala.

Men även inom lagens ramar är mycket tillåtet, påpekar hon, till exempel koldioxidbedövning.

– Vi vet att det ger upphov till ångest och smärta i andningsvägarna. Det är helt klarlagt. Och det såg jag ju också själv.

Hon hade skjutit på det, men en dag bestämde sig Lina för att titta ner i den metallkorg där grisarna sänktes ner för att bedövas med koldioxid.

– När de andas in gasen reagerar de otroligt kraftigt. Det kastar sig mot väggarna, skriker, vrålar i panik. Försöker göra allt för att ta sig ut därifrån. Även om jag visste det – det finns forskning på det här – var det otroligt starkt att se.

Blev avtrubbad

I djurskyddslagen står att lagen ska främja respekt för djur och att djur ska skyddas från onödigt lidande.

– Så man kan ju absolut ifrågasätta om koldioxidbedövning är inom lagens ramar, säger Lina.

Hur reagerade du psykiskt på att se det här?

– Dels stängde jag av mycket, och anpassade mig. Men nånstans längst inne mådde jag väldigt dåligt av att se djurens lidande och att vara delaktig. Jag var där för att göra något för djuren, men i stället var jag medskyldig.

Slakterimiljön kände hon sedan utbildningen.

– Så rent teoretiskt var det inget förvånande, men däremot överväldigade arbetet mig känslomässigt. Det jag kanske överraskades av var min egen snabba normaliseringsprocess. Det jag tyckte var självklart första dagen, till exempel hur jag reagerade på hård drivning, var inte det sista dagen. Jag höjde min lägsta-nivå. Det var skrämmande.

Skälet till anpassningen var dels att arbetets höga hastighet omöjliggjorde att man reagerade på allt, berättar Lina – men även en lojalitet mot medarbetarna.

– Jag trodde att jag skulle kunna stå stadigt och vara den jag var dag ett. Men jag överskattade mig själv. Jag blev avtrubbad av att se det här dag för dag. Det är också lätt att de mänskliga hänsynen och relationerna tar över. De kräver nånting aktivt av en hela tiden, medan djuren bara är där.

Påverkades relationen till slakteriarbetarna av klasskillnaden mellan er, tror du?

– Jo, det finns ju nåt skevt i att jag kommer och är helt ny och ska kontrollera vad de här männen som har slitit med det här år ut och år in – och dessutom säga åt dem vad de gör fel – det är klart att det är komplicerat, säger Lina.

Personer som arbetar med slakt utsätts för hat, tillägger hon:

– För mig känns det så missriktat och orättvist. Att slå på dem som utför uppgifter som samhället har godkänt tycker jag är att sparka neråt. Och det vill jag inte göra med min bok. Samtidigt känner jag att grisarnas berättelse måste ut.

Kunde inte göra skillnad

Efter arbetsdagen skrev hon korta dagboksanteckningar på mobilen, som kom att bli skelettet till Rapport från ett slakteri.

– Jag vill att andra ska få veta vad djuren går i genom. Det är mitt enda sätt att göra dem rättvisa. Jag känner ett ansvar som har fått möta alla de här djuren. Det är en av våra största livsmedelsindustrier, och jag tycker det är nånting som angår alla att få veta hur det går till.

När du började arbeta på slakteriet trodde du dig kunna göra nåt bra för djuren. Hur tänker du nu?

– Ganska snart insåg jag svårigheterna. Jag hade tänkt att om jag är en hård veterinär som inte ser mellan fingrarna är det bra att jag är på den här positionen. Så enkelt var det inte – även jag tvingades prioritera. Men framför allt är allting inom lagens ram så grovt. Koldioxidbedövningen, drivningen, utrymmena de förvaras i – allt från att grisarna kommer till att de landar på andra sidan är egentligen stress, smärta och våld.

Efter 85 dagar på slakteriet sa Lina Gustafsson upp sig från sitt vikariat.

– Dels för att jag inte stod ut, och dels att jag inte kunde göra någon skillnad, och för att jag inte kan stå för det som sker där.

Tror du det på andra sätt är möjligt att förbättra för de här djuren, förutom att sluta äta dem?

– Man kan formulera lagar och föreskrifter på olika sätt – man skulle till exempel kunna dra ner på takten. Men mitt fokus ligger inte där, för jag tror grundproblemet är att vi ser djuren som våra resurser som vi kan använda som vi vill. Det öppnar för ett maktmissbruk där den här typen av verksamhet kan pågå. Därför vill jag hellre prata om vad vi kan göra för att få stopp på det.

Fakta: Lina Gustafsson

Ålder: 38 år
Född: Göteborg och uppvuxen i Stockholm
Bor: Stockholm
Gör: Veterinär, arbetar på ett djursjukhus i Stockholm
Aktuell: Med debutboken Rapport från ett slakteri som ges ut den 13 mars (Natur & Kultur).

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV