Det har nog undgått precis ingen att vi befinner oss i en pandemi. Det nya coronaviruset har slagit hårdare mot Sverige än vad Folkhälsomyndigheten prognostiserat och äntligen fattas kloka och krismedvetna beslut.
Karensdagen har tillfälligt slopats (måtte den aldrig komma tillbaka), staten kommer stå för kommunernas och regionernas merkostnader till följd av coronaviruset och man begränsar större sammankomster. Det är åtgärder som många krävt länge. Men allt fler röster gör gällande att vi ska gå mycket längre. Att vi ska göra som i Danmark och stänga skolor och förskolor i 14 dagar.
Att gå längre behöver inte nödvändigtvis vara fel, och tanken att hålla alla människor hemma i 14 dagar kan tyckas lockande, om det gick hade ju den inhemska smittan i princip varit slut efteråt (tyvärr åtgärdar det ju inte att covid-19 rotat sig i de flesta närliggande länder också).
Men när vi stänger omsorg, som de svenska skolorna, då kommer det också med stora problem. Skolor är också infrastruktur. Håller vi alla barn hemma riskerar vi att hålla många läkare, sjuksköterskor, brandmän, elektriker och poliser hemma.
Ibland framstår det som att infrastruktur handlar bara om hårda saker, som vägnät och optokablar, men i kärnan av hela samhället finns också de som tar hand om barn, gamla och sjuka, de som möjliggör att andra kan gå till jobbet. Det är ändå möjligt att minska antalet barn i barnomsorgen, men att bara stänga ner, det går inte.
