Krönikor

Minns du vad vi debatterade före covid-19?

Vi diskuterade skjutningar, sprängdåd och kriminella ligor. Åren innan dess ältade vi mest bilbränder och vad göra med det stora antalet nyanlända som belastade kommunerna. Och före det hade vi flyktingvågen, Isis och terrordåd. Muslimers övertagande av Sverige, burkor och böneutrop har också varit på tapeten, för förra året ansåg vi att vår kultur gick sönder om någon ickemuslim skulle råka passera utanför en moské under de få minuter per vecka Adhan ljöd.

Vi pratar oftast om försämringar och sällan om förbättringar. Vi pratar om krig, inte fred. Och vi pratar om invandrare som problem, inte lösningar, trots att vården knappast klarat sig sista månaderna utan alla utrikesfödda som tar hand om oss.

Men nu pratar vi bara om corona. Så jag dedikerar denna krönika till att handla om problem som inte längre diskuteras. Det betyder inte att de upphört existera, nota bene. Bara att de trillat ur vårt kollektiva fokus, på gott och ont.

Bilbränderna kulminerade 2016 med 1 641 avsiktliga påtuttningar, 16 per hundratusen invånare, och har sedan minskat gradvis. Förra året var de nere i 1 030, det vill säga 10 per 100 000. Nu är det fortfarande mycket, men det är ändå en mycket positiv trend. Ingenstans står det att läsa.

Antalet asylsökande snittar i år på drygt 300 personer per månad. De var över 400 under 2018 och 2019, nästan 500 år 2017 och 557 per månad år 2016. Andra halvåret 2015 kom över 20 000 per månad och som mest nästan 40 000. Vi har alltså gått från 40 000 till 300, men ingen vet det. Men i sociala medier finns fortfarande ihärdiga nationalister som pratar om den pågående massinvandringen från tredje världen.

Sedan 2018 har bara ett terrordåd med muslimska motiv och dödlig utgång ägt rum i Europa: The London Bridge stabbing, där två personer tragiskt omkom.

Den invasion av muslimer, som enligt Pew-institutets värsta-scenario skulle göra Sverige till ett 31-procents-kalifat om några decennier, stannade av när Europa slöt sig, men det har domedagspredikanterna missat. Om vi utgår från att siffran 8,1 procent självidentifierade muslimer i Sverige stämde för år 2017, sedan lägger till 2018 års muslimska invandring på, höftat, 60 000 och 2019 års på runt 40 000 borde vi hamna på 9 procent muslimsk befolkning i dag, givet att födda, döda och utvandrade tar ut varandra.

Hittills i år har vi sett 20 sprängdåd, vilket skulle ge ett årsutfall på 60. Förra året var det 257 anmälda fall. 

Vad som däremot inte blivit bättre utan är kvar på samma nivå som förut är dödsskjutningarna och knarkligorna. Debatten om detta före corona var ofta destruktiv, med ett smått osakligt fokus på kopplingarna till invandring trots att många i ligorna är svenskar eller åtminstone andra generationens invandrare, men när vi läste artiklar och diskuterade i fikarum och sociala medier förde den kollektiva insikten oss långsamt framåt, mot politiska lösningar och ökat medborgaransvar.

Alarmister har ropat om undantagstillstånd och inbördeskrig i decennier. Nu när vi har en riktig kris i våra liv kommer vi förhoppningsvis ut på andra sidan med perspektiv och en känsla av samhörighet.

Färre svårt sjuka och färre döda!

Jag saknar 70-plussarna i mitt liv.