Vi har ett väldigt stort problem i det svenska välfärdssystemet. Den ena sidan av problemet är att vi har alldeles för många förvaltningsmyndigheter som enbart fokuserar på just sin tilldelade aspekt av välfärdssamhället. Den andra, och mycket värre sidan av problemet, är att dessa myndigheter inte kommunicerar särskilt väl sinsemellan, och att det leder till oändliga moment 22, onödig byråkrati, och otroligt många tillfällen där människor kan göra fel och riskera att falla emellan när de skickas fram och tillbaka över säkerhetsnätet som vore de tennisbollar.
Varje förvaltningsmyndighet som sysslar med något slags utbetalningar, exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunala socialförvaltningar (för att bara nämna några), har även sina helt egna regler och krav för vad som gäller för att utbetalningar ska kunna genomföras. Och mellan dessa regelverk, som ofta är rakt av motstridande, riskerar människor att inte bara falla, men krossas.
I Sydsvenskans reportage Pandemins paradox: De chanslösa berättas det om Ahmed, eller Axel som han vill kallas, eftersom han förstått att hans chanser att få stanna i Sverige ökar om han framstår som mer svensk. Axel läser sista dagarna på gymnasiet, och har hittills undvikit utvisning genom gymnasielagen som infördes 2018, som innebär att ungdomar som hade fått avslag på sin asylansökan och som hade hunnit fylla 18 under väntetiden kunde ansöka om uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå. Lagen innebär också att de asylsökande ungdomarna efter avslutade gymnasiestudier kan få permanent uppehållstillstånd – om de inom sex månader efter studenten fått en anställning med en varaktighet på minst två år.
Problemet är bara att om Axel går till Arbetsförmedlingen nu när skolan är slut så riskerar han att bli erbjuden ett annat slags jobb än det han behöver – ett visstidsarbete kortare än två år exempelvis, eller en timanställning, eller till och med en provanställning med möjlighet till fast anställning efteråt – som han inte kan tacka nej till utan att förlora sin ersättning. Men tackar han ja så uppfyller han inte längre kravet i gymnasielagen och riskerar därigenom att bli utvisad istället.
Man kan ju fråga sig om inte gymnasielagens utformning egentligen är ett slags spel för galleriet, där Sverige först ger människor hopp och utbildning och samtidigt framstår som humanistiskt inställt mot unga flyktingar, men sedan gör det närmast omöjligt att få det högt eftertraktade permanenta uppehållstillståndet efteråt. Speciellt nu i pandemins fotspår, där arbetslösheten efter sommaren förutspås vara uppemot 11 procent, och där främst de utan tidigare arbetslivserfarenhet kommer hamna utanför, såväl svenskfödda som invandrade.
Men för att gå tillbaka till problemets kärna gällande välfärdssystemet så handlar det egentligen inte om att Migrationsverkets jurister valt att tolka gymnasielagen på ett fullkomligt verklighetsfrånvänt sätt – vilket är ett förbaskat stort men parallellt problem – utan om att alla de över 130 olika sorters bidrag och ersättningar som finns i Sverige i dag och som är riktade mot privatpersoner eller hushåll, kommer med sina egna uppsättningar av krav och regler.
Så mycket krav och regler att det ändå blir fel hela tiden, trots att de allra flesta människor vill och försöker göra rätt. Så mycket krav och regler, som kommer med lika mycket kontroller av de sökande, att människor känner sig förnedrade, skamsna, misstrodda. Så mycket krav och regler och kontroller att det blir rent tragikomiskt att se regeringens utredare Ann-Marie Begler skriva “Vi måste slå vakt om de tillitsbaserade välfärdssystemen, som bygger på att den sökande lämnar korrekta uppgifter“ i en debattartikel i DN tidigare i veckan.
I artikeln slår Begler fast att vi har ett väldigt stort problem i Sveriges välfärdssystem. Problemet är att vi har väldigt många myndigheter, som inte kommunicerar sinsemellan speciellt väl. Därför, menar Begler, kan “felaktiga utbetalningar” göras, eftersom myndigheterna inte har något system för samkörning av utbetalningarna, och det är detta som är det egentliga problemet, menar Bergler.
Kan då lösningen vara att kanske inte ha så fruktansvärt många myndigheter som människor skjutsas fram och tillbaka emellan samtidigt som det är på deras eget ansvar att förstå alla regler som myndigheterna själva inte ens har koll på gällande varandra? Kan lösningen vara att slå ihop exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN med flera till en stor myndighet? Kanske till och med socialnämnderna ute i kommunerna kan arbeta på uppdrag av denna nya mer omfattande myndighet?
Eller kan lösningen vara basinkomst? Minimera antalet bidrag och krav och kontroller och risken för att göra fel och risken för att någon fuskar, snabbt, rättvist och effektivt?
Nej. Lösningen är enligt Begler ytterligare en separat myndighet, vars enda syfte ska vara att utreda felaktiga utbetalningar och bidragsfusk, Myndigheten för utbetalningskontroll.
Det här är helt fel väg att gå. Vi måste sluta försöka laga det lapptäcke som de sociala säkerhetssystemen blivit, och som gång på gång visar sig ha stora hål. Gör om, gör rätt, slå ihop, förenkla för den vanliga människan. Och sätt myndigheten för utbetalningskontroll, om vi nu absolut ska ha den, på att utreda statliga utbetalningar till privata företag samt storskaligt skattefiffel istället.
Tumme upp:
Palmemordet är tydligen löst.
Tumme ned: Vilken antiklimax ändå.
