Alltid stor oro inför sommarlovet

Först en scen i skogen. En tioårig pojke plockar upp pinnar. Han slår hårt mot träd och i kroppen pumpar adrenalinet. När grenarna i handen studsar tillbaka från trädstammen river de upp sår. På armarna, i ansiktet, på benen. Ändå fortsätter tioåringen att svinga pinnar mot tallar och björkar långt upp i tonåren.

– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade bara sådan ilska.

Det är Karl som berättar. Han heter egentligen någonting annat och omständigheterna gör att han vill vara anonym.

Karl växte upp i ett hus nära skogen någon mil från närmaste samhälle. Han kom hem från skolan klockan fyra, såg ”Simpsons” och ”Family guy” på tv, värmde en fryst snabbpizza. Hans pappa var alltid utomhus och ”fixade” – och öppnade en burk. Sedan en till.

Att väljas bort

Vi träffas i Maskrosbarns lokaler i ett industriområde i en Stockholmsförort. I den rymliga lokalen finns myshörna, fotbollsspel och pingisbord. En vägg är täckt med teckningar proppade med maskrosbarnens kärleksfulla budskap. Vi pratar om att väljas bort och vad det gör med en. Lågt räknat är en halv miljon barn drabbade av föräldrar som dricker, tar droger, slår eller mår psykiskt dåligt, enligt uppgifter från Maskrosbarn och Allmänna barnhuset.

Försommaren och sommaren är särskilt ansträngande på grund av att skolorna stänger. Att världen brottas med en pandemi har gjort saken än värre.

– Det brukar alltid vara en stor oro inför sommarlovet och i år är den ännu större, eftersom vi kommer från en lång tid av isolering och social distansering, säger Sandra Patel Seropian, påverkanschef hos Maskrosbarn som också är med vid samtalet.

Organisationen är rikstäckande och når barn i hela landet, med samtal, chatt och läger. Många gånger har ungdomarna bollats runt i de vuxnas värld. Så var det för Karl. Han satt i otaliga möten med kuratorer, sjuksköterskor, psykologer, socionomer. Alla var alltid korrekta och formella, men de nådde aldrig fram till Karl.

– Det var ingen som lyssnade på de behov jag hade, säger han.

Öppen dörr

Många unga utsätter sig för självdestruktiva situationer som en konsekvens av sin hemsituation. De utagerar, bryter mot lagen, dricker eller börjar med droger. Karl skiljer sig på den punkten. Han hade förvisso svårt att trivas i skolan, men raseriet han bar på riktade han enbart mot sig själv.

– Jag ville inte skada någon. Jag tänkte: ”Det hjälper inte att jag tar ut det på någon annan.”

Genom socialtjänsten fick Karl kontakt med Maskrosbarn. Första gången han kom till lokalen var det en massa ungdomar där inne. En tjej kom fram, presenterade sig och gav honom en kram.

– Så fort jag steg in var jag en del av organisationen. Ingen dömde någon, ingen skämdes. Då insåg jag att jag hade hittat rätt, säger Karl.

Sandra Patel Seropian berättar att man har utformat olika stöd som kan anpassas efter varje individ. Det är en brist i samhället, poängterar hon, att barnen ofta erbjuds samma slags begränsade insatser.

– Vad ungdomarna säger är att de både vill ha en plats att bara hänga i en gemenskap och träffa andra med liknande erfarenheter; en öppen och trygg plats. Det ska inte alltid vara att man sitter i en ring och pratar om svåra saker eller i ett enskilt samtal, som kommunal verksamhet ofta fungerar i dag.

Puff på vägen

Maskrosbarns målgrupp kommer från alla samhällsklasser. De som vill ansöker om att få komma med på läger som är kopplade till olika teman som mod, känslor och familj. Mitt i sommaren firar man högtider, bland annat jul, som många har dåliga erfarenheter av. Karl minns en fem minuter lång julafton när han tog sin pappa i hand, sa ”god jul” och fick ett kuvert med pengar. På lägren är det annorlunda. Alla väcks med att ledarna kastar lössnö och så får man ett paket med ett smycke med en uppmuntrande text, en puff på vägen.

– Efter några gånger vet man vad som finns i paketet, men man blir ändå lika glad varje gång. För det är en fin påminnelse: Jag är bra och en fin person, säger Karl som tillägger att vanliga julmiddagar den 24 december också hålls.

Sedan den 1 januari i år är barnkonventionen lag i Sverige, ett viktigt steg i rätt riktning, menar Maskrosbarn. Man arbetar för att brottsrubriceringen misshandel mot barn införs, liksom att barnombud, en stödperson i kontakten med socialtjänsten, ska erbjudas alla barn som far illa.

Förebild

I dag vill Karl vara en förebild för andra maskrosbarn.

– Jag vill hjälpa andra ungdomar så att de inte känner sig så ensamma i en situation som oftast är väldigt ensam.

Han är så gammal att han kör egen bil och snart flyttar han in i sin lägenhet. Att ha kontroll över sin ekonomi och att kunna känna sig fri är några av hans mål i livet. Han planerar att starta företag inom både kläd- och träningsbranschen.

– Så länge jag är glad och nöjd med mig själv är känslan inombords att jag kommer att vara lycklig. Jag bestämmer själv över min framtid och kan välja en annan väg än min pappa, säger Karl.