Världen är allt bra komplicerad, och ändå måste vi försöka förstå den. Som det här med att Sverige på många sätt är ett tryggare land för de flesta att leva i, samtidigt som hopplösheten äter sig in i klyftorna av vårt samhälle och ger utrymme för allt våldsammare gäng att rekrytera allt yngre att förstöra sina liv. Båda sakerna är sanna samtidigt, och det ena blir inte mindre sant för att man upprepar det andra.
Ändå är det ofta så en politisk diskussion ser ut idag.
”Usch vad hemskt det är med allt våld.”
”Jamen, visste du att antalet mord årligen faktiskt minskat de senaste 30 åren?”
Sen gör algoritmerna sitt och snart sitter vi i varsin bubbla och berättar för varandra antingen hur farligt och våldsamt Sverige är, eller hur överdriven bilden av det farliga och våldsamma Sverige är.
Och om vi någon gång möter spräcks inte bubblorna, tvärtom. Då har vi blivit så djupt indragna i världsbilden och argumentationen i vårt eget hörn att vi inför en som tänker annorlunda inte klarar göra annat än att bekräfta nidbilden av oss själva.
I hörnet där vi säger att Sverige trots allt är tryggare för de flesta tycker vi att de andra är så skrämda att de inte klarar att lyssna till rationella argument.
I hörnet där vi säger att stora delar av Sverige härjas av våldsamma gäng som lurar och lockar barn in i kriminalitet förstår vi inte att de andra inte vill se, eller kan ta så lätt på något som är så allvarligt.
Och här är mitt problem. Jag trivs inte i något av hörnen.
Jag vet att Sverige på många sätt är tryggare. Men det spelar inte någon roll när en flicka blir ihjälskjuten när hon är ute med hunden.
Att antalet som blir mördade är färre nu än 1990, särskilt om man mäter som andel av befolkningen, är så klart bra. Men det fyller mig inte med någon som helst trygghet när jag vet att barn som inte ens börjat högstadiet blir knarkkurirer åt gäng styrda av vuxna som alldeles nyss var barn och inte drar sig för att skjuta ihjäl varandra eller den som kommer i ens väg.
Och jag tror egentligen de allra flesta känner precis så, det är diskussionsklimatet som gör oss mer endimensionella än vad vi faktiskt är. Men det är farligt. För det blir ju snabbt politiskt.
Det är i hörnet där vi också tycker Sverige ska ta sitt ansvar för människor på flykt, att vi ska låta människor älska vem de vill, att rättsstaten är viktig och kulturen fri – som vi också samlas för att berätta att Sverige inte är så hemskt och farligt som rubrikerna säger.
Det gör det onödigt lätt för dem som gärna vill skylla våldsamheter på sådant som moralens upplösning, flyktingar eller principer om att ingen är skyldig förrän hen blivit dömd. Om det så att säga ingår i åsiktspaketet rättsstat-antidiskriminering-asylrätt att också berätta för folk som är oroliga för våld att våldet inte är så farligt som de tycker, ja, då är risken stor att en hel del börjar tveka om resten av åsiktspaketet också.
Människor är beredda att lyssna på varandra när man ser att vi lever i samma land, går på samma gator, ser samma saker. Ska människor övertygas om att våldsamheterna på gatan inte handlar om att människor på flykt fått en fristad här (det gör det inte), är det såklart inte irrelevant att visa på att Sverige tagit emot fler människor på flykt under samma period som det dödliga våldet minskat. Men grafer ändrar inte det faktum att det våld vi faktiskt ser är helt fruktansvärt i sin egen kraft. Då måste vi visa att det finns andra förklaringar. Klyftor. Segregation. Ojämlikhet. Hopplösheten som växer i dess spår.
Upplevelsen av att vara bortvald, att inte ha samma chans, konsekvenserna av en skola som dras isär, där lärarna sliter men många killar ger upp. Allt det som ger gängen en stadig ström av unga rekryter.
Det behövs ett alternativ som inte väljer mellan att bekämpa kriminalitetens orsaker, eller kriminaliteten här och nu. Det ena förutsätter faktiskt det andra. Rättsstaten värnas inte när män som skjuter ihjäl barn får gå fria. Det snurrar runt en hel del populistiska förslag i den kriminalpolitiska debatten, sådana som bevisligen inte har någon effekt mot gängen eller till och med kan vara kontraproduktiva. Dissa dem. Men istället behövs andra förslag, också på nya straffskärpningar, brottsrubriceringar, utredningsmetoder, domstolsförfaranden och polisiära förstärkningar som på riktigt kan försvåra för gängen.
Amnestys kampanj Kollektiv sorg.
Människor som är för vapenexport, men mot att hjälpa flyktingar från samma krig.
