Plötsligt satt jag med fröer från Holland. Inte så konstigt. Jag hade ju beställt. Det var lupiner. Året var 1972 och jag hade lämnat Stockholm för ett liv på vischan. Som urban visste jag inte mycket mer än att jag längtade till landet, det fria livet, självförsörjning, höns, får och bin. Och så blev det lupiner.
Jag var 22 år. Jag och min dåvarande sambo hade flyttat ihop i en alldeles ny och toppmodern lägenhet i Sollentuna Centrum. Högst upp, Malmvägen 4 A. Gigantisk utsikt. Från balkongen kunde man se en betongförsedd lekplats med fastmonterat lekmaterial och höra ljudet från motorvägen till Arlanda. Det var för jävligt. Så vi blev en del av gröna vågen. Drog till landet. Lämnade den planerade karriären och idén om fint cv.
Vi hamnade utanför Vingåker i västra Sörmland. Med torrdass och vatten att hinka upp från brunn. Inga pengar men en jättestor tomt med bördig jord. Nu blev det självförsörjning. Byggde hönshus och så småningom skulle marken rymma allt från potatis och grönsaker till får och bikupor med gula bin. Läste syndikalistiska Arbetaren och den naturromantiska delen av Land. Höll kylan borta med kakelugn och vedspis.
Mitt i alltihopa skrev Per Gahrton en debattartikel i DN om behovet av ett miljö- och framtidsparti. Häromveckan var det exakt 40 år sedan. En aktionsgrupp bildades. Lokalgrupper bildades. I Eskilstuna av en nittonårig tjej. I Vingåker av mig. Rikspartiet bildades på ett möte i Örebro. Där träffades initiativtagarna från Eskilstuna och Vingåker. Blev livskamrater, fick barn, gifte oss med varandra och partiet. Med partiet blev det formell, men inte känslomässig och nostalgisk, separation för drygt tio år sedan. Vänner finns kvar. Många.
Nostalgins minnesbank: De första åren skedde det mesta i partiet helt ideellt. Det fanns amatörer som gjorde stordåd i hela landet. Gräsrötter. Starka. Ogräs i den fyrkantiga politiska trädgårdsmästarens ögon. En del tog lån på husen för att kunna arbeta för partiet, några fick sparken från sina jobb. Miljöpartiet var ett stolt ogräs i mångfald.
Ibland blev det lite som att köpa fel frö. Amatöristiskt. För den partipolitiska världen var främmande för de flesta av oss. Så småningom blev partiarbetet professionellt utfört av oss amatörer. Då var det nog som bäst på många sätt. När ingen tänkte på karriär, cv eller feta löner. Urkraften i det ideella kan vara enorm.
Lupiner. En självklarhet i dag att inte odla. Men då, när vi drog till vischan på sjuttiotalet, var det ingen som tänkte på invasiva arter och följderna av sådana. Hela jordkällarens tak täcktes snart av lupiner. Alla andra blommor och örter försvann. Så jag står i skuld. Därför ägnades nationaldagen åt att betala av skulden. Fältbiologerna har utsett den just denna dag till stora lupinbekämpardagen.
Lupiner påminner om flera av riksdagspartierna. Dominerande och kväver mångfald i natur, samhälle och ekonomi. Och inom sig själva.
Det politiskt verbala försvaret för biologisk mångfald.
Den politiska praktiken som är emot biologisk mångfald.
