Dagen före Parisavtalets årsdag tar Europeiska rådet beslut om ett utsläppsmål som är oförenligt med avtalets strävan mot 1,5 graders uppvärmning. Samtidigt anses unionen gå i bräschen för det internationella klimatarbetet. Så frågan är hur det är ställt med födelsedagsbarnet?
Ett globalt klimatavtal var i hamn den 13 december i Paris 2015. Förhandlingarna hade pågått i två veckor och tillslut hade världen enats om hur planetens klimatsystem skulle räddas. Det applåderades, jublades och händer skakades och kramar utdelades. Klimatexperten och meteorologen Pär Holmgren som i dag är EU-parlamentariker för Miljöpartiet skrev en krönika, där han beskrev avtalet som ett mirakel – men också en katastrof.
– På sätt och vis är det fortfarande en bra beskrivning av läget, säger han i dag.
Hoppet består i att avtalet innebär att världens länder erkänner att vi har ett stort gemensamt problem att tackla, menar han. Desto mer bekymmersamt är att vi inte gör mer för att fixa det.
– Det är nästintill katastrofalt, säger han.
"Vi har för låga ambitioner"
När Syre får tag på honom har nyheten precis kommit att Europeiska rådet går på samma linje som EU-kommissionen och enas om en utsläppsminskning på 55 procent till 2030, inklusive upptag från kolsänkor. Ett mål forskare dömt ut som oförenligt med strävan mot 1,5 graders uppvärmning. Den gröna gruppen i EU-parlamentet hade lagt ett förslag på 65 procent. Men fått se det sablas ned till 60 procent när miljöutskottet röstade om frågan. Men inom EU och internationellt framhålls målet om 55 procent som oerhört ambitiöst.
– EU-kommissionen vill gärna få det att framstå som att vi i Europa är bäst i klassen när det kommer till grön omställning. Men med den ambitionsnivå som EU-kommissionen och EU:s ledare gett uttryck för blir det inte trovärdigt, säger Pär Holmgren.
Utsläppen har sedan 2015 fortsatt att peka brant uppåt. Det har också den så kallade Keelingkurvan som mäter koldioxidhalten i atmosfären. Varje år släpper FN en rapport kring hur mycket som återstår att göra för att hålla temperaturen inom räckhåll för Parisavtalets mål, det vill säga sträva efter 1,5 graders uppvärmning och som sämst nå två grader vid seklets slut. Sett över hela perioden har gapet ökat sedan 2015.
Men det betyder inte att Parisavtalet misslyckats. Det säger Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet och programchef för Mistra Geopoltics.
– Det är inte fel på avtalet, det är inte perfekt men det är nära nog det bästa vi kunde få, säger han.
Var risk att avtalet skulle försenas
Alla enskilda länder sätter upp sina egna frivilliga mål. Något som öppnar upp för att målen kan sättas lägre än vad som i realiteten behövs för att klara Parisavtalet. Men friheten möjliggjorde att avtalet över huvudtaget kom på plats, enligt Björn-Ola Linnér.
– Skulle det funnits perfekt bindande utsläppsmål från början hade det aldrig godkänts, då hade vi tappat ytterligare tid.
Eftersom länderna kom överens om att ändå sträva efter 1,5 graders uppvärmning och som mest två grader, har det varit möjligt att ändå ständigt påpeka målen för länderna som skrev på avtalet, menar Björn-Ola Linnér. Något som gör att avtalet fungerar som en blåslampa i klimatarbetet.
Var femte år ska ländernas klimatplaner uppdateras. Även det är tillfällen då ländernas klimatpolitik belyses. Och de som inte gör tillräckligt får skämmas. Ett uttalat syfte från avtalets arkitekter. Ett sådant tillfälle sker i helgen, när en rad länder bjudits in till ett klimattoppmöte för att presentera hur de ska nå Parisavtalet.
– Utan Parisavtalet skulle vi haft ännu mindre momentum att göra utfästelser och höja ambitionerna, internationell politik är det möjligas konst, säger Björn-Ola Linnér.
De förstår inte hur bråttom det är
Samtidigt fortsätter världen att gå i otakt. I Parisavtalet saknas mål om att fasa ut fossila bränslen och fortfarande tas beslut om satsningar på fossil infrastruktur. Men Björn-Ola Linnér tycker sig se ett perspektivskifte, inte minst inom EU – där man nu pratar om andra mål än rent ekonomiska.
– Kommissionens nya slogan är hälsa är rikedom, det tyder på att det sker ett mentalt skifte, att det finns en insikt om att också våra ekonomiska system måste förändras och hur vi tänker kring vad som är är välstånd. För mig är det tydliga signaler om att något håller på att hända. Men sedan går det förstås långsamt.
Samtidigt tickar klockan. Ju längre tid det tar innan kurvan vänds neråt, desto mer kommer det att kosta längre fram – för alla. Ett budskap Pär Holmgren försöker få fram som politiker.
– När jag diskuterar med de andra politiska grupperna finns där en enorm övertro på att tekniken ska lösa det här någon gång i framtiden. Precis som att de inte förstår hur bråttom det är. Nyligen kom World meteorological organization (WMO) med en analys om att det är 20 procents risk att vi når 1,5 grader redan om 4-5 år. I dag är jag politiker men innerst inne är jag fortfarande klimatexpert och meteorolog, att då sitta i förhandlingar och höra att man tar det på allvar men ändå inte gör det som behövs är ett bevis på otillräcklig krismedvetenhet. Det saknas förståelse för hur snabbt vi behöver ställa om.
Europeiska rådet ska nu komma överens med EU-parlamentet och EU-kommissionen om EU:s utsläppsminskning till 2030.
