När Miljöpartiet fick nog

När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, dansade ledamöterna samba. När de första gröna statsråden intog regeringskansliet 2014 var det med allvarligare uppsyn. Och nu då? Har kostymen börjat strama och slipsen blivit en strypsnara?

Nej. Bilden må vara frestande, men knappast sann. Syre har under de senaste veckorna talat med ett 20-tal miljöpartister på alla nivåer och på en punkt råder samstämmighet: Partiet har bestämt sig, man vill regera. Borta är de ideologiskt färgade diskussionerna om regeringsmedverkan eller inte, präglade av skepsis inför själva makten. Men frågan är, var går gränsen för eftergifter? Och hur undviker man att ätas upp av det stora regeringspartiet?

”Ska vara Gretas språkrör”

Rebecka Le Moine kryssades in i riksdagen 2018 och utsågs till talesperson för biologisk mångfald. Partiet har tystnat, reducerats till en röst för regeringen, är hennes bild. Nu vill hon att partiet börjar driva opinion.
Systemkritiken borde vävas in i budskapet, även när partiet ingår kompromisser.

– Vi måste visa att vi förstår att det krävs mer radikala åtgärder för att tackla klimatkrisen och artutrotningen. Vi ska vara Gretas språkrör i regeringen, lika klarsynta, raka och modiga, säger Rebecka Le Moine.

Att nästa kvinnliga språkrör måste förmå att driva opinion, tycks de flesta överens om, oavsett vilka budskap det är som ska föras fram. Krisen i somras, visade på vikten av att vara tydlig utåt med vad man vill, menar partisekreteraren Märta Stenevi. Då förhandlade S med M om sådant som volymmål för antalet asylsökande och fotboja för människor med utvisningsbeslut. MP hotade med regeringskris och någon uppgörelse blev det aldrig mellan de stora partierna.

– Det var frågor som var på väg att gå under radarn, som var jätteviktiga att få upp på bordet. Det finns så många högljudda krafter nu som vill i en helt annan riktning, då måste vi alltid höras med vår gröna röst, säger Märta Stenevi.

Men migrationspolitiken kan fortfarande spräcka regeringen. Att låta Socialdemokraterna driva igenom de förslag om ytterligare åtstramningar som migrationskommittén föreslagit vore orimligt, enligt många miljöpartister. Politiskt, såväl som mänskligt.

– Det handlar om extremt utsatta människor. Vi är djupt rotade i en idé om global solidaritet. Att människor är i grund och botten lika oavsett var man bor, säger David Ling, språkrör för Grön ungdom.

De grönas vrede

Migrationsminister Morgan Johanssons öppning för att driva igenom förslagen i riksdagen utan att förhandla med MP om en proposition har spätt på de grönas vrede. En koalitionsregering förutsätter att man kommer överens om hela politiken, argumenterar partifolket. Annars fruktar de att MP står maktlösa i varje stridsfråga framöver där man har riksdagsmajoriteten emot sig.

Partisekreteraren Märta Stenevi menar att partiet måste kunna se att det rör sig i rätt riktning i de frågor man förhandlar. Migrationskommitténs förslag innebär i flera avseenden stramare regler än den tillfälliga lag som Miljöpartiet under svåra vedermödor accepterade 2015. För den som flyr till Sverige ska det bli ännu svårare att få permanent uppehållstillstånd och att få hit sin familj, enligt förslagen.

– Vi kan inte ha en situation där migrationspolitiken går bakåt samtidigt som både klimatförändringar och oroligheter i världen gör att fler människor är på flykt, säger Märta Stenevi.

Renodla eller bredda

Nu hoppas miljöpartister med blick för politiskt spel på hjälp – från Moderaterna. Deras migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har sagt sig vara ovillig att hjälpa Socialdemokraterna att baxa förslagen genom riksdagen utan en proposition.

Mycket tyder på att M-strategerna gärna ser en valrörelse där de kan attackera regeringen för vad de anser vara en slapphänt politik. Och eftersom den tillfälliga lagen löper ut nästa sommar kan MP tvinga S till förhandlingsbordet, lyder de gröna förhoppningarna. Om inte ett beslut fattas innan riksdagen tar sommarledigt träder nämligen den gamla utlänningslagen från 2005 återigen i kraft – med mardrömslikt generösa asylregler ur S-ledningens perspektiv.

Nu mal regeringskansliets kvarnar i det tysta. Än dröjer det sannolikt minst ett par månader innan frågan ställs på sin spets. Också när det gäller Preems raffinaderi i Lysekil – som även det håller miljöpartister sömnlösa och som vi återkommer till – kan ett avgörande dröja. Kanske till efter det att Isabella Lövin lämnar regeringen och språkrörsposten i början av 2021.

I väntan på de verkligt svåra besluten ägnas de interna diskussionerna åt ett annat vägval: renodla eller bredda. Ska man satsa allt krut på
miljöfrågor eller försöka vinna väljarnas förtroende på fler områden?

Karin Svensson Smith är ordförande i partiets klimatnätverk och kommunpolitiker i Lund. Hon hör till dem som anser att Miljöpartiet bör ägna all kraft åt att bli ett självklart alternativ för dem som anser att miljö– och klimatfrågor är viktiga. Om de väljarna ser MP:s klimatpolitik som handlingskraftig och realistisk kommer de acceptera att de inte ser partiets politik som den bästa på andra områden, resonerar hon.

– Jag bytte från Vänsterpartiet till Miljöpartiet för femton år sedan. Jag såg att om vi över huvud taget ska ha någon värld att göra rättvis måste vi avvärja de hot som finns mot klimat, vatten, luft och ekosystem, säger Karin Svensson Smith.

Andelen som anser att Miljöpartiet har den bästa politiken i miljö–och klimatfrågor har rasat från över 60 procent 2014 till 20 procent i maj 2020, enligt Ipsos mätningar. Den miljöpolitiska talespersonen Maria Gardfjell menar att ett tydligt fokus på miljöfrågor är det som nu krävs för att på sikt också vinna förtroende i andra frågor.

– Man måste vara starkast i sin starkaste gren och utifrån det få en plattform i fler frågor, säger hon.

Den tickande bomben

Men partiledningen drar den omända slutsatsen. I den valanalys som gjordes efter valet 2018 pekades det mycket låga förtroendet på övriga områden ut som en orsak till det magra valresultatet.

– Vi ser hur många som brinner för klimatfrågan, men många i den gruppen är också oroliga för sina barns skola eller för vården av sin sjuka mamma, säger partisekreteraren Märta Stenevi.

Det utrymme som finns i svensk politik är för ett grönt rättviseparti, anser Grön ungdoms David Ling.

– Det handlar om allt ifrån att höja golven i socialförsäkringssystemen till mänskligare narkotikapolitik, om att göra livet bättre för de som har det sämst. Ska man vara ett politiskt parti måste man ha värderingar, inte vara en ingenjör som söker den bästa lösningen på klimatfrågan, säger han.

Så till bomben som ligger och tickar på miljödepartementet: Preems ansökan om att få bygga ut sitt oljeraffinaderi i Lysekil. Något som bolaget själv räknar med kommer öka koldioxidutsläppen med en miljon ton om året. Nu är det upp till regeringen att tolka miljöbalken och reglerna för EU:s utsläppshandel och sedan säga ja eller nej.

Rösten närmast spricker på åtskilliga av de miljöpartister Syre talat med när Preem förs på tal. Företrädare på alla nivåer i partiet ger uttryck för att det blir svårt att sitta kvar i en regering som godkänner Preems ansökan, åtminstone om det sker utan förbehåll. För Eva Bovin, språkrör för Gröna seniorer, är det otänkbart.

– Det skulle ta fullständigt död på ambitionen om att bli fossilfria till 2045. Jag kan inte se hur en trovärdig kompromiss skulle kunna se ut, säger hon.

Preem – fel strid att ta?

Partier är oftare brokigare sällskap än de framställs som. Även när det gäller Preems raffinaderi, som många anser sätter trovärdigheten för såväl Miljöpartiet som för svensk klimatpolitik på spel, finns en avvikande röst bland dem Syre talat med.

Att stoppa Preems planer är fel strid att ta, menar Karin Svensson Smith i Lund. Hon befarar att ett nej till utbyggnad skulle underminera EU:s system för handel med utsläppsrätter och därmed vara kontraproduktivt.

– För att få till utsläppshandeln förband sig länderna att inte ha nationell politik kring det som omfattas av systemet. Om vi säger att vi ska ha en nationell politik finns det ingenting som hindrar att Polen eller andra som gärna vill ha kolgruvor också har det, säger Karin Svensson Smith.

Istället menar hon att partiet borde ta strid mot motorvägar, utbyggnad av Arlanda och andra infrastrukturprojekt som gör det svårare att nå klimatmålen.

– Och för att återstartsstöden ska ha smarta gröna krav som villkor. SAS borde exempelvis inte tillåtas konkurrera med tågtrafik mellan Stockholm och Göteborg, säger Karin Svensson Smith.

Partiets klimatpolitiska talesperson Lorentz Tovatt menar att ett stopp för Preems utbyggnad tvärtom skulle driva på skärpningar på EU-nivå.

– Det problem som funnits med utsläppshandeln har varit att utsläppsrätterna varit för många. Ett skäl är att det har varit mycket lättare att minska utsläppen inom de här verksamheterna än vad vi trott. På senare år har det gjort att politiker blivit mer benägna att skärpa systemet, säger han.

Förra helgen gick Lorentz Tovatt ut och meddelade att Miljöpartiet ser ett juridiskt utrymme för att stoppa planerna och kommer ta strid i regeringen.

– Det är helt avgörande att de stora utsläppsökningarna inte blir av, säger han.

Oavsett vilka strider partiet ska ta framöver är alla överens om det uppenbara för ett parti som landade på 3,8 procent i den senaste Novusmätningen: Man måste bli bättre på att övertyga väljarna.

"Det bubblar i partiet"

Viljan att i grunden förändra samhällets syn på sådant som lönearbete och ekonomisk tillväxt har länge präglat Miljöpartiets interna diskussioner. ”Korta arbetstiden! Minska konsumtionen!” har dundrat från talarstolarna på kongresserna, där också basinkomst har stötts och
blötts. Nu tycks frågorna ha kommit i skymundan. Men många av de miljöpartister Syre talat med vittnar om att tillväxt– och arbetskritik hålls levande på lokal nivå i partiet och att det finns en beredskap att plocka upp dem på allvar den dag man inte har en regeringspartner att ta hänsyn till.

Riksdagsledamoten Rebecka Le Moine är otålig. Frågor som basinkomstförsök och generell arbetstidsförkortning har aktualiserats av coronakrisen, men så länge inte partitoppen hakar på tar diskussionerna inte fart, menar hon.

– Det bubblar i partiet, men det är tungt att lyfta frågorna så länge inte språkrören gör det, säger Rebecka Le Moine.

Andra uttrycker en förståelse för att partiledningen koncentrerar sig på frågor där man kan få såväl Socialdemokraterna som riksdagsmajoriteten med sig.

Några menar att tillväxtkritiken smugits in även i regeringskansliet och pekar på en nationell strategi för cirkulär ekonomi. Slit och släng ska ge vika för produkter som håller längre, som återvinns, lagas och som hyrs eller delas.

– Det är vårt alternativ till den linjära tillväxten, säger Katarina Folkeson, kommunalråd i Örebro och språkrör för Gröna studenter.

Frågor om krig och fred hör också till det som hamnat i skymundan i partiet. I begynnelsen sågs Miljöpartiet som något av fredsrörelsens parlamentariska gren. Eva Bovin, är en av de som var med och startade 1981 och som fortfarande finns kvar i partiet, i dag som språkrör för Gröna seniorer. Hon minns marscher för fred och slagord om nedrustning. Hotet om kärnvapenkrig var inget diffust och fjärran, det var dagsaktuellt.

Partiet har lagt sig platt

Under de sex år MP ingått i regeringen har Sverige slutit avtal med Nato, gjort stora vapenaffärer och bestämt att inte skriva under förbudet mot kärnvapen. Partiet har lagt sig platt i fredsfrågorna, menar hon.

– Det gör mig ledsen, säger Eva Bovin.

Katarina Folkeson i Örebro menar att miljöpartistiska hjärtan fortfarande klappar för fredsfrågorna. Men liksom när det gäller tillväxt– och arbetskritiken siktar man in sig på det som man kan få andra med sig på.

– Det finns absolut en upprördhet, men den riktar sig mot andra partier, säger hon.

Eva Bovin upplever en oförståelse för frågorna bland unga gröna.

– Nyligen läste jag min dagbok från 1981 och förvånades över hur vi fruktade ett tredje världskrig. I ungas värld är kriget långt borta, säger hon.

Grön ungdoms David Ling ger Eva Bovin delvis rätt, men menar att det är ett symtom på att frågorna inte får samma utrymme i den allmänna debatten som på 80-talet.

– Unga som inte vuxit upp i det sammanhanget, ser det inte som en lika prioriterad fråga. Det stora säkerhetspolitiska hotet idag är klimatet, säger han.

När Miljöpartiets vägval ska avgöras, vilka frågor som ska drivas och hur relationen till andra partier ska se ut väger kanske en faktor tyngre än andra –fyraprocentspärren. Rädslan för att åka ur riksdagen lyser igenom hos flera av dem som Syre talat med. Tydligast uttrycks den kanske av Linus Lakso, sammankallande i partistyrelsen. Trillar MP ur riksdagen skulle det skada bilden av Sverige som ett land där miljöhänsyn, jämställdhet och mänskliga rättigheter är högt värderat, menar han.

– Då får amerikansk extremhöger, ryska nättroll och Timbro som de vill. Det vore en symbolisk katastrof som skulle kunna få politiska konsekvener både i Sverige och internationellt.

Tufft opinionsläge

MP:s opinionsläge kan tala för att partiet lämnar regeringen. Samtidigt har viljan att vara med där besluten tas satt sig djupt i ryggraden på många miljöpartister. Man är inte i politiken för att dansa samba.

– Vad kommer hända om vi inte är där och förhandlar? Det finns ingen annan röst för miljön i svensk politik, säger den miljöpolitiska talespersonen Maria Gardfjell.