Energi · Recension

Maj Wechselmanns film om människan och atomen

Motståndet mot kärnvapen och krig var en självklarhet helt nyligen.

Berättelsen om atomen i mänsklighetens tjänst kan börja på olika ställen. Maj Wechselmann börjar sin historia i Hiroshima. Filmade gatubilder i svartvitt, kvinnor i kimono och män i uniform eller överrock. Det hänger lyktor och ballonger på husen, två småbarn tittar mot kameran och där kommer några pojkar i skoluniform, mannen bredvid dem kanske är deras lärare, men det blir ingen lektion den dagen.

Ett par bulliga fyrtiotalsbilar far förbi, och sedan syns himlen. Bombplanet med fyra vita strimmor efter sig, bomben som lösgörs och faller tungt, och sedan regnar spillrorna av staden ner över marken. Journalisten som följer med bombplanet skriver lyriskt om explosionens skönhet och det blomlika svampmolnet, och får Pulitzer-priset.

Sedan berättar Maj Wechselmann om de överlevande i den förintade staden. Visar bilder från sjukhus, bilder av skadade och döda, hur de undersöks. En pincett petar i en ögonhåla och hittar en vit, halvsmält ögonglob. Och så vidare.

Länge ska det handla om just atombomber. Strålsjuka, fulspel, omänsklig cynism, motstånd, demonstrationer. Provbombningen i Murmansk, och en kvinna som var ett av de samiska barn man mätte den ökade radioaktiviteten på. Kubakrisen, kalla kriget och planerna på svenska kärnvapen. Och mitt i alltihop en kampanj där man samlade in amerikanska barns tappade mjölktänder för att mäta radioaktivitet. Tandfén levererade säckvis, barnen visar upp sina gluggar.

Det är ett spretigt collage av bilder och filmer, texter och intervjuer om stort och smått, som fogas samman till en helhet som rullar på. Jag tycker om det sättet att berätta. Man kan fortsätta att se en historia om hur människor använder sin makt till död och förstörelse för att få mer makt om det bara kommer en mjölktandsglugg emellanåt.

Men kärnkraften då? Jo, där står Carl Fredrik Gnosspelius, rektor för Studsvik, i svartvitt i ett kontrollrum och är lite irriterad på en journalist som kan vara Maj Wechselmann själv. Det som hände i Harrisburg 1979 har ännu inte hänt, och rektorn undrar varför han ska svara på frågor om risken för något så helt osannolikt. Men så händer det ändå i Harrisburg, och i Sverige blir det folkomröstning om kärnkraften. 1980 kunde sådana beslut fattas demokratiskt, men när de skulle genomföras var det en annan sak.

Kärnvapnens och kärnkraftens historia vävs samman, liksom historien om motståndet, och vi rör oss mot nutiden. Fakta som har simmat runt i bakhuvudet hoppar fram och hittar sina sammanhang. Som korrekturläsare kan jag inte undgå att notera att det hade behövts en sådan till texterna, men helheten fungerar väldigt bra.

Det finns alltid en vinkel, och när något kallas vinklat betyder det vanligen att den som säger det skulle föredra andra vinklar. Om jag hade haft en annan syn på atomen i människans tjänst hade jag kanske varit upprörd över den här filmen. Jag kanske hade tyckt att den borde ha utgått från människans ständiga behov av energi och ekonomisk tillväxt. Eller en analys av varför det var nödvändigt att bomba Hiroshima och Nagasaki. Man vet aldrig.

Men nu har jag ju inte det. Maj Wechselmann har inte gjort en neutral informationsfilm, vad skulle hon göra det för? Hon ger sin bild av hur och varför folk envisas med att klyva atomer fast det ställer till ett sådant elände. Hon går grundligt tillväga, ställer intressanta frågor och får intressanta svar. Andra svar på andra frågor kan man hitta någon annanstans. Men börja gärna här.