– De här ungdomarna har lidit så mycket, säger EvaMärta Granqvist, medgrundare av kampanjen Håll ihop Sverige.

Hon vet, för hon har själv tagit emot flera i sin familj och med det behövt hantera lagändringar, utvisningsbeslut, snåriga regelverk, trauman och separationer. Men det här handlar inte (bara) om de hon känner. 2015 kom det 35000 ensamkommande barn till Sverige. Fem år senare lever många av dem fortfarande i ovisshet i väntan på ett beslut.

I oktober anmälde Håll ihop Sverige hur Sverige har hanterat de ensamkommande barnen till FN – för brott mot asylrätten, brott mot garantin för en rättvis process, brott mot barnkonventionen och för extrema väntetider. I förra veckan uppvaktade de migrationsminister Morgan Johansson med en skrivelse som belyser de många turer i asylprocessen som påverkat dessa ungdomar negativt under de fem år som gått. Och det är nu över 13 000 personer som skrivit under deras krav på en amnesti.

Bakom kampanjen Håll ihop Sverige står flera organisationer och en rad kända svenskar som debattören Anders Wijkman, ärkebiskop emeritus KG Hammar, artisten Silvana Imam och Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman. Bakom kravet på amnesti står också andra välkända namn som Jan Eliasson, Hans Blix och Alf Svensson som i somras skrev en gemensam debattartikel på temat.

– Sveriges ensamkommande ungdomar är en sådan ytterligt utsatt grupp och det är lätt att peka på brister som drabbat dem i den svenska asylprocessen, säger EvaMärta Granqvist.

"Det var en hemsk tid"

En av de som fortfrande inte har fått ett slutgiltigt besked är Samir. (Han heter egentligen något annat, men vill inte uppge sitt riktiga namn av rädsla för att bli utsatt för rasism). Han var 15 år när han kom till Sverige från att ha varit afghansk flykting i Iran. Han fick först vänta i ett och ett halvt år för ett beslut, som var ett avslag. Sedan blev hans ålder uppskriven.

– De sa bara ”du är över 18 år, du har inget som visar att du är yngre”. Då ringde jag mamma i Iran för att få något dokument. Hon skickade mina betyg från skolan I Iran som visar vilken ålder jag hade när jag började skolan och så, men de (Migrationsverket) bara struntade i det och sa nej.
När man sedan började med de omskrivna och kritiserade medicinska åldersbedömningarna så åkte Samir till Göteborg för att göra en sådan.

– Den visade att jag måste vara under 18 år, även om den inte kunde ge en exakt ålder, säger han.

Trots det fick han gång på gång avslag på sin asylansökan och han beskriver en tuff period.

– Min handläggare på Migrationsverket jagade mig verkligen och gränspolisen kom för att hämta mig och skicka tillbaka mig.

Och eftersom han inte längre hade rätt till något ekonomiskt stöd som asylsökande så slutade det med att han blev hemlös.

– Jag hade ingen plats att bo på. Det var en hemsk tid! Livet kändes meningslöst…

Med den nya gymnasielagen kom en vändning och han fick tillfälligt uppehållstillstånd, med kravet att gå färdigt gymnasiet och hitta ett fast jobb inom sex månader.

– Jag fortsatte att gå till skolan och kämpa även om jag inte mådde bra. Men att hitta ett fast jobb efter gymnasiet är omöjligt. Alltså, det är omöjligt!

"Vill inte ha något gratis"

Han går just nu andra året på gymnasiet, och med ändringarna i den nya gymnasielagen kommer han att ha ett år på sig att hitta ett fast jobb som varar minst ett år, något inte många ungdomar lyckas med i dag, än mindre i coronatider.

– Det är jobbigt att bo i ett land i sex år och inte veta vad som kommer att hända, säger han.

Hade han vetat vad han vet idag så hade han inte gjort om samma resa.

– Då hade jag aldrig kommit hit i mitt liv! Då hade jag försökt ta mig till något annat land som Tyskland eller Frankrike.

Skulle han få stanna i Sverige så vill han det. Han förstår inte varför personer som han själv, som vill bidra till samhället, inte får stanna.

– Jag vill inte ha någonting gratis. Jag vill jobba och göra något för det jag får. När folk säger att invandrarna kommer och tar våra jobb då tänker jag att: Nej! Alla skapar sina egna liv och möjligheter. Om man inte hade behövt det så hade man inte lämnat sitt hemland. Man gör det för att någonting saknas. Precis som att man går och handlar mat om man  inte har mat hemma.

Annan bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan

Samir är långtifrån ensam. Två tredjedelar av de ensamkommande kom från Afghanistan, ett land dit många av dem har blivit tillbakaskickade, även de som hela sin barndom levt som flyktingar i ett tredje land.

– Afghanistan är ett av världens farligaste länder, och det är inte bara något som vi tycker. Uppsala konfliktdatabas, ett internationellt ansett forskningsprogram från Uppsala universitet, beskriver konflikten i Afghanistan som ”den dödligaste i världen” i en bulletin 2019, och Amnesty international menar att det inte finns några säkra områden i landet. Ingen ska kunna utvisas till Afghanistan – vuxen eller barn, säger EvaMärta Granqvist.

Men svenska Migrationsverket gör i många fall en helt annan bedömning än de flesta andra länder i Europa och menar att vissa områden är säkra. Statistiken visar också att Sverige , som är ett av det största mottagarländerna i EU, under flera år har gett färre uppehållstillstånd  till människor från Afghanistan, än exempelvis Italien, Frankrike och Grekland, som ger uppehållstillstånd i 70 till 90 procent av fallen.

Men detta är långtifrån det enda problemet med den svenska asylprocessen, menar EvaMärta Granqvist.

Hon nämner den tillfälliga utlänningslagen som kom till 2016 och tog bort två tidigare skyddsgrunder som vissa av de ensamkommande skulle kunna ha använt sig av för att få uppehållstillstånd: “övriga skyddsbehövande” och “synnerligen ömmande omständigheter”. Lagen blev också något av ett paradigmskifte där standard blev att ge tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta uppehållstillstånd som tidigare varit praxis.

– Den här lagen fick omfattande kritik redan från början, bland annat av stora internationella organisationer som Amnesty international, UNHCR, Röda korset och Unicef. Även svenska myndigheter som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kritiserade lagförslaget när det var ute på remiss, säger EvaMärta Granqvist.

Lyfter en rad brister i Migrationsverkets hantering

Skrivelsen som kampanjen lämnat till migrationsminister Morgan Johansson lyfter också de många bristerna i Migrationsverkets arbete med asylärendena som uppdagats under åren. En internrapport från Migrationsverket som Sveriges radios Kaliber granskade år 2017 visar att av 400 granskade beslut var bara hälften gjorda på det sätt som de borde vara gjorda.

– Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer försvarade sig med att det var många nyanställda, men detta handlar ju om människors liv eller död, säger EvaMärta Granqvist.

Knappt ett år senare kom ett upprop i DN från en grupp anställda på Migrationsverket som menade att asylprövningen ”varken är rättssäker, enhetlig, förutsägbar eller hållbar”.

År 2018 kom ytterligare en rapport, denna gång från Svenska Röda korset,  som granskade konsekvenserna av den tillfälliga utlänningslagen. Den visade att det mänskliga lidande som man varnat om innan lagen trädde i kraft blivit sann.

Under åren har många också fått sin ålder godtyckligt uppskriven på olika sätt. Journalisten Thord Eriksson beskriver i sin bok De som stod kvar om hur asylsökande ställdes upp på rad och blev utpekade som över 18 år, helt godtyckligt.

Med tiden blev metoderna allt mer sofistikerade.

– Sedan började man intervjua ungdomarna men avvisade alla id-handlingar som inte höll svenskt mått. Men i Afghanistan använder man fortfarande enkla, handskrivna papper. För de flesta finns inget annat att tillgå, säger EvaMärta Granqvist.

Hon räknar upp bakslag efter bakslag för de här ungdomarna under åren.

– Det är en rättsosäkerhet som ingen granskar. De ensamkommande har ingen myndighet på sin sida, utan är helt i händerna på det här systemet.

"Väntetiderna oacceptabla"

Rapporterna kommer allt oftare, om depression, hemlöshet, prostitution och att självmordsrisken i denna grupp är nio gånger så hög jämfört med andra ungdomar. Därför är en Amnesti nu enda lösningen, menar EvaMärta Granqvist.

– Det är oacceptabla väntetider. Man ska inte behöva vänta fem år på ett asylbesked. De var barn när de kom och har fått utstå en rad brister i Migrationsverkets verksamhet. De far så otroligt illa och det här förfarandet de utsätts för leder till ett återtraumatiserande.

Det är också en förlust för hela det svenska samhället, menar hon.

– Istället för att ge uppehållstillstånd direkt och få friska och aktiva ungdomar i studier och arbete – ungdomar med ambitioner – så får vi istället missmod, depression, psykisk och fysisk ohälsa – en enda stor belastning för samhället!

Tusentals har redan flytt från Sverige till Frankrike, där många till en början tvingas leva i misär i enkla tältläger bland råttor och smuts, men med förhoppningen att få ett uppehållstillstånd. Andra väljer att hålla sig undan, utan rätt att uppehålla sig och försörja sig.

– Det säger en del om situationen i till exempel Afghanistan, tycker jag. Resultatet blir ett parallellsamhälle, där de lätt dras in i kriminalitet, hemlöshet, svält, missbruk och prostitution, säger EvaMärta Granqvist.

Även om man inte löser allt på en gång med en amnesti, så är det ett sätt att sätta stopp för att det går ännu mer utför, menar hon.

– Det är bråttom nu!

Amnesti – handlar om politisk vilja

Juridiskt sett finns det inget som hindrar att se till att denna grupp får amnesti. Det handlar snarare om politisk vilja, men också om svåra avgränsningar – vem ska inkluderas i en amnesti och vilka hamnar utanför? Det menar Hanna Scott, jurist och doktorand i välfärdsrätt på Linköpings universitet. Hon jobbar just nu med ett forskningsprojekt kring hur denna grupp av ungdomar, med en så kallad osäker migrationsstatus, upplever brottsutsatthet och tillgång till skydd från våld. Många av dessa ungdomar lever eller har levt i papperslöshet och stängs ute från välfärdssamhällets skyddsnät och blir lätt utsatta.

– Har man inte rätt till att arbeta och inte tillgång till välfärdssamhället, hur ska man då kunna försörja sig? Då blir man ett lätt byte som arbetskraft som kan utnyttjas eller inte behöver betalas alls, för att man inte vågar prata eller vända sig till polisen då man riskerar att utvisas. Detta då det inte finns något formellt skydd för en person som är utvisningsbar att gå till polisen och göra en anmälan om brott på ett säkert sätt, säger hon.

Hon har intervjuat en rad unga som inte har säker tillgång till mat och ett tryggt ställe att bo på.

– Vi har unga personer som är utsatta för olika typer av våld och utnyttjande. Jag skulle vilja kalla det en modern form av slaveri och de finns ibland oss. Hur kan vi ge stöd till brottsutsatta i den här situationen att våga gå till polisen och vittna? Det handlar om vilken typ av samhälle vi vill vara, ett samhälle där alla har rätt och möjlighet till skydd.

Utragen form av deportation

Gymnasielagen blev snarare ett sätt att sätta plåster på såren och försöka hantera det som redan gått fel i migrationspolitiken, menar hon.

– Det blev pricken över i:et i den rättsosäkra flyktinghanteringen. Då kunde politikerna lägga locket på och vända bort blicken.

Men när statliga stöd till organisationer som jobbar med att hjälpa dessa ungdomar tar slut i nästa år, så blir det ännu svårare för de organisationer som stöttar den här gruppen ungdomar..

– Jag tror vi kanske kommer se en ökad grad av hemlöshet och fler som faller från gymnasielagen, även om de lättnader kring permanent uppehållstillstånd som nyligen föreslogs genomförs. Det är ett omänskligt regelverk, inte bara när det gäller kraven för permanent uppehållstillstånd, utan även när det gäller kraven på vilka utbildningar som omfattas och hur vandelsprövningar görs. (Uppehållstillstånd enligt gymnasielagen kan nekas på grund av brott och det krävs inte en lika allvarlig grad av brottslighet för avslag när grunden för uppehållstillstånd är studier och inte skyddsbehov, vilket skulle kunna ses som ytterligare en rättsförlust för ungdomar som i många fall har ett underliggande skyddsbehov i grunden.)

Flera har kallat lagen en utdragen form av deportation.

– Slutdestinationen var kanske inte att fler skulle få stanna utan att skjuta ett utvisningsbeslut på framtiden?

Stor rädsla för att kollektiv amnesti sänder fel signal

Hanna Scott är för en amnesti, men det handlar om svåra ställningstaganden och avgränsningar och att sedan inte stanna där.

– Man kan vända på frågan och fråga sig varför vi hamnade här. En amnesti kommer inte att ändra situationen som präglar vårt flyktingmottagande, utan det krävs en mer human migrationslagstiftning, rättsäkra bedömningar och ett mottagande av asylsköande som inte bryter ner människor och tar ifrån dem deras värdighet.

Hittills har Sverige aldrig givit någon direkt amnesti för en flyktinggrupp. Det menar Mikael Byström, docent i historia vid Uppsala universitet och som har forskat om Sveriges flyktingmottagande under 1900-talet.

”Däremot ett kollektivt beviljande av cirka 50 000 asylsökande bosnier som fick permanent uppehållstillstånd 1993”, skriver han i ett mail och fortsätter: ”efter andra världskriget tilläts också flyktingar från Baltikum trots internationella överenskommelser att stanna i Sverige (med viss oro) men kunde efter ett par år räkna med att få stanna permanent”.

Även år 2005 kampanjade många för en allmän flyktingamnesti i samband med att utlänningsnämnden skulle läggas ner. Men när riksdagen röstade om ett förslag att genomföra detta blev resultatet ett nej. Både Socialdemokrater och Moderater var emot, medan de övriga partierna röstade för en amnesti. (SD var ännu inte ett riksdagsparti.)

Idag ser de politiska vindarna annorlunda ut. Vänsterpartiet föreslog en amnesti i november förra året i samband med utredningen om migrationspolitiken. Miljöpartiet menade då att man måste hitta en lösning för denna grupp av ungdomar, men ville inte använda ordet ”amnesti”. I en debatt i SVT från augusti sade MP:s migrationspolitiska talesperson Annika Hirvonen att ungdomarna ska kunna få stanna även om det jobb de får är en provanställning eller ett kortare kontrakt:

– Vi har i coronapandemins spår med kort varsel räddat företag som skulle ha gått omkull. Vi har ändrat reglerna för A-kassan för dem som blir arbetslösa. Det är klart att vi också behöver se till att den här gruppen som drabbats på ett helt orimligt sätt och riskerar att utvisas till ett av världens farligaste länder får stanna, även om de tjänar två tusen kronor för lite i månaden.

Var Sverigedemokraterna står i frågan om amnesti är ingen hemlighet. Även Moderaternas linje är tydlig.

– Det vore förödande för svensk migrationslagstiftning om vi sänder signaler om att ett fönster öppnas, bara du klamrar dig fast tillräckligt länge, sa Moderaternas migrationspolitiska talespersonen Maria Malmer Stenergard till DN tidigare i år.

Folkpartiet är också emot en amnesti. Fredrik Malm, talesperson i migrationsfrågor skriver i ett mail att ”Liberalerna röstade nej till gymnasielagen. Vi vill inte välja ut specifika grupper där alla har fått avslag och ge kollektiv amnesti.”

Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister (S), menar att gymnasielagen i sig ger ungdomarna en god chans att få stanna, om de studerar, hittar ett jobb och inte begår något brott. Läs hans kommentarer här.

Det finns flera olika typer av argument för en flyktingamnesti som Hanna Scott ser det. Det första handlar om anknytning till Sverige.

– De har varit en stor del av sina liv i Sverige, har gått i svensk skola, fått kompisar, sammanhang – de bor ju här! Så det finns ett argument för amnesti på den grunden.

Ett andra argument är kompensatoriskt.

– De ensamkommande ungdomarna har varit ett slagträ i den politiska debatten. Efter den rättsosäkra asylprocessen och de långa väntetiderna så kan man se det som att vi är moraliskt skyldiga dem en amnesti som gottgörande för allt vi utsatt dem för.

Till sist har hon också ett pragmatiskt argument.

– Vi har en grupp som vi inte vet hur många de är, men som lever i en utvisningsbar situation. Hur lång tid skulle det ta att verkställa alla dessa deportationer? Sedan har man också som samhälle ett minimalt typ av ansvar för de människor som befinner sig här. Vi kan inte ha barn i hemlöshet, människor som sover i parker eller tältar i skogen. Vi har rättsliga åtaganden, som till exempel Socialtjänstlagen och Barnkonventionen, som blivit lag, att bereda tillgång till välfärd – i någon form – till människor som vistas här.

Idag har vi tusentals personer, även om vi inte vet hur många, som lever i liknande förhållanden.

– De lever helt och hållet utan samhällets yttersta skyddsnät. Väldigt unga personer utnyttjas av oseriösa arbetsgivare, förslavas på pizzerior och sliter i biltvättar. Vi kan inte kalla oss ett välfärdssamhälle om vi stänger ute dessa människor bara för att de inte har uppehållstillstånd.