Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Signalen som ylade, ljuset som gled från gult till orange till rött, gult, orange. Lydia låg på något knöligt och fuktigt och hon kom inte upp, så hon bara kröp ihop och höll för öronen. Nu skulle de komma och hämta henne, nu var det slut. Någon satt bredvid henne, hon knep ihop ögonen och försökte sluta finnas. En röst.

– Lydia, vakna.

En gul overall, ett ansikte som … Järv. Åh, Järv. Lydia hade inga gamla vänner kvar, det var länge sedan. Ingen familj heller, inga barnbarns barnbarns barnbarn, äh, hon hade tappat räkningen på de där som hon inte hade. Det var reservdelar och kognistift som höll henne samman till kropp och själ, bara för att de behövde hennes erfarenheter inom interstellär logistik.

Kognistiften hade hon fått när minnet började svika henne. Det var inget märkvärdigt, många äldre hade sådana – små elektroniska pluggar som sattes i portar i skallbenet och kunde tas ur till natten. De förstärkte signalerna mellan hjärnans olika delar och var till hjälp vid inlagring av nya minnen. Mycket praktiskt, men det fanns gränser. Att hålla Lydia i någorlunda skick så att hon kunde förverkliga drömmen om anakrona transporter var på flera sätt en kapplöpning med tiden, som Sebastian Emmer brukade säga – men inte till Lydia.

Järv var i alla fall någon hon litade på. Till och med en vän, även om hon en dag skulle skicka ut henne i en undermålig farkost för att dö i omloppsbana runt jorden. Det var inte hennes fel, hon måste göra sitt jobb. Hon skulle säga förlåt och ge henne en kram. Sen skulle hon visa Lydia hur hon skulle göra för att göra slut på plågan snabbt. Det hade hon lovat.

Järv hjälpte henne upp och höll henne om livet, men varför måste hon stå? Och varför stod det briggisar bakom henne? Skulle de ta henne nu? Och var fanns den där pojken? Varför var han så viktig nu igen? Hon lutade på huvudet för att kognistiften skulle ansluta bättre till synapserna. Det behövdes allt oftare, men nu hjälpte det inte.

De släpade upp henne för trappan och ut genom dörren. Lydia hängde med som en trasig docka, slog benen i trappan, men det var i alla fall tyst uppe i staden. Järv höll henne i ena armen och en briggis i den andra. Vad snällt av Järv att följa med upp.

– Vart tog killen vägen? sa briggisen.

Hon hade en namnbricka som det stod Parvin Hong på.

– Vilken kille?

– Ung, mörkt hår, fräknar, Nisse heter han. Säger att han är journalist eller något sånt. Från Kio. Ställer en massa frågor.

– Nä, sa Järv, någon sån har jag inte sett.

I Harmonibrigadernas sjukrum lade de Lydia på en brits och duschade henne, tvättade henne och tog ut kognistiften för analys. Själv hade hon slutat försöka förstå vad som hände. Utan stiften gled allting bara förbi. Kallt, vått, tvål, varmt, rent, torrt, krångel med kläder, lyftas hit och lyftas dit och så ligga i en säng. Röster omkring henne, något som stack till och sedan ingenting.

– Du kan gå nu, sa Parvin till Järv, som satt tyst på en pall och väntade.

Okej. De tog hand om Lydia, och själv ville hon gärna sitta i parken en liten stund innan hon klättrade ner i underjorden igen. Det var inte varje dag hon såg sån lyx. Eller varje år, eller varje … Men det var bara det att hon inte kunde ta sig ner själv.

– Kan du hjälpa mig? Jag har ingen passagekod, sa hon och höll upp sitt armband.

– Här. Den gäller i fem minuter, sa Parvin och blippade lite på sitt.

Jaha, då skulle hon inte hinna till parken. Synd, men hon borde ner och städa efter razzian. Hon hoppades att Nisse hade kommit undan. Även om det enda hon visste om honom var att han hade ljugit.

Järv suckade lite och larvade iväg mot utgången.

– Ta hissen där borta istället, sa Parvin och pekade bortåt korridoren.

Sen öppnade hon en dörr och slank in genom den till mötesrummet, där de skulle stämma av läget efter insatsen i nedre infran. Vid mötesbordet satt hennes chef, Nova Dickinson. Vid ljustavlan stod Hassan Erixon, chef för Xpan 7-sektionen av Harmonibrigaderna, och såg ut som om han bar hela världen på sina axlar och behövde hjälp med det.

– Sätt er, sa han. Vi får dra igenom det här lite snabbt. Vi har alltså:

1) en försvunnen tidsmaskin,

2) maskinens uppfinnare som har försvunnit, sannolikt kidnappats, och sedan återfunnits i dåligt skick i nedre infran,

3) en försvunnen person som misstänks för stöld av maskinen och

4) en person som misstänks ha tagit sig hit med den så kallade tidsmaskinen, som har vistats i Xpan 7 ett par dagar och som försvann samtidigt som person 2, Lydia Petersén.

Vidare, 5) har vi Peterséns digitala assistent Tingting, som hittades bunden och manipulerad utanför reservnedgången till nedre infran.

Bilder av de olika personerna kom fram på ljustavlan tillsammans med namn och personliga data. Lydia Petersén, född … nej, det kunde inte stämma … docent i något obegripligt, Visdomens hus. Ante Yang, tidigare elev till Petersén, lever utanför Xpan-systemet sedan sju år. Nisse López, troligen diskron migrant. Tingting, som mer än någonsin såg ut som en docka. Och, efter en paus, Stella, deras kollega vid infrapatrullen.

Hassan höjde tonläget en aning och sa:

– Dessutom saknas Stella Stierna vid infrapatrullen efter en insats vid Oasen vid Norra 12  söndag kväll. Vid tillfället befann sig tidsmaskinen där. Och ett par diskrona migranter. Förstår ni vad det här betyder?

Han dundrade på om en dramatiskt höjd risknivå för diskron terrorism och Parvin kvävde en stor och envis gäspning. Diskron hit och diskron dit, hon trodde ärligt talat inte ett ögonblick på det. Den vimsiga gamla tanten hade hittat på en massa tok för att slippa gå i pension, helt enkelt. Alla ville tro henne bara för att … de ville. Och Stella, försvunnen på Oasen? Ibland var Hassan så tråkig så han var rolig.

Han tittade på henne med höjda ögonbryn.

– Men över till dagens insats i nedre infran. Hong, det var du som hittade Peterséns assistent bunden. Kan du berätta om det?

Parvin berättade. Ja, hon hade sett robotstackarn på bänken och känt igen den, han brukade gå omkring med den där gamla damen. Men nu var den bunden och hade ett gäst-id-armband på sig. Det verkade skumt, så hon hade kontaktat Hassan för att höra vad hon skulle göra.

– Ja, alldeles riktigt, sa Hassan.

Han mixtrade lite med armbandet och förklarade att han hade lagt in alla dessa händelser i digianalytisen och fått fram tre förslag till hypoteser. En av hypoteserna hade fått mycket högre sannolikhetspoäng än de andra.

Den kom upp på ljustavlan i punktform.

Hypotes 1– 76,5 % sannolikhet:

• López har fört med sig Petersén till bänken vid reservnedgången till nedre infran, bundit assistenten vid bänken och manipulerat den digitalt.

• López har sedan tvingat Petersén att öppna dörren till reservnedgången, tvingat ner henne där och lämnat henne medvetslös eller drogad i en skrubb.

• López har sedan försvunnit i nedre infrans tunnlar.

• Ante Yang och minst en person till har fört bort Stierna till en tidpunkt under 2020-talet.

• López står i kontakt med Yang och förbereder någon form av attack. 

– Specialpatrullen har alltså räddat Petersén, tagit assistenten i förvar, genomsökt 500 meter tunnel och den godstransport som anlände 14.35. Men inte lyckats hitta Nisse López. Vad beror det på?

Han vände sig till Nova, som såg nervös ut.

– Jag vet inte, någon bugg i värmekamerorna kanske. Eller om han hade gömt sig i vagn 3.

– Vad är det med vagn 3?

– Värmekamerorna ger alltid utslag där. Det är ju den vagnen där biobottarna transporteras, de behöver kroppsvärme för att hållas igång.

– Ja?

– Ja, så den ger alltid utslag, så om det ligger någon där …

– Så måste ni in i vagnen och genomsöka den, ja.

– Och råka röra någonting så att droppet lossnar och vi får betala skadestånd? Du har ju sagt att vi ska undvika det.

– Utom i nödfall. Ni får bege er ner och söka igenom vagn 3 och hoppas att han ligger kvar där.

– Men trafiken är ju igång igen, invände Parvin.

Hassan såg ut som ett åskmoln och frågade vem i hela helvetet som hade fattat ett så idiotiskt beslut. Nova svalde hårt och sa att hon hade rapporterat läget till nedre infrasystemet. Sen hade larmen stängts av och lastrobotarna gått igång, så hon antog …

– Då ska tåget ha avgått för sju minuter sedan, sa Hassan med en blick mot sitt armband.

– Se till att det stannar vid närmaste mellanstation, det borde vara Norra 21. Vi behöver ett gäng från specialpatrullen där. Nu. Uppdrag 1 är att hitta Nisse López, uppdrag 2 att hitta Stella Stierna.

– Okej, fixar, sa Nova.

Stoppa tåget skulle hon hinna, hon borde ha minst fem minuter på sig. Men de andra briggisarna i specialpatrullen, som just hade kommit hem och skulle äta middag, hur entusiastiska skulle de vara?

Under tiden låg Nisse mellan två lådor i vagn 3 och gungade norrut. Att sannolikheten för att han hade rövat bort Lydia, saboterat Tingting och var inblandad i Stellas försvinnande bedömdes som 76,5 procent hade han ingen aning om. Han bara undrade om tåget skulle stanna vid Oasen. Och när han skulle komma i närheten av något ätbart härnäst.

Här fortsätter Xpan-projektet.